VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Ledare

Politiskt förfall utan medborgerlig dygd

Av PJ Anders Linder

Som den förste i raden av talare tog Maurizio Viroli till orda. Det var rätt man på rätt plats.

Viroli har varit verksam vid många olika lärosäten, för tillfället är han professor vid University of Texas i Austin. Samtidigt har han ständigt återvänt till samma ort och samma person: Florens och Niccolò Machiavelli. Han har skrivit en räcka böcker i ämnet genom åren, bland annat den fina biografin Niccolòs leende som kom i svensk översättning 2004. Nu stod han framför en väldig gobeläng i Palazzo Medici Riccardi och analyserade Machiavellis idéer om republikers förfall och möjliga räddning.

Mina associationer löpte amok: Palatset byggdes på 1400-talet för Medicifamiljens räkning. Mediceerna fördrevs från staden 1494 och några år senare blev Machiavelli diplomat i Florens tjänst. Allt ställdes dock på huvudet 1512 när Medici återvände och det var Machiavelli som tvingades i landsflykt. Italiensk politik var ett allas krig mot alla, där stundens triumf snabbt kunde vändas i bittert nederlag. Konsten och kulturen gav upphov till svindlande mästerverk, men våldet och dekadansen var aldrig långt borta.

Idag är Palazzo Medici Riccardi hemvist för den florentinska provinsregeringen. Här styrde Matteo Renzi innan han gick vidare till stadshuset och borgmästarämbetet och sedan ända till posten som regeringschef. Allt ställdes dock på huvudet 2016 när han led nederlag i en illa genomtänkt folkomröstning och fick avgå. I parlamentsvalet den 4 mars i år skulle han göra storstilad comeback, men den tänka triumfen vändes i ett bittert nederlag. Italiensk politik är ett allas krig mot alla. Konsten och kulturen blomstrar, men svindleriet och oredan är aldrig långt borta. I skrivande stund tampas de populistiska valvinnarna om makten efter en valrörelse där Silvio Berlusconi framstod som en av de mer seriösa aktörerna.

Det känns som en självklarhet att Viroli skrivit sina böcker med blicken fäst ömsom på renässansen och ömsom på sin samtid. Nu som då är republiken i kris, nu som då finns skäl att väcka intresse för kloka ord från en klarsynt och praktiskt erfaren tänkare. Utöver sin akademiska gärning har Viroli mycket riktigt tagit på sig flera offentliga uppdrag som syftat till starkare känsla för medborgarskapet och det allmänna.

Men vad har sådana lovvärda ting med den hemske Machiavelli att göra, utropar då kanske den som kan sin SAOL och vet att Svenska Akademien sätter likhetstecken mellan ”machiavellisk” och ”samvetslös”.

Massor, skulle Viroli ropa tillbaka. Och andra inledare vid detta seminarium om Machiavelli och skälen till staters förfall skulle stämma in som i kör. Ty de har inte bara läst de krassa råden till mäktiga herrar i Fursten utan också resonemangen om det goda och eftersträvansvärda styret som återfinns i Discorsi sopra la prima deca di Tito Livio (utgiven på svenska som Republiken 2008). I den ena tycks cynismen råda: om du är envåldshärskare och vill behålla din makt ska du göra så här. I den andra är perspektivet mer upplyftande: om du vill skapa och utveckla ett republikanskt styre, vad finns då att lära från det klassiska Rom?

Många forskare har genom åren slitit sitt hår över det motsägelsefulla i att samme författare står bakom bägge dessa böcker. Visar den ena upp Machiavellis sanna ansikte och den andra ett falskt? Är budskapen kodade eller ironiska, och i så fall vilka utav dem? Tolkningarna är legio och blir hela tiden fler. Ytterst kan ingen veta med visshet. Många i den stora salen i Palazzo Medici Riccardi nickade dock instämmande när Philip Bobbitt, professor vid Columbia Law School, menade att man gör klokt i att betrakta de bägge böckerna inte som skilda skrifter utan som två delar av samma verk om staten. Både enväldet och republiken kan vara hård realitet och kräver olika strategier för att fungera.

Att stirra sig blind på den consigliere som inte ryggar för att rekommendera lögn och mord i statens tjänst är att göra sig en djävulsbild. Att bara uppehålla sig vid den Machiavelli som önskar sig en republik med engagerade och framsynta medborgare är å andra sidan att skaffa sig ett idéhistoriskt kramdjur.

