Motsatspar som beledsagar varandra språkligt och retoriskt och som dyker upp under skilda tider och olika sammanhang är ingen ovanlig företeelse. De fixerar lätt tanken vid vissa stereotyper, men kan också öppna nya tankebanor. Olika associationer lagras på motsatsparets båda poler och mobiliseras mer eller mindre tydligt i varje diskurs där de förekommer. Att vara medveten om dem kan vara ett sätt att hålla omedvetna suggestioner under uppsikt. ”Stad och land” är ett av dessa motsatspar med en förekomst i det västerländska (och inte enbart västerländska) tänkandet som har en rik och intressant historia. Den starkaste traditionen är den som upphöjer landet och lantlivet på stadens bekostnad. En traditionell litterär form för lovprisandet av livet på landet är herdedikten, pastoralen. Den går tillbaka till den grekiska antiken med Theokritos (200-talet f Kr) som den mest kände utövaren. Hans herdar och herdinnor lämnar ”stadens kvalm” bakom sig för den lantliga idyllen och sjunger:

Ljuvlig är kalvens råmande röst och ljuvlig är kornas, ljuvlig är pipan och herdarnas sång

Satiren mot staden är myntets andra sida. Utövad av den romerske skalden Juvenalis (cirka 60–130) kan den till exempel handla om romaren Umbricius som överger sin hemstad och flyttar ut på landet. På så vis slipper han ”rädas för brand och för husras i denna förskräckliga stad”, där för övrigt lycksökare, prostituerade, oanständiga teaterföreställningar, korrupta ämbetsmän och allehanda utlänningar gör livet surt för de hederliga romarna. Pastoralen som litterär form visade sig särdeles livskraftig, genomlevde århundradena och upplevde en stark blomstring så sent som under 1700-talet. Thomas Grays Elegi på en lantkyrkogård utspelas ”far from the madding crowd’s ignoble strife”. Rousseau svärmar för livet i naturen. Marie Antoinette leker herdinna i Versailles. Fysiokraterna lär ut att jordbruket är den enda produktiva näringen, en uppfattning som Adam Smith försöker vederlägga i sin berömda bok om nationernas välstånd. I Sverige frodas dessa stämningar ganska påtagligt i tidens diktning. Greve Creutz skriver sin mest kända dikt om herdeparet Atis och Camilla. Den utspelas på landet:

I de arkadska fält, långt från de stolta städer,där nöjet säljes bort för ärelystnans väder,uti en ljuvlig trakt, dit oskuld lyckan drar,där glädje, frid och lugn syns fästa henne kvar

I staden härskar med andra ord ärelystnad och ständig strid, på landet råder oskuld, frid, glädje och lycka. Någon tråkighet på landsbygden behöver Creutz herdar och herdinnor inte befara. De ägnar sig åt ljuv erotik. Oskuldsfull förvisso, men inte mer än att Camillas nakenbad i källan kan beskrivas med en poetisk inlevelse, som tycks förebåda filmatiseringen av Hon dansade en sommar några århundraden senare. Herdedikten var i själva verket så frekvent förekommande i periodens poesi att Anna Maria Lenngren roade sig med en framställning av ”Sättet att göra herdekväden”. Den slutade med raderna:

Se, det är en idyll, som äntlig man förstår,så sann och menlös att den – bräker.

Men inte bara herdeverksamheten, också det regelrätta jordbruket besjungs i den tradition vi sysslar med. Den klassiske antike diktaren i genren är romaren Vergilius (70–19 f Kr), livligt uppskattad även under svenskt 1700-tal, som skrev Bucolica med herdedikter men också Georgica med dikter om lantbruk. En dikt som Johan Gabriel Oxenstiernas Skördarna måste förstås som skriven i traditionen från Vergilius. Den bär också spår av de fysiokratiska betraktelsesätten, som även formulerades av Thomas Thorild, vilken på tal om de olika stånden skrev: ”Allas far är bonden än.”

Den romantiska eran tänkte inte nödvändigtvis alldeles annorlunda. Erik Gustaf Geijer prisar bonden i sin dikt ”Odalbonden”. Hans Järta kallade sin konservativa idétidskrift Odalmannen. Hos Geijer och Järta var det fråga om en konservatism som sökte stöd hos bondetraditionen. Men de radikala hade liknande uppfattningar. När Jonas Love Almquist skriver om ”Den svenska fattigdomens betydelse” gör han det bland annat för att prisa bondeklassen, vilken han uppfattar som svensk och nationell och ställer i kontrast mot herreklassen med dess utländska bildning och utländska tänkesätt. Det kan väl sägas att den litterära linje som tar parti för livet på landet får ett nytt uppsving med det litterära 90-talet. Hos författare som Heidenstam, Fröding, Lagerlöf och Karlfeldt möter man en herrgårds- och storbonderomantik, som blir desto mer intensiv som den blomstrar under en tid när Sverige genomgår en snabb urbanisering. Bondelivet får en särskild strålglans därför att det hotas av försvinnande. Karlfeldts Fridolin – ej att förväxla med ministern – är en studerad karl av bondestam som återvänt till fädernas värld, ”enär det syntes honom lockande att gräva i jorden, sedan han all sin tid blott grävt i böckerna”. Den framväxande folklivsforskningen, Skansen i Stockholm, Kulturhistoriska museet i Lund, hembygdsdräkterna och mycket annat kan ses som försök att åtminstone i minnet hålla kvar ett allmogeliv som är ställt på avskrivning.

Den kontrast mellan land och stad som man på detta vis kan följa i svensk litteratur har naturligtvis sina motsvarigheter i brittisk, fransk, tysk, rysk och annan litteratur och debatt under 1800-talet. I Storbritannien blir kritiken mot de nya industristäderna, med Manchester som ofta åberopat skräckexempel, speciellt stark. Thomas Carlyle sätter dagordningen med sin Past and Present. Charles Dickens skildrar i Hard Times det ohyggliga Coketown:

Det var en stad av rött tegel eller av tegel som skulle ha varit rött om det fått lov av röken och askan […] Det var en stad av maskiner och höga skorstenar, ur vilka ständiga ormar av rök trängde ut i ett enda kör, utan att någonsin räta ut sig. Genom staden flöt en svart kanal och flod som var mörkt lilafärgad av illaluktande färgämnen […]

Mrs Gaskell varierade temat i North and South. Ruskin byggde vidare på det. Hos dessa författare gick kritiken mot den moderna staden hand i hand med kritiken mot industrialism, kapitalism och modernitet i dess olika former. I den stora ryska romanlitteraturen blir motsatsen mellan stad och land ofta till en motsats mellan Västeuropa och Ryssland. Den ryske bonden framställs som förkroppsligandet av den ryska folksjälen: genuin, autentisk, urrysk i kontrast mot Västeuropas urbana och kapitalistiska kultur. Så är det hos Dostojevskij, så är det hos Tolstoj, som tar upp tråden från Ruskin och lämnar den vidare till mahatma Gandhi, vars kritik mot den brittiska kolonialismen framförallt går ut på att denna tvingat in Indien i en modern, teknisk och urban kultur som inte passar den verkliga, helt och hållet agrara Moder India. Också 1800-talets franska och tyska litteratur arbetar med liknande resonemang. Storstadsmänniskan är ”rotlös”, ja berövad sina rötter, ansåg Maurice Barrès. Ibland infogades antisemitiskt tankegods i argumenteringen. Juden sågs då som storstadsmänniskan framför andra, en ohjälpligt urban individ utan kontakt med jorden eller folket. Det var en kritik som även sionismen tog till sig och man kanske kan se kibbutzen som ett försök att bevisa att också judar kunde vara bönder, leva på landet och arbeta med jorden. Därmed kunde de också bli soldater, även i enlighet med den tankelinje som föreställer sig att de bästa soldaterna alltid är av bondestam, män med kraft i arm och mod i barm.

En ny dimension får motsatsställningen stad/land genom uppkomsten av en särskild diskurs om storstaden. Storstaden är staden i kubik, med stadens alla fel eller förtjänster förstorade. En härd för sjukdomar, ensamhet och kriminalitet, men också för frihet. Edgar Allan Poe och Charles Baudelaire, Georg Simmel och Oswald Spengler utforskade storstadens väldighet och anonymitet, som hemvist för ”massan”, liksom för flanören med dennes attityd av icke partitagande oberördhet. De utforskade också storstadens ekonomi, byggd på pengar, varuutbyte och massproduktion, en ekonomi som tedde sig hemlighetsfull och skrämmande, så olik den lantliga självhushållningen. Storstaden hade sin romantik, i dess farligaste former skildrad av Dickens, Balzac och Eugène Sue. Den hade sin realism kartlagd av Émile Zola och andra. Den var svår att förstå. Diskussionen av stad och land i deras förhållande till varandra tog inte slut med 1800-talet. I svensk litteratur kommer den upp på ett nytt sätt åren kring 1930. Hos de så kallade livsdyrkarna och primitivisterna vid denna tid fanns en ambivalens. De kunde beundra staden, maskinerna och moderniteten, men också längta efter livet på landet. Artur Lundkvist frågade i Glöd 1928:

Har du sett landet om sommaren? Har du sett byarna på landet, de gamlabyarna där livet ännu var lugnt, friskt och enkelt?

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Harry Martinson vände sig mot hela den moderna, urbana civilisationen. När Sigmund Freud ansåg att ”vi vantrivs i kulturen” var det framförallt den urbana kulturen han tänkte på. När D H Lawrence skrev Lady Chatterleys älskare gjorde han denne älskare till skogvaktare, en modern herde utrustad med en viril kraft som inte gärna hade kunnat suga must ur storstadsasfalten.

