VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Våga vara liberal

Av Fredrik Erixon

När politiken i de liberala demokratierna blir tröttare och trögare påverkas även det internationella systemet negativt.

Om det italienska valet i mars säger något om möjligheten för den liberala världsordningen att överleva är det väl att det inte kommer att gå utan ett stort mått av kreativ destruