VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

In med humanisten

Av Nils Johan Tjärnlund

Artificiell intelligens får inte överlåtas åt ingenjörerna. Kanske kan AI överbrygga den urgamla klyftan mellan humaniora och naturvetenskap.

En stor del av dagens diskussion om artificiell intelligens handlar om kapacitet. AI ses som ett tekniskt problem och en teknisk utmaning. Stora AI-företag som Amazon, Apple, Facebook, Google, IBM och Microsoft är starkt präglade av en ingenjörskultur.

Humanister har länge försynt och förstrött överlåtit utvecklingen till naturvetare och ingenjörer. En förklaring är förstås ett bristande intresse och otillräckliga kunskaper hos humanister, ibland manifesterat i en beröringsskräck eller till och med en nedlåtande syn på ny teknik. Visst ligger det ännu något i bilden av ”de två kulturerna” – den brittiske fysikern C P Snows beskrivning från 1950-talet av motsättningen mellan de naturvetenskapligt färgade modernisterna och de tillbakablickande humanisterna.

Men kanske är begreppet snart passé. Kraften i AI kommer att omdana människans hela tillvaro i grunden. Att många olika discipliner bidrar med sina perspektiv är nödvändigt för att utveckla, utforma och utvärdera framtidens avancerade teknologi. Därför framstår det som viktigare än någonsin att humanister och naturvetare överger gamla revirgränser och börjar samarbeta.

Slutsatsen delas av flera tungviktare på AI-området. Ett aktuellt exempel är Ethics and Governance of Artificial Intelligence Fund, en ny amerikansk fond med ett startkapital på 27 miljoner dollar. Bakom satsningen står Linkedingrundaren Reid Hoffman, Ebaygrundaren Pierre Omidyar och Knight Foundation. Fondens mål är att ”stödja arbete runt om i världen som främjar utvecklingen av etisk AI i allmänhetens intresse med tonvikt på tillämpad forskning och utbildning”. Initiativtagarna vill åstadkomma ett bredare samtal som utöver ingenjörer och företag även inkluderar samhällsvetare, etiker, filosofer, teologer, ekonomer, jurister och politiker.

Ett humanistiskt perspektiv krävs inte minst för att skapa ett smartare utbildningssystem – en av de viktigaste framtidsfrågorna, förutspår Danica Kragic´ Jensfelt, professor i datalogi vid KTH. Det går inte att fortsätta utbilda människor till jobb som inte kommer att finnas kvar inom 10 eller 20 år. Studenterna behöver en bredare bas för att inte bli akterseglade senare i livet och samhällets alltmer avancerade system kräver en mångsidigare kompetens.

Sannolikt räcker det inte med samarbete mellan olika specialiteter för att bygga upp och förstå framtidens AI-system. Redan nu ökar behovet av att individer breddar sin utbildning och blir både humanister och naturvetare: en filosof som också är ingenjör eller en historiker som också är systemutvecklare.

Farhågan är annars en alltmer polariserad värld där bara några få besitter kunskapen om utveckling och styrning av AI-systemen medan den stora massan av användare inte har en aning om hur den bakomliggande tekniken fungerar.

– Vi riskerar en uppdelning i A- och B-människor och det är ett betydligt mer närliggande och större hot mot demokratin och samhällsutvecklingen än de scenarier som målas upp runt en framtida superintelligens, säger Danica Kragi´c Jensfelt.

Dagens skola måste reformeras, men resurserna är redan hårt ansträngda. Måhända kan AI bli en del av lösningen på problemet. Med olika AI-lösningar skulle utbildningen kunna effektiviseras samtidigt som lärarna får mer tid över till undervisning i de traditionella och tunga ämnena.

Begreppet AI har existerat i tankevärlden i över 60 år och dagens hausse är långtifrån ny. Gamla rävar kan erinra om förutsägelser från 1960- och 70-talen som aldrig infriades. Först nu har genombrotten kommit och plötsligt är AI på allas läppar.