Men man behövde inte tillhöra ”livsdyrkarfalangen” för att ta ställning mot staden. Frans G Bengtsson kunde knappast beskyllas för lynnes- eller åsiktsfrändskap med vare sig Lundkvist eller Martinson. Men också han hade sitt att säga om förhållandet mellan stad och land. Han gjorde det i den stora essän ”Vintermänniskan”. I essän ställs landsbygdens ”vintermänniskor” mot städernas ”värmeledningsmänniskor”. De senare är vana vid en tillvaro där allt är inrättat för deras bekvämlighet, där ingen kontakt med tillvarons elementära krafter är nödvändig, där inte bara vintern utan själva natten är avskaffad i värmeledningarnas och gatubelysningens tidevarv, där varje problem lugnt kan hänskjutas till vicevärden. Vintermänniskorna på landsbygden är däremot kvar i umgänget med elementen. De är själva tvingade att ta itu med svårigheterna. De är intensivt medvetna om kylan och mörkret. De vet att det enbart hänger på dem själva att klara sig i kampen mot tillvaron. De vet också att de till sist kommer att förlora den kampen, borna pessimister som de är. Men de inser att det gäller att härda ut och så länge som möjligt göra motstånd. När de banar sig väg mellan snödrivorna är det bara den svängande stallyktan som med sin flackande ljusstrimma markerar en gräns mellan människornas vänliga Midgård och det ändlösa Utgård av ödslig intighet som tar vid där utanför. Att det är dessa vintermänniskor snarare än värmeledningsmänniskorna som har beröring med den verkliga verkligheten kan det hos Frans G Bengtsson inte råda något tvivel om. Givetvis kan man även i senare svensk litteratur spåra ett partitagande för landsbygden. Astrid Lindgrens hela författarskap bärs av en hemlängtan till Bullerbyn och av en frändskap med Emil i Lönneberga. Stig Claessons många böcker innehåller en kontinuerlig hyllning till skräpytornas folk, mest minnesvärt kanske i Vem älskar Yngve Frej?. Men givetvis har också staden haft sina försvarare, även under äldre tid. Själve Sokrates får i ramberättelsen till en av Platons dialoger bekänna att han är oförbätterlig stadsbo, mindre intresserad av blommor och träd än av människorna i staden. Dr Johnson uttalar i protest mot samtidens alla grönavågare att ”den som är trött på London är trött på livet”, därvid berikande alla sentida turistbroschyrer med ett bevingat ord. Redan under medeltiden förklarar man att ”stadsluft gör fri”. Stadens ”borgare” utgör genom själva sin existens ett undantag från den feodala ordningen.

Redan tidigt står det också klart att staden är centrum, landsbygden periferi. Alla vägar bär till Rom, alla vägar bär från Rom. Staden är orten för makten. Själva ordet politik kommer av grekiskans polis, det vill säga stad eller stat, sätet för makten. Staden är också självklart centrum för handeln och för pengarna. Den är också platsen för ”urbanitet”, för ett avslipat umgängessätt som står i kontrast mot de tölpaktiga bondska manéren. Ja själva ordet civilisation har med civitas, stad, att göra. Det är i staden som litteraturen, konsten och vetenskapen blomstrar. Det är städer som Aten, Jerusalem, Rom, Florens, Paris, London och New York som symboliserar den västerländska kulturens olika utvecklingsskeden. Som redan framhållits innehåller storstäderna en lockelse, farlig, svindlande men också sugande som tematiserats av diktare och tänkare. Stadsplanerare och arkitekter från Haussmann till Le Corbusier har bringat stadens livsytor sin hyllning. Å andra sidan förklarade Kinas andre man efter Mao Zedong, Lin Biao, i en ny revolutionär strategi som gick ut på att landsbygden skulle omringa städerna, att tredje världens bondebefolkningar skulle lägga västvärldens metropoler under belägring. Maoismens efterföljare i Kambodja, Pol Pot, gav den antiurbana tankelinjen en ohygglig tillämpning när han lät tömma landets städer på deras befolkning. På detta sätt har landsbygden varit förknippad med hembygd och autenticitet, kraft och mod, enkelhet och oskuld, frid och livsglädje, ursprunglighet och ärlighet. Men också med efterblivenhet, oslipade manér, primitiva tänkesätt och förmörkad vidskepelse. Stadsbon har å andra sidan kunnat associeras med list och inställsamhet, bräcklig hälsa, svaga muskler, överförfinade umgängesformer, rotlös kosmopolitism. Men också med uppfinningsrikedom, kunskaper, civilisation, förmåga att ta ledningen för den moderna utvecklingen.

Sverige har varit ett land av snabb urbanisering. På ett par livstider har landet förvandlats från agrarsamhälle till urbansamhälle. Det hela har försiggått relativt smärtfritt. Stor politisk enighet har rått om avfolkningen av landsbygden. Den sista bondekonservatismen dog med Petersson i Påboda vid tiden för första världskriget. Sedan dess har bolagshöger och fackföreningsvänster tävlat om att så snabbt som möjligt flytta den svenska befolkningen till de produktiva och lönsamma städerna. Inga motrörelser av den typ som funnit i exempelvis Frankrike eller Norge gjorde sig märkbara. Moderniseringsideologin har varit tämligen oomstritt förhärskande. Så är det emellertid inte längre. Inte bara socialdemokrater och moderater, utvecklingens främsta påhejare, utan också Centerpartiets och Miljöpartiets innerstadsbönder utmanas av nya stämningar. Om de kommer att resultera i mer än ”missnöje” får framtiden utvisa.