VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Utan ordning och reda

Av G. John Ikenberry

Den liberala internationalismen som garanterade demokrati och ekonomisk öppenhet är i kris. Kan en bredare koalition av stater återskapas som är villiga att samarbeta inom en reformerad världsordning?

I sjuttio år har världen dominerats av en västerländsk liberal ordning. Efter andra världskriget byggde USA och dess partner upp en mångfasetterad ordning med stor räckvidd, organiserad kring ekonomisk öppenhet, multilaterala institutioner, samarbete i säkerhetsfrågor och demokratisk solidaritet. På vägen blev USA denna ordnings ”första medborgare” och ställde upp med hegemoniskt ledarskap där man förankrade allianserna, stabiliserade världsekonomin, främjade samarbete och höll ”den fria världens” värderingar högt. Västeuropa och Japan trädde fram som USA:s främsta partner och knöt sin säkerhet och sin ekonomiska framtid till denna utvidgade liberala ordning. Vid kalla krigets slut spred sig ordningen utåt. Länder i Östasien, Östeuropa och Latinamerika övergick till demokrati och integrerades i världsekonomin. I takt med expansionen växte också dess bärande institutioner. Nato fick fler medlemmar, Världshandelsorganisationen WTO etablerades och G 20 tog plats i förgrunden. Med världen så som den såg ut vid 1900-talets slut är man ursäktad om man trodde att historien rörde sig i en progressiv och liberal internationalistisk riktning.

Idag är denna liberala internationella ordning i kris. För första gången sedan 1930-talet har USA:s invånare valt en president som är aktivt fientlig till liberal internationalism. Handel, allianser, rättssäkerhet, multilateralism, miljö, tortyr och mänskliga rättigheter – på alla dessa punkter har president Trump gjort uttalanden som, om de omsattes i praktiken, snabbt skulle beröva Amerika rollen som den liberala världsordningens ledare. Samtidigt tycks Storbritanniens beslut att lämna EU och en lång rad andra bekymmer som ansätter Europa markera slutet på det mångåriga efterkrigsprojektet att bygga en större union. Europas ovissa ställning som bålverket för en bredare liberal internationell ordning har global betydelse. Den liberala demokratin själv förefaller vara på reträtt efterhand som varianter av ”ny totalitarism” stiger till nya höjder till exempel i Ungern, Polen, Filippinerna och Turkiet. I hela den liberala demokratiska världen har populistiska, nationalistiska och främlingsfientliga utslag av återgångspolitik brett ut sig.

Ingen kan säkert säga hur djupt den liberala internationalismens kris går. I det följande hävdar jag att den fortfarande har en framtid, trots alla sina motgångar. Den amerikanska hegemonins grepp om den liberala ordningen försvagas, men den liberala internationalismens mer generella organiserande idéer och impulser tränger långt ner i världspolitiken. Trots världskrigens omvälvningar och förödelse, ekonomisk depression och fascismens och totalitarismens uppgång och fall har det liberala internationella projektet överlevt. Det kommer sannolikt att överleva även dagens kriser. Men för att göra det nu, så som den har gjort förr, måste den få en ny tankegrund och uppfinnas på nytt.

Vid 1800-talets början var liberal demokrati ett nytt och bräckligt politiskt experiment, en politisk ljusglimt i en bredare värld av monarki, autokrati, imperialism och traditionalism. Tvåhundra år senare, i slutet av 1900-talet, dominerade de liberala demokratierna, anförda av stormakterna i väst, hela världen och stod för 80 procent av världens sammanlagda BNP. Under dessa två sekel utspelade sig den industriella revolutionen, kapitalismen utvidgade sina gränser, européer byggde upp imperier i andra världsdelar, den moderna nationalstaten slog rot och på vägen bevittnade världen vad som kan kallas för ”den allt starkare liberala dominansen”: de liberala demokratierna blev fler och större och ökade i makt och välstånd. Den liberala internationalismen är den samling idéer och program med vars hjälp dessa demokratier har försökt organisera världen.

Den liberala internationalismen har vuxit och avtagit och utvecklats under tiden. Men dess generella grund finns i fem principer.