Förklaringen är vår tids allt snabbare processorer och den allt större kapaciteten för att lagra och sända data – vilket möjliggör de enorma databaser som AI-systemen baseras på. Milstolparna har kommit tätt de senaste åren, inte minst vad gäller maskininlärning som kan utvecklas till mer avancerade system som deep learning och reinforcement learning där systemet lär sig själv och vidareutvecklar sin kunskap. En omtalad ingenjörstriumf kom 2016 då den intelligenta maskinen AlphaGo, utvecklad av Google Deep Mind, slog världsmästaren i det antika strategispelet Go med delvis helt innovativ och självlärd teknik.

Epokgörande landvinningar som dessa sker vid globala företagsbjässar med en forskningsbudget som universiteten bara kan drömma om. Det pågår en ständig kapplöpning om nästa genombrott, något man påminns om som AI-forskare, säger Danica ´Kragic´ Jensfelt.

– Vi bombarderas dagligen med nya data och det är en pressande och delvis skrämmande situation. Vi frågar oss förstås hur vi på universiteten med relativt små resurser ska kunna vara relevanta jämfört med en projektledare på Facebook eller Google som har tio gånger så många medarbetare. Sverige är dessutom ett litet land jämfört med USA eller Kina.

Men nyligen kom ett besked som stärker den svenska AI-forskningen. Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse satsar i sin jubileumsdonation 1,6 miljarder kronor på ett strategiskt forskningsprogram om AI och kvantdatorer. Det långsiktiga stödet under tio år innebär en fantastisk möjlighet att rekrytera forskartalanger från andra länder och utveckla fruktbara nischområden, men också att bibehålla kvaliteten på utbildningen eftersom det förutsätter en hög nivå på forskningen.

– Vi kan inte bedriva högkvalitativ utbildning om vi inte samtidigt bedriver högkvalitativ forskning och det är viktigt att vi inte glömmer vår roll som akademiker: att utbilda folk och ge dem kraftfulla verktyg, säger Danica Kragi´c Jensfelt.

Kragi´c Jensfelt forskar bland annat om deep learning, ett område som har exploderat. År 2012 hade Google endast två projekt inom området – nu överstiger antalet tusen. Riskkapitalet flödar och investerare, som knappt kände till begreppet för fem sex år sedan, ratar nu startups som ej anammat konceptet i sina programvaror. Ökade resurser satsas också på en vidareutvecklad form som går under benämningen Explainable AI där systemet även kan motivera hur det kommit fram till sitt svar.

Redan nu finns en uppsjö användningsområden och det är bara människans egen fantasi som sätter gränserna. Forskare vid Oxford och Yale gjorde nyligen en enkät med ledande AI-experter och svaren visar att det är 50 procents sannolikhet att en AI-dator inom tio år kan författa en gymnasieuppsats och komponera en popsång som slår sig in på topp 40-listan. Omkring år 2050 kan vi vänta oss en AI-roman på New York Times bästsäljarlista, medan en full automatisering av allt mänskligt arbete kommer att dröja så länge som till 2130-talet.

Nöjer vi oss med att blicka bara fem år framåt så förutspås flera forskningsgenombrott där AI kommer att förändra vardagen. Forskare på IBM tar upp analys av tal och skrift för att tidigt upptäcka hjärnsjukdomar eller psykisk ohälsa. Sensorer i exempelvis mobiltelefoner kan identifiera avvikande mönster i hur vi pratar eller skriver, vilket skulle kunna bistå både individen och vården med att förutsäga, spåra och övervaka sjukdomar som depression, schizofreni, alzheimer och parkinson.

