VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Den kosmopolitiska historicismens elände

Av Carl Ritter

Historicismen lever vidare i idén om den ödesbestämda globaliseringen. Dess dogmatiska drag bidrar till en illiberal motreaktion.

Sovjetunionens fall innebar slutet för den marxistiska utopismen. Sedan dess har en annan form av utopiskt tänkande blivit högsta intellektuella mode. Kosmopolitismen drömmer om en gränslös värld förenad i fred och endräkt, och innefattar ett dramatiskt narrativ om historiskt framåtskridande som har mycket gemensamt med sin marxistiska kusin. Detta är den kosmopolitiska historicismen.

I Det öppna samhället och dess fiender skrev Karl Popper: ”Vi kan skapa vårt eget öde när vi har upphört att posera som dess profeter.” Enligt Popper utmärktes historicismen av sin uppfattning att historiens utveckling följer oböjliga järnlagar. På grundval av vad de trodde var sin unika insikt i dessa lagar utfärdade historicisterna storslagna profetior om det mänskliga samhällets framtid – för vilket de kritiserades obarmhärtigt av Popper. I Poppers ögon var det den dogmatiska fixeringen vid en utopisk planritning som föranledde historicismens anhängare att envist trampa på mot historiens slut. Samtidigt ledde deras hybrisartade tro på sin egen förståelse av historien till att de blundade för tecken på att deras utopiska idéer resulterade i storskaligt mänskligt lidande.

Idag är fascismen och kommunismen, de främsta historicistiska ideologierna från Poppers epok, besegrade. Men inte historicismen som sådan. Sedan kalla krigets slut har en annan sorts historicism blivit populär bland västerländska intellektuella och politiker. Den kosmopolitiska historicismens bärande tanke är att världshistorien följer en kosmopolitisk bana, i riktning mot kulturell och politisk enhetlighet. Den drömmer om ett kosmopolitiskt slut på historien, en utopisk gränslös värld där varor, idéer och människor fritt rör sig över vad som förr var nationsgränser, och där vi alla förmodas vara i första hand världsmedborgare, snarare än medborgare i enskilda länder. Även om den kosmopolitiska historicismen på senare tid åtnjutit ett uppsving i popularitet är den ingalunda ett nytt påfund, utan har utgjort en viktig del av såväl de liberala som de socialistiska förgrenarna av den västerländska upplysningstraditionen.

Immanuel Kant, som exemplifierar den liberala kosmopolitismen, hävdade för mer än 200 år sedan att förverkligandet av ett ”universellt kosmopolitiskt tillstånd” var naturens ”yttersta syfte”. Cirka 50 år senare sekunderades Kants kosmopolitiska profetia av Karl Marx och Friedrich Engels, som vid 1800-talets mitt drog slutsatsen att ”nationella skillnader och motsättningar mellan folken försvinner mer och mer för varje dag som går”. Medan de var överens om historiens kosmopolitiska riktning var den stora skillnaden mellan Kant och marxisterna politisk. Kant tänkte sig det universella kosmopolitiska tillståndet som liberal-kapitalistiskt; för Marx och Engels var det kommunistiskt.

Anledningen till att den kosmopolitiska historicismen under det senaste kvartsseklet har upplevt en ny guldålder är enkel. År 1945 lade fascismens nederlag grunden för den liberala internationella ordningen, som hade mycket gemensamt med Kants kosmopolitiska vision. Från 1970-talet gav globaliseringen ytterligare näring åt den kosmopolitisk-historicistiska fantasin. Berlinmurens fall 1989 tolkades av många som den liberala demokratins slutgiltiga globala triumf, vilket blev startskottet för ytterligare en omgång av hejdlöst kosmopolitiskt profeterande. Francis Fukuyama hävdade i en berömd formulering att kalla krigets slut också betydde historiens slut, med vilket han avsåg förverkligandet av det universella kosmopolitiska tillstånd som Kant hade förutspått. Den inflytelserike tyske sociologen Ulrich Beck var övertygad om att globala ”risker” – klimatförändring, terrorism, finanskriser – hade kosmopolitiska implikationer: Beck menade att ”ett globalt risksamhälle frigör ett ’kosmopolitiskt ögonblick’”.

Kosmopolitismens inflytande har dock inte begränsats till det akademiska elfenbenstornet utan har även gett sig till känna inom högsta beslutsfattande kretsar. Ett år efter Berlinmurens fall förklarade George H W Bush inför FN:s generalförsamling att han såg framför sig ”en värld med öppna gränser, öppen handel och framför allt öppna sinnen”. Hans efterträdare Bill Clinton var betagen av liknande idéer och ansåg att globaliseringen ”är den ekonomiska motsvarigheten till en naturkraft”. George W Bush hyllade denna naturkraft som ”den mänskliga frihetens triumf över nationsgränserna”, och senare proklamerade Barack Obama högtidligt att ”givet vårt ömsesidiga beroende kommer den världsordning som upphöjer en nation eller en grupp människor över en annan oundvikligen att misslyckas.” Sedan kom Donald Trump, som lovade ”representera invånarna i Pittsburgh, inte Paris”, och vars valseger utdelade ett dråpslag mot tanken att vår epok är ett kosmopolitiskt slut på historien.