Den första är öppenhet. Handel och utbyte ses som bärande element i det moderna samhället, och sambanden och vinsterna som flödar från djupt engagemang och integration skapar fred och politiskt framåtskridande. En öppen internationell ordning underlättar ekonomisk tillväxt, stimulerar flödet av kunskap och teknik och drar stater till varandra.

Så har vi engagemanget i löst regelbaserade relationer. Regler och institutioner underlättar samarbete och ger en stat möjlighet att uppfylla sina plikter mot sina medborgare. Det är vad John Ruggie beskriver som ”multilateralism” – en institutionell form som samordnar relationer mellan en grupp stater och är ”grundad på generaliserade principer för uppträdande”.

Den tredje principen är uppfattningen att en liberal internationell ordning medför någon form av samarbete på säkerhetsområdet. Det betyder inte nödvändigtvis allianser eller ett formellt system för kollektiv säkerhet, men stater inom ordningen söker sig till varandra på sätt som är avsedda att öka deras säkerhet.

Den fjärde principen säger att liberal internationalism vilar på idén att ett internationellt samhälle är ”möjligt att förbättra”, som president Woodrow Wilson hävdade. Reformer kan genomföras. Maktpolitiken kan tämjas – åtminstone i viss mån – och stater kan bygga upp stabila förbindelser kring strävan efter ömsesidiga fördelar.

Den femte och sista principen innebär att en liberal internationell ordning förändrar staterna i progressiv riktning, definierad av den liberala demokratins grundsatser. Ordningen ställer till förfogande institutioner, relationer, rättigheter och skyddsåtgärder som låter staterna växa och göra framsteg var och en för sig. Vi får ett samhälle för ömsesidigt bistånd och värn.

Från denna synpunkt kan en liberal internationell ordning ta olika former. Den kan vara mer eller mindre global eller regional i omfång. I början av efterkrigsperioden var den västerländska ordningen främst en regional företeelse som täckte Nordamerika och Västeuropa, men efter kalla kriget har den nått ut över större delar av världen. En sådan ordning kan vara mer eller mindre organiserad kring en hegemonisk stat, alltså mer eller mindre hierarkisk till karaktären. Den kan vara mer eller mindre konkretiserad i formella överenskommelser och styrande institutioner. Det kanske viktigaste är att en liberal internationell ordnings ”sociala syften” kan variera. Den kan ha ett ”tunt” socialt syfte som endast inför rudimentära regler och institutioner för ett begränsat samarbete och utbyte mellan liberala demokratier. Den kan också ha ett ”tjockt” socialt syfte med täta överenskommelser och gemensamma utfästelser som eftersträvar mer ambitiösa mål för samarbete, integration och gemensam säkerhet.Som helhet erbjuder den liberala internationalismen en vision av ordning där suveräna stater – med liberala demokratiska regeringar i spetsen – samarbetar till ömsesidig fördel och trygghet inom ett löst regelbaserat globalt utrymme.

Sambanden mellan inhemsk och internationell liberalism är mångfasetterade och har utvecklats under de båda senaste seklen. Man ser knappast någon distinkt eller genomförd liberal internationell dagordning under 1800-talet. På den tiden var sådana begrepp synliga främst i idéer om världspolitiken som tänkare och aktivister hängivna liberalismen inom respektive land förde fram – i idéer om liberalisering av handeln, kollektiv säkerhet, medling i tvister och så vidare. På 1900-talet tog sig den liberala internationalismen mycket starkare uttryck i en serie föreskrifter för att organisera och reformera världen på ett sådant sätt att strävan efter liberal demokrati i det enskilda landet underlättades. Med Woodrow Wilson framträdde den liberala internationalismen år 1919 som en dagordning för uppbyggandet av ordning – ett slags ”kärl” där liberala demokratier kunde leva och överleva. I händerna på president Franklin D Roosevelt och hans generation efter 1945 blev den liberala internationalismen i ännu högre grad ett program för uppbyggnaden av ett internationellt samfund där liberala demokratier kunde stabiliseras och få skydd.

Den liberala internationalismen framträdde efter andra världskriget som en organiserande vision för ordningen ledd av väst. Liksom år 1919 utnyttjade USA efter 1945 sin ställning till att leda uppbyggnaden av en ny ordning. Men under förloppet antog internationalismen en ny skepnad och karaktär, och i och med att kalla kriget intensifierades växte en USA-ledd liberal hegemonisk ordning fram. På Wilsons tid var den liberala internationalismen en ganska enkel vision. Den internationella ordningen skulle organiseras kring ett kollektivt säkerhetssystem där suveräna stater samarbetade om att upprätthålla territoriell fred. Wilsons vision var grundad på frihandel, nationellt självbestämmande och förväntan om att den liberala demokratin skulle fortsätta att sprida sig. Som Wilson själv uttryckte det: ”Det vi söker är rättsprincipernas styre, byggt på medborgarnas samtycke och vidmakthållet av mänsklighetens organiserade åsikt.” Det var en ambitiös plan, men den saknade det institutionella maskineri som behövdes för att globala ekonomiska och sociala problem skulle lösas eller relationerna mellan stormakterna hanteras. Den var tänkt som ett institutionellt ”tunt” system där staterna – främst västmakterna – skulle samarbeta med hjälp av en gemensam tro på liberala idéer och principer.Nationernas förbund var centrum för Wilsons liberala internationalism och förkroppsligade den organisatoriskt.

Den stora depressionen, andra världskriget och kalla kriget var dramatiska omvälvningar som banade väg för ännu ett USA-lett projekt att bygga en liberal ordning. Ett nytt tillfälle att göra om världen var inne. Grundläggande frågor om makt, ordning och modernitet fick nya förtecken. Från och med 1930-talet var själva livskraften hos den västerländska liberala demokratin försvagad. 1930- och 1940-talens våld och instabilitet tvingade liberala internationalister och alla andra att ompröva sina idéer och dagordningar. Första världskriget var en hård knäck för den västerländska civilisationens och framåtskridandets optimism. President Roosevelt och hans generation stod emellertid inför fascismens och totalitarismens ännu mer skrämmande framväxt, följd av det totala krigets fasor, Förintelsen och atomvapnens inträde, för att inte nämna värdsekonomins sammanbrott. De måste konfrontera en långt mer överväldigande, rentav existentiell rad hot. Moderniteten själv visade upp sin mörka sida.

I denna miljö fick Roosevelt och hans samtida anlägga en ny och mer desillusionerad syn på den liberala internationella ordningen. Paradoxalt nog blev den både mer universalistisk och starkare bunden till USA:s hegemoniska makt. Universalismen avspeglas i Förenta nationernas stadga och den universella förklaringen om mänskliga rättigheter. På 1940-talet tog den liberala internationalismen ny gestalt. Den liberala internationalismen på Woodrow Wilsons tid var byggd kring civiliserande, etniska och kulturella hierarkier. Den var en skapelse av den vite västerländske mannens värld, en snäv typ av principstyrd internationalism. Den ifrågasatte inte den europeiska imperialismen eller hierarkier grundade på ras. De brittiska liberalerna försvarade med eftertryck sitt imperium och fortsatte att se världen ur etniska och civiliserande synvinklar. På 1940-talet förändrades eller omformulerades dessa idéer. Universella rättigheter och skyddsåtgärder fick en mer central plats i den ideologiska visionen. Samtidigt förstärktes och legitimerades dessa universella rättigheter och skyddsåtgärder av USA:s ställning som ledare av kalla kriget. USA skulle bli den liberala ordningens mäktiga sponsor och beskyddare. Under amerikansk ledning skulle ”den fria världen” bli ett ”säkerhetssamhälle” med regler, institutioner, överenskommelser och fullt ut fungerande politiska instrument. Att gå med i denna ordning var detsamma som att ansluta sig till ett sällskap ”för ömsesidigt skydd”. Den som befann sig inuti ordningen åtnjöt handel, ökande tillväxt och instrument för att vårda sin ekonomiska stabilitet. Därinne var det varmt, utanför var det kallt. Länderna kunde få skydd i allianser och en rad funktionella organisationer. Med andra ord blev den liberala internationalismen under efterkrigstiden både mer universell i sina idéer och principer och närmare bunden till en USA-ledd politisk ordning.

Under kalla krigets många decennier framstod den USA-ledda internationalismen som en ordning av ett eget slag. USA kom att ta på sig en rad olika funktioner och förpliktelser. Det fick en direkt roll i styrningen av ordningen och knöts allt närmare de övriga deltagande staterna. USA försörjde de andra med offentliga nyttigheter, eller i varje fall med nyttigheter för ”klubben”. Det upprätthöll regler och institutioner, stödde säkerhetssamarbetet, ledde skötseln av världsekonomin och gick i spetsen för gemensamma normer och samarbete mellan de västorienterade demokratierna. I säkerhetsfrågor etablerade USA en rad partnerskap som började med Nato och allianser i Östasien. I styrningen av världsekonomin knöts de internationella finansinstitutioner som bildades i Bretton Woods till den amerikanska marknaden och dollarn. I kalla krigets skugga smälte det amerikanska inhemska systemet – dess marknad och stat – in i den liberala ordning som utvecklades och fördjupades efter andra världskriget.

Den amerikanska liberala hegemonin som en typ av internationell ordning hade flera viktiga kännetecken. För det första var den byggd kring fri multilateral handel. I många avseenden var detta den bärande visionen hos den liberala ordningens amerikanska arkitekter efter andra världskriget.

För det andra präglades den amerikanska liberala hegemonin också av sitt engagemang i en ”styrd” öppen världsekonomi. Det var detta som John Ruggie har kallat ”förankrad liberalism”. Internationella överenskommelser, konkretiserade i Bretton Woods-systemet, var utformade för att ge regeringarna större förmåga att reglera och hantera den ekonomiska öppenheten så att den stämde med inhemsk ekonomisk stabilitet och åtgärder för full sysselsättning.

För det tredje byggdes efterkrigstidens liberala ordning kring nya och permanenta internationella institutioner. För det fjärde lades särskild tonvikt på relationer mellan de västerländska liberala demokratierna.

Denna liberala hegemoniska ordning blomstrade under kalla kriget. Den skapade underlag för liberaliseringen av handeln och årtiondens tillväxt i hela den utvecklade industriella världen. Inkomster och karriärmöjligheter ökade i jämn takt för efterkrigsgenerationerna av européer, japaner och amerikaner. Men efterkrigstidens liberala ordning var mer än en tillväxtmaskin. Den skapade ett ”kärl” där liberala demokratier kunde skaffa sig större säkerhet och beskydd. Att befinna sig inom denna liberala hegemoniska ordning var att leva inuti en serie fullt ut fungerande ekonomiska, politiska och säkerhetsförstärkande institutioner. Det var både ett Gesellschaft – ett ”bolag” med formella regler, institutioner och band till statsledningen – och en Gemeinschaft, en ”gemenskap” med delade värderingar, övertygelser och förväntningar. Den liberala ordningen var ett säkerhetssamhälle i vardande, där ”säkerhet” definierades brett.

USA och dess allierade är mindre mäktiga än de var när de skapade efterkrigstidens ordning. Den unipolära perioden – då USA dominerade värdsekonomin och den militära rangordningen – lider mot sitt slut. Europa och Japan har också försvagats. Tillsammans krymper denna gamla trio av beskyddare av efterkrigstidens liberala ordning sakta i sin andel av den bredare globala maktfördelningen. Förskjutningen tolkas troligen inte bäst som en övergång från amerikansk till kinesisk hegemoni, en ”återgång till multipolaritet” eller ”icke-västs uppgång”. Istället är det rätt och slätt en successiv spridning av makt bort från väst. Kina kommer antagligen inte att ersätta USA och bli en stormakt som utövar illiberal hegemoni, och det globala syd framträder troligen inte som ett geopolitiskt block som direkt utmanar den USA-ledda ordningen. Men USA, och dess gamla allierade, fortsätter att vara en mindre del av den globala helheten, och detta kommer att fresta på deras förmåga att upprätthålla och försvara den liberala internationella ordningen.

De västerländska liberala demokratiernas politiska bekymmer förstorar konsekvenserna av dessa globala maktförskjutningar. Som vi såg tidigare står demokratier överallt inför interna svårigheter och missnöjesyttringar. De äldre västerländska demokratierna upplever ökande ojämlikhet, ekonomisk stagnation, finansiella kriser och politisk polarisering och låsningar. Många nyare och fattigare demokratier härjas av korruption, de halkar bakåt och ojämlikheten tilltar. Den stora ”tredje vågen” av demokratisering tycks ha kulminerat och sjunker nu tillbaka. Medan demokratierna underlåter att ta itu med sina problem reduceras deras legitimitet inom landet och hotas alltmer av starka nationalistiska, populistiska och främlingsfientliga rörelser. Tillsammans kastar dessa skeenden en mörk skugga över demokratins framtid.

Ironiskt nog kan krisen i den USA-ledda liberala ordningen spåras till sönderfallet i kalla krigets bipolaritet och utbredningen av liberal internationalism som följde. Krisens frön såddes i detta ögonblick av triumf. Den liberala internationella ordningen globaliserades. Den lösgjordes från sina grundvalar från kalla kriget och blev snabbt scenen för ett växande globalt system av liberal demokrati, marknader och komplicerat inbördes beroende. Under kalla kriget var den liberala ordningen ett globalt subsystem, och det bipolära globala systemet förstärkte rollerna, utfästelserna, identiteten och sammanhållningen som gemensamt manifesterade den liberala hegemonin. Den liberala internationalismens kris kan betraktas som en reaktion i ultrarapid på denna djupgående omvandling i den geopolitiska miljön för efterkrigstidens liberala internationella projekt. Det var i synnerhet globaliseringen av den liberala internationalismen som utlöste två långsiktiga effekter: en kris i styrning och auktoritet och en kris i det sociala syftet.

För det första blev den USA-ledda liberala internationella ordningen det enda kvarvarande systemet för ordning efter den sovjetiska sfärens sönderfall, och allt fler och alltmer olikartade stater började integreras i den. Detta vållade nya problem för upprätthållandet av ordningen. Under kalla kriget anfördes den västorienterade ordningen av USA, Europa och Japan och var organiserad kring en invecklad serie av uppgörelser, fungerande relationer och institutioner. (Under de första efterkrigsåren utarbetades de flesta viktiga avtalen om handel, ekonomi och monetära relationer mellan USA och Storbritannien.) Dessa länder var inte överens på alla punkter, men i förhållande till resten av världen var det en liten och homogen grupp västerländska stater. Deras ekonomier löpte samman, deras intressen stämde överens och i allmänhet litade de på varandra. Dessa länder stod också på samma sida i kalla kriget, och det USA-ledda allianssystemet underlättade för USA och dess partner att engagera sig och bära bördor. Det underlättade för de europeiska och östasiatiska staterna att enas om att operera inom en USA-ledd liberal ordning. I denna mening förstärkte den liberala ordningens rötter från kalla kriget känslan av att de liberala demokratierna var engagerade i ett gemensamt politiskt projekt.

Med kalla krigets slut upplöstes dessa grundstöd för den liberala ordningen. Fler och mer olikartade stater anslöt sig till ordningen, med nya visioner och program. Nya och komplicerade globala frågor kom också att spela in, till exempel klimatförändringen, terrorismen och spridningen av vapen, liksom det ömsesidiga beroendets allt större utmaningar. Detta är särskilt svåra frågor att nå enighet om bland stater i helt olika regioner och med olika politiska orientering och utvecklingsnivå. Följden är att multilateralt samarbete har blivit allt svårare. Maktutövning och styrning ligger i svårigheternas kärna. Vem betalar, vem anpassar sig, vem leder? Allt starkare stater utanför väst börjar höja rösten i verkställandet av den växande liberala ordningen. Hur ska makten över ordningen omfördelas?