Ett annat närliggande scenario handlar om att skärpa våra sinnen, till exempel synen. Vårt öga uppfattar mindre än 0,1 procent av det elektromagnetiska spektret. Men inom fem år kan hyperimaging göra det möjligt för självkörande bilar att se genom dimma och regn – och med avancerade linser eller glasögon skulle även människan kunna skaffa en Stålmannensyn. Bara genom att titta på en maträtt vore det möjligt att bedöma näringsinnehållet eller om maten är farlig att äta. Genom att kombinera hyperimaging och augmented reality kan man skapa datorspel där användarna ser genom föremål.

Reid Hoffman spekulerar i att framsynta företag inom fem år kommer att använda AI-datorer för att skapa kunskapsgrafer som kopplar samman all kommunikation inom organisationen, ett oslagbart verktyg för att samla, analysera och förstå företagets samlade kompetens och för att underlätta vid introduktionen av nya medarbetare.

Samtidigt dyker det upp nya dilemman som rör etik, integritet och juridik. Tekniken kan förstås missbrukas: tänk bara på en supersyn som ser rakt genom kläder eller ett storebrorssamhälle där även vårt mentala tillstånd övervakas av myndigheter och företag.

I ett framtidsscenario väntar strong AI eller full AI med potential att fullständigt ändra människans levnadsvillkor – och vissa tror att det ligger endast 10 eller 20 år framåt i tiden. Roy Kurzweil, som är en av optimisterna, målar upp en utopisk tillvaro där genetik, nanoteknik och robotik (GNR) har revolutionerat livet och där vår hjärna är direkt kopplad till molnet. Genetiken skulle göra det möjligt att ändra våra gener för att undvika sjukdomar och bromsa, eller till och med hejda, åldrandet och på så vis förlänga livslängden och eventuellt uppnå evigt liv. Nanotekniken, med hjälp av 3D-skrivare, skulle göra det möjligt för oss att skapa nästan vilka produkter som helst från inmatade data och billiga material och robotar skulle klara av det tunga arbetet medan vi människor ges full frihet att ägna oss åt kreativitet, fritidssysselsättningar, hälsa och de jobb som intresserar oss.

Pessimister, som programmeraren och entreprenören Bill Joy och filosofen Nick Bostrom, anser att Kurzweil och hans anhängare underskattar omfattningen av den utmaning och de potentiella faror som kan uppstå från tänkande maskiner och intelligenta robotar. I en utopisk värld av överflöd där allt arbete kommer att utföras av maskiner och robotar finns risken att människan reduceras till en andra klassens varelse.

AI har förutsättningar att ge människor mer frihet, men det kan också bli tvärtom. Kanske dröjer det inte många år innan självkörande fordon introduceras på bred front – vilket kan följas av krav på lagar som förbjuder eller begränsar människor som bilförare. Självkörande fordon överskrider inte hastighetsgränserna, kör inte under påverkan av alkohol eller droger, somnar inte vid ratten och distraheras inte av att prata i telefon eller med passagerare. Om datorer har erkänts överlägsna på ett område är det möjligen bara en tidsfråga innan människor blir rädda eller omotiverade att själva fatta viktiga beslut och istället låter de intelligenta datorsystemen ta över fler och fler områden: kärnkraftverk, finanspolitik och ekonomiska strategier eller till och med tillsättning av tjänstemän och förtroendevalda. Människorna låter sig förvandlas till datorernas husdjur.

De olika scenarierna där vi fantiserar om hur systemen tar över återspeglar en gnagande känsla av tillkortakommanden som vi inte vill konfronteras med, menar Danica Kragic´ Jensfelt.

– Vi fattar dagligen beslut om miljö, mat och transporter med mera som inte är etiska eller moraliska. Det finns nog en rädsla för att ett system plötsligt på daglig basis skulle tala om för oss att vi gör många saker fel. En sådan direktpåverkan och korrigering av människan skulle bli svårt för oss.