Trumps presidentskap innebar också slutet för hans företrädares kosmopolitiseringsåtgärder. På ett sätt som påminner om hur marxister uppfattade sitt historiska uppdrag har kosmopolitiskt sinnade eliter sett sig själva som ”historiens barnmorskor”: istället för att försöka hejda kosmopolitiseringen (vilket enligt det historicistiska synsättet vore omöjligt) försökte de påskynda den posthistoriska tidsålderns inträde – det kosmopolitiska tusenårsrike varom Kant och Marx profeterade. Den kosmopolitiska historicismens politiska dagordning har vilat på tre pelare, tre kosmopolitiseringsåtgärder. Orsakssambandet mellan den kosmopolitiska historicismen och dess åtgärder är svåra att bevisa empiriskt, men det finns starka logiska skäl att anta att ett sådant samband föreligger. Den första åtgärden är politisk och ekonomisk integration genom internationella klubbar som EU och Världshandelsorganisationen. Den andra är massinvandring, som börjat ersätta gamla tiders nationer med en global hybridkultur. Den tredje är västernisering av icke-västliga länder. Medan massinvandringen har gjort Väst mer lik Resten, har liberal-demokratiskt nationsbyggande sökt göra Resten mer lik Väst.

Idéer har inte varit den enda drivkraften bakom kosmopolitiseringen – internationell migration kan exempelvis inte förstås utan krig och fattigdom – men det är högst sannolikt att historicistiska övertygelser har drivit politiken i en kosmopolitisk riktning. Sammantagna kan kosmopolitiseringsåtgärderna ses som exempel på vad Popper kallade utopisk social ingenjörskonst, nu enligt en kosmopolitisk planritning. I arbetet med att stöpa om världen enligt denna planritning kom den globala integrationen att ses som ett självändamål, snarare än som ett pragmatiskt sätt att hantera gränsöverskridande problem som klimatförändring och terrorism. Massinvandringen främjades av partier över hela den politiska skalan och man ignorerade tecknen på dess impopularitet. Och när västerlänningar misstog sin egen partikulära kultur för en universell kultur blev västerniseringen en 2000-talets motsvarighet till 1000-talets korståg, när politiska eliter tog sig för att exportera västerländska institutioner till länder som Irak och Afghanistan.

Idéer har konsekvenser. Dåliga idéer har negativa konsekvenser, och utopiska idéer är dåliga idéer. Som Popper skulle ha förutspått har den utopiska kosmopolitiska ingenjörskonsten lett till resultat som är negativa även om de bedöms efter kosmopolitismens egen måttstock, alldeles som den marxistiska historicismen aldrig lyckades förverkliga den egalitära statslösa utopi varom Marx drömde. Den dogmatiska tron på att deras epok var ett kosmopolitiskt slut på historien fick till följd att politikerna blundade för bevis som motsade deras tro. Istället körde de vidare mot sina drömmars gränslösa utopi, övertygade om att alla motgångar var tillfälliga bakslag. Tvivlare betraktades per automatik antingen som okunniga bakåtsträvare eller som moraliskt suspekta, vilket bidrog till att kosmopolitismen, vars anhängare såg sig själva som heroiska aktörer i en kompromisslös kamp för Gott mot Ont, utvecklades i en alltmer dogmatisk och radikal riktning.

Vart vi än vänder blicken är resultaten idag synliga. Väst är omskakat av en populistisk revolt och icke-västliga länder tycks alltmer inställda på att följa en väg till moderniteten som bevarar deras kulturella särart, snarare än att svälja den västerländska moderniteten med hull och hår. Detta skulle säkerligen ha hänt även utan den kosmopolitiska historicismen, men den senare fick en generation västerlänningar att underskatta styrkan och självförtroendet hos icke-västliga kulturer. Vad den populistiska revolten i väst beträffar finns det goda skäl att åtminstone delvis betrakta den som en förutsägbar följd av den historicistiska inställningen till politisk förändring. En utopisk form av liberal kosmopolitism har slagit över i en illiberal och antikosmopolitisk reaktion, och missnöjet med kosmopolitismen hotar nu att utvecklas till ett angrepp på den liberala ordningen som sådan, inrikes likväl som internationellt.

Idéer bör bedömas efter sina iakttagbara konsekvenser, inte efter hur goda eller radikala de låter. Popper kontrasterade utopisk ingenjörskonst med vad han kallade gradvis social ingenjörskonst. Utopiska idéer låter per definition bättre än den gradvisa ingenjörskonstens mer modesta idéer, men de tenderar att generera ojämförligt sämre resultat. Den gradvisa ingenjörskonsten förkastar de genomgripande, ideologidrivna samhällsomvandlingar som utmärker den utopiska metoden och strävar istället efter småskalig, evidensbaserad förändring.