För det andra handlar den liberala ordningens kris om legitimitet och socialt syfte. Under kalla kriget var den USA-ledda efterkrigsordningen ett samfund av liberala demokratier som blev fysiskt tryggare och ekonomiskt stabilare genom att hålla samman. De första generationerna efter andra världskriget insåg att staterna inom denna ordning befann sig i ett politiskt och ekonomskt utrymme där deras samhällen kunde blomstra och få skydd. Detta fångades i John Ruggies begrepp ”förankrad liberalism”. Handel och ekonomisk öppenhet blev mer eller mindre förenlig med ekonomisk trygghet, stabil sysselsättning och högre levnadsstandard. Den västorienterade liberala ordningen kunde kallas för ett säkerhetssamhälle präglat av ömsesidigt beskydd. Ett medlemskap i ordningen medförde påtagliga rättigheter och förmåner, och det var givetvis lockande. Det var ett system av multilateralt samarbete som försåg regeringarna med verktyg och kapacitet att eftersträva ekonomisk stabilitet och framåtskridande.

Denna syn på den liberala ordningen som ett säkerhetssamhälle försvinner ofta i efterkrigstidens historia. USA och dess partner byggde upp en ordning men utformade också ett ”sällskap” som vilade på gemensamma intressen, gemensamma värderingar och ömsesidig sårbarhet. De gemensamma intressena syntes tydligt bland annat i vinsterna från handeln och fördelarna med samarbete. De gemensamma värderingarna märktes i allmänhetens förtroende och vilja och förmåga till samarbete med den liberala demokratins värderingar och institutioner som bas. Den ömsesidiga sårbarheten tog sig uttryck i att dessa länder genomlevde en likartad rad storskaliga risker, som härrörde från geopolitikens och modernitetens stora faror och osäkerheter. Med kalla krigets slut och globaliseringen av den liberala ordningen underminerades detta säkerhetssamhälle. Som vi såg ovan inleddes processen med att antalet sinsemellan olika medlemmar av ordningen ökade. Den liberala ordningen förlorade sin identitet som västerländskt säkerhetssamhälle. Nu blev den en vidsträckt plattform för handel, utbyte och multilateralt samarbete. Den demokratiska världen blev mindre angloamerikansk, mindre västerländsk. Den omfattade större delen av världen – utvecklad, stadd i utveckling, nord och syd, kolonial och postkolonial, asiatisk och europeisk. Även detta var ett exempel på att planteringen av frön till kris hade ”lyckats”. Resultaten var allt större meningsskiljaktigheter rörande medlemmarna, deras plats i världen och deras historiska arv och klagomål. Känslan av att den liberala internationalismen var ett samhälle med gemensamt förflutet och gemensam framtid blev allt svagare.

Den liberala ordningens sociala syften undergrävdes ytterligare av ökande ekonomisk osäkerhet och missförhållanden i hela den västerländska industrialiserade världen. Åtminstone sedan finanskrisen 2008 har den ekonomiska utvecklingen i medel- och arbetarklassen i Europa och USA stagnerat. De större möjligheter och högre löner som tidigare efterkrigsgenerationer kunnat glädja sig åt har hejdats. Ett exempel är att nästan hela förmögenhetstillväxten i USA sedan 1980-talet har gått till de högsta 20 procenten av inkomsttagarna. Tillväxten efter kalla krigets slut i handel och ömsesidigt beroende tycks inte ha gynnat inkomsterna och karriärmöjligheterna i många segment av de västerländska liberala demokratierna. Branko Milanovic är känd för att ha beskrivit vinsterna i hela det globala systemet de senaste tjugo åren som en ”elefantkurva”. Han konstaterar att den stora mängden vinster i reala inkomster per capita har ägt rum i två helt olika grupper. Den ena omfattar arbetare i länder som Kina och Indien som har fått anställning i lågavlönade tillverknings- och servicesektorer och gjort dramatiska vinster från mycket låga löner i utgångsläget – även om de ligger kvar vid den lägre änden av den globala inkomstskalan. Detta är puckeln på elefantens rygg. Den andra gruppen består av den högsta procentandelen – rättare sagt den högsta tiondels procentandelen – som har sett väldiga förmögenhetsökningar. Detta är elefantens snabel som är sträckt uppåt. Denna stagnation i de västerländska arbetar- och medelklassernas privatekonomiska utveckling förstärks av långsiktiga förändringar i teknik, handelsmönster, facklig organisering och arbetsplatser i tillverkningssektorn.