Faktum är att den automatiserade tekniken styr många människors beteende redan idag med Facebookflöden och push-notiser som ideligen pockar på uppmärksamheten. Vi gratulerar vänner på födelsedagen när datorn påminner om det, lyssnar på färdigprogrammerade spellistor och skickar samma digitala nyårskort som tusentals andra människor – bagateller var för sig, men när de adderas inser man risken att personligheter strömlinjeformas och att individen suddas ut.

En av kritikerna är managementkonsulten och entreprenören Christian Madsbjerg. I boken Sensemaking. The Power of the Humanities in the Age of the Algorithm (2017) skriver han om de stora datamängdernas tyranni och att vi har blivit förslavade under algoritmerna. Istället för mänsklig erfarenhet och intuition är det maskininlärda mönster som styr våra vanor. Resultatet blir att vi slutar tänka. Madsbjerg skriver: ”What are people for? Algorithms can do many things, but they will never actually give a damn. People are for caring.”

Den israeliske historikern Yuval Noah Harari går steget längre och profeterar i Homo Deus. A Brief History of Tomorrow (2016) individens död, som vi känner människan idag. Biomedicin och datavetenskap växer samman och förändrar synen på människan och den fria viljan. Inom livsvetenskaperna är den rådande dogmen att organismer går att beskrivas som algoritmer, formade av evolutionen. Men om människan bara är algoritmer och livet självt bara databehandling, vad händer med samhälle, politik och vardag när icke-medvetna men mycket intelligenta algoritmer vet mer om oss än vi känner oss själva?

Är det människans förkärlek till domedagsprofetior som än en gång kläs i ny skrud? Ingen kan förstås veta säkert och många ledande AI-forskare anser att oron måste tas på allvar. Redan de avigsidor som vi idag känner till motiverar forskning som inkluderar fler discipliner och infallsvinklar.

Det är för tidigt att sia om hur vi människor kommer att utvecklas tillsammans med systemen, men man ska inte utesluta att relationen trots allt kan bli harmonisk. Joi Ito, chef för MIT Media Lab, har myntat begreppet extended intelligence, utökad intelligens, som ett sätt att beskriva intelligens i nätverksform där AI används för att förbättra, snarare än att ersätta, mänsklig intelligens. Kraften i AI kan på så vis ge människan mer tid till att utveckla sitt eget intellekt och leva ett friskare, lyckligare och längre liv. Men Ito har också understrukit att en av de stora utmaningarna blir att utveckla maskiner som är ”socialt ansvarsfulla”.

När vi nu skyndar in i AI-åldern uppenbarar sig stora skillnader jämfört med tidigare teknikrevolutioner. De var handgripliga och åskådliga: plogen som skar genom åkern, papperets sträva textur, den bolmande ångmaskinen, glödlampans förtrollande ljus, datorn som från början fyllde ett helt rum – innovationer som människan kunde se och känna på och som tog flera generationer att introducera.

Idag sker utvecklingen svindlande snabbt och delvis i det fördolda, på mikro- och nanonivå, där biologiska och digitala system samverkar och delvis växer samman. För att begripa denna process och göra den så gynnsam som möjligt för mänskligheten måste vi tillägna oss såväl naturvetarnas som humanisternas blick och aktivt se till att AI blir den revolution som slutligt överbryggar klyftan mellan ”de två kulturerna”.

Nils Johan Tjärnlund är författare och vetenskapsjournalist.

Mest lästa just nu

1) Den narcissistiska eliten av Svante Nordin

2) Kroppsklockan klämtar för dig av Anders Mathlein

3) Säg ifrån och ge honom en örfil! av Annika Borg

4) Lång näsa av Nima Sanandaji

5) Skrämmande dagar framför oss av Johan Tralau

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Fåfäng flykt från skrivhäftenas gudar av PJ Anders Linder

2) Meningen ligger i livet av Nicklas Berild Lundblad

3) Den leende roboten av Linda Johansson

4) Den narcissistiska eliten av Svante Nordin

5) Säg ifrån och ge honom en örfil! av Annika Borg

NR 1 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...