Idag skulle ett icke-utopiskt förhållningssätt till det globala samhällets utmaningar erkänna att den antikosmopolitiska trenden i världspolitiken avspeglar varaktigheten hos organiska, trögrörliga kulturella realiteter som sannolikt inte kommer försvinna under överskådlig framtid. Massinvandring är impopulärt världen runt, och om kosmopolitiskt sinnade eliter fortsätter att blunda för detta blir följden sannolikt fler populistisk-nationalistiska revolter, snarare än förverkligandet av den gränslösa utopin. Västerniseringen kommer att fortsätta att möta motstånd bland ickevästliga folk och ledare som är stolta över sitt arv, och om västliga beslutsfattare nonchalerar detta lär resultatet inte bli en kantiansk evig fred utan snarare en konfliktdrabbad och instabil internationell miljö. Det börjar nu framgå med alltmer tydlighet att den ovanifrån framtvingade kosmopolitiseringen inte har skapat någon Fukuyamaisk utopi utan tvärtom vad som börjar likna det civilisationernas-kamp-scenario för vilket Samuel Huntington är känd. Detta är ytterst oroande och understryker behovet av att kritiskt utvärdera de kosmopolitiska idéer som har drivit de senaste decenniernas hyperglobalisering.

Det viktiga i sammanhanget är att inte överge kosmopolitismen som sådan, utan endast dess extrema och verklighetsfrånvända historicistiska yttring. Den kosmopolitiska idétraditionens grundprinciper är sunda, och migration och globalisering har i många fall varit framgångssagor. Globaliseringen har lyft miljoner ur fattigdom och i betydande grad minskat den globala ojämlikheten. Internationellt samarbete genom organisationer som FN är nödvändigt för att möta globala hot som klimatförändring och kärnvapenspridning. Mänsklig anständighet dikterar att rika länder har en moralisk plikt att hjälpa flyktingar och andra nödställda. Poängen är emellertid att dessa mål sannolikt inte uppnås bäst av den historicistiska kosmopolitismen utan istället av en mer återhållsam vision för det globala samhället som inte uppfattar nedmonteringen av nationella och kulturella gränser som ett ödesbestämt självändamål.

Extrem kosmopolitism av den typ som nyligen varit förhärskande är oförenlig med alla former av nationalism, precis som extrem nationalism är oförenlig med alla former av kosmopolitism. Stora tänkare har dock länge förstått att en mer moderat kosmopolitism kan kombineras med en moderat form av nationalism. ”Nationalism står inte i konflikt med kosmopolitism, ty den enade nationen ville inte ha missämja med grannfolken utan fred och vänskap”, hävdade Ludwig von Mises. Martha Nussbaum, en av nyckelfigurerna i det tidiga 1990-talets kosmopolitiska renässans, påstår med eftertryck att det är ”försvarbart enligt universalistiska kriterier” att ”ägna den egna sfären speciell omsorg”. Enligt Nussbaums uppfattning ”blir politiken, liksom barnuppfostran, illa utförd om var och en anser sig ha lika stort ansvar för allting, istället för att ägna den närmaste omgivningen särskild uppmärksamhet och omsorg”.

Nussbaums formulering anger klart att moralisk universalism inte behöver innebära kulturell och politisk universalism. Det är ett misstag att tro att hela mänsklighetens öde nödvändigtvis tjänas bäst genom nedmonterandet av alla kulturella och politiska gränser. Det är ett misstag, vars olyckliga konsekvenser vi nu bevittnar, som den kosmopolitiska historicismen gjort sig skyldig till. Resultatet har inte blivit kosmopolitisk utopi utan snarare populistisk dystopi: en demagog sitter i Vita huset, EU-samarbetet är hotat, Mellanöstern präglas av konflikt och vi ser olycksbådande tecken på förnyad rivalitet mellan stormakterna. Det ligger utanför ramen för denna essä att presentera lösningar på dessa problem, men att avfärda den kosmopolitiska historicismen, med dess simplistiska, utopiska och i slutändan kontraproduktiva förståelse av politisk förändring, tycks vara en lovande början.

Carl Ritter är doktorand på institutionen för mediestudier vid Stockholms universitet.

Översättning: Margareta Eklöf

Texten publicerades ursprungligen i Quillette (17/11 2017) som ”The Poverty of Cosmopolitan Historicism”.

Mest lästa just nu

1) På ett kommateckens avstånd av Katarina O'Nils Franke

2) Verkligt deprimerande av Erik W Larsson

3) Kulturrevolutionen i backspegeln av Ingemar Ottosson

4) I de haltande analogiernas tid av Annika Borg

5) Uppfyllda av harm av Erik W Larsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Hellre kosmopolit än internationalist av Lars Anders Johansson

2) På ett kommateckens avstånd av Katarina O'Nils Franke

3) Verkligt deprimerande av Erik W Larsson

NR 3 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...