Under dessa ogynnsamma ekonomiska villkor är det svårare än förr att se den liberala ordningen som en källa till ekonomisk säkerhet och skydd. I hela den västerländska liberala demokratiska världen liknar den liberala internationalismen alltmer nyliberalism, ett system för internationella kapitalistiska transaktioner. Den liberala internationalismens ”förankrade” karaktär har sakta gnagts sönder. Den liberala ordningens sociala syften är inte desamma som förr. Det är mindre självklart idag att den liberala demokratiska världen är ett säkerhetssamhälle. Vad får medborgarna i de västerländska demokratierna ut av den liberala internationalismen? Hur levererar en öppen och löst regelbaserad internationell ordning säkerhet – ekonomisk eller fysisk – åt den stora medelklassen? Den liberala internationalismen på 1900-talet var knuten till progressiva dagordningar i de västerländska liberala demokratierna. Den liberala internationalismen betraktades inte som nationalismens fiende utan som ett verktyg som gav staterna kapacitet att eftersträva säkerhet och framsteg. Det som har hänt de senaste årtiondena är att bandet mellan framstegsanda i det egna landet och liberal internationalism utomlands har slitits av.

Den liberala internationalismens framtid hänger alltså på två frågor. Den första lyder: Kan USA och andra liberala demokratier än en gång fånga upp sin progressiva politiska orientering? USA:s ”varumärke” – sådant det uppfattas i världen utanför väst – är nyliberalt, det vill säga ensidigt inriktat på kapital och marknader. Det är oundgängligen nödvändigt att USA tar avstånd från denna idé. Utanför väst – och för den delen i nästan hela Europa – är detta inte kärnan i det moderna samhällets liberala demokratiska vision. Om det finns någon ideologisk ”gravitationspunkt” i demokratiernas bredare värld är den mer socialdemokratisk och solidarisk än nyliberal. Eller för att uttrycka det enkelt: den liknar mer den version av liberal demokrati som utformades av USA under New Deal och årtiondena närmast efter andra världskriget. Den andra frågan lyder: Kan USA och dess gamla allierade utvidga och återskapa en bredare koalition av stater som är villiga att samarbeta inom en reformerad liberal världsordning? Det bästa som kan hända den liberala internationalismen är antagligen det enkla faktum att fler människor skadas av att något slags global liberal internationell ordning upphör än som vinner på det. Detta betyder inte att den kommer att överleva, men däremot att det finns stora grupper, också i västs gamla industriella samhällen, som har anledning att stödja den. Därutöver finns det inget storslaget ideologiskt alternativ till en liberal internationell ordning. Kina har ingen modell som resten av världen tilltalas av. Det har inte heller Ryssland. De är auktoritära kapitalistiska stater. Men den typen av stat kan inte omsättas i en bred uppsättning alternativa idéer för organiserandet av världsordningen. De värden, intressen och ömsesidiga sårbarheter som drev den liberala internationalismens uppgång och utbredning har vi alltjämt kvar. Kriser och omvandlingar i den liberala internationalismen har präglat dess tvåhundra år långa vandring till nuet. Om den liberala demokratin överlever denna tidsålder kommer också den liberala internationalismen att göra det.

G. John Ikenberry är professor i statsvetenskap vid Princeton University.

Översättning: Margareta Eklöf

Ikenberry: ”The End of Liberal International Order”, publicerades ursprungligen i International Affairs 2018; 94 (1): 7-23, doi:10.1093/ia/iix241.

© G. John Ikenberry 2018. Alla rättigheter förbehållna. För tillstånd, mejla: journals.permissions@oup.com. Den är översatt och omtryckt med tillstånd av Oxford University Press på uppdrag av The Royal Institute of International Affairs. OUP och RIIA kan inte hållas ansvariga för översättningens korrekthet. Endast Margareta Eklöf är ansvarig för översättningen.

Mest lästa just nu

1) På ett kommateckens avstånd av Katarina O'Nils Franke

2) Verkligt deprimerande av Erik W Larsson

3) Kulturrevolutionen i backspegeln av Ingemar Ottosson

4) I de haltande analogiernas tid av Annika Borg

5) Uppfyllda av harm av Erik W Larsson

NR 3 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...