Fast om det primära syftet inte är att frilägga helhetsbilden av den historiske Machiavelli utan att se vad konstruktivt som finns att hämta hos honom är förstås kramdjuret att föredra (och det är mindre fluffigt än många skulle önska). Vad gäller övervåld och lögn behöver dagens ledare näppeligen vända sig till historiska auktoriteter för att få uppslag. Vad gäller förmågan att ta långsiktigt ansvar för ett gott styre behöver de däremot all inspiration de kan få.

Och det gäller inte bara ledarna.

För mig var detta ett av de starkaste och mest tankeväckande budskapen under seminariet: Machiavelli var mycket tydlig med att ett gott styre inte bara kräver förnuftiga ledare utan också ansvarskännande medborgare med blick för det gemensamma bästa. Maurizio Viroli gav flera exempel på hur Machiavelli menar att en destruktiv trend kan vändas och i snart sagt samtliga spelar den medborgerliga dygden en avgörande roll. Professor Erica Benner från Yale höll ett skarpt och vältaligt anförande om Machiavellis syn på orsaker till politisk dekadans, där hon särskilt lyfte fram sammanblandning mellan privata och offentliga intressen, växande acceptans för omoraliskt ledarskap och urspårad polarisering mellan grupper.

Jag tror inte att Benner nämnde Washington, och jag kan inte erinra mig att Viroli tog upp parlamentet i Rom, men ingen i salen kan ha undgått att göra sådana paralleller. Även i moderna och förment upplysta samhällen har det uppstått onda cirklar, där det har brustit i uppriktighet och förtroende mellan ledarskap och folk. Följden har blivit ett alltmer urholkat medborgarskap och en alltmer kortsiktig och lynnig politik av bröd-och-skådespel-modell. Utvecklingen symboliseras av förfarna mediemanipulatörer som Trump och Berlusconi, men problemen började i sanningens namn långt före dem. Sverige är långt ifrån lika illa ute som Italien och USA, men det vore naivt att föreställa sig att just vi skulle vara immuna.

Vad ska man då göra för att bromsa och vända utvecklingen? Här tror jag tyvärr att Machiavelli har mindre att erbjuda än när det gäller diagnostiken. Det har runnit mycket vatten under Ponte Vecchio sedan 1500-talet och det politiska torget står knappast att känna igen. Vi lever inte i intima stadsstater utan i nationer med miljontals invånare. Överstatliga organ utövar allt större makt. Det offentliga åtagandet har expanderat i snart sagt varje riktning. Konkurrensen om vår tid gör livet svårt för en kultur byggd på sammanträden och möteskvällar. Finns någon annan realistisk utveckling än att medborgarna reduceras till konsumenter, vars demokratiska delaktighet i bästa fall består av att välja mellan proffspolitiker en gång vart fjärde år?

Risken är uppenbar, och jag har ingen patentmedicin att äppelkindat erbjuda som alternativ. Däremot verkar det förnuftigt att som minsta motåtgärd sätta stopp för all ytterligare urvattning av vårt offentliga liv. Här kan många dra strån till stacken: Acceptera inte att public service-bolagen satsar på larv, skrik och skrän istället för genomarbetad rapportering och upplysning. Delta inte i dyngspridning på nätet. Se till att skolan väcker respekt för riktiga kunskaper och motverkar den farliga idén att allt man gör här i livet ska vara underhållande. Gå inte med på någon ytterligare devalvering av universiteten. Begär inte fler ”rättigheter” från det redan överbelastade allmänna. Ställ upp för det kommunala självstyret så att lokaldemokratin bevarar ett riktigt innehåll…

Plötsligt ser jag Niccolòs leende för mitt inre öga. Uppmuntrande? Överseende? Jag kan inte mer än ana.

Mest lästa just nu

1) Vänstern drar gränsen av Johannes Nilsson

2) När folket försvann av Mauricio Rojas

3) Talanglöst av Nina Sanandaji

4) Stasi bidrog till DDR:s konkurs av Charlotta Seiler Brylla

5) Vinnaren som blev förlorare av Jan Knutsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Talanglöst av Nina Sanandaji

2) Vänstern drar gränsen av Johannes Nilsson

3) Stasi bidrog till DDR:s konkurs av Charlotta Seiler Brylla

4) När folket försvann av Mauricio Rojas

5) Vinnaren som blev förlorare av Jan Knutsson

NR 3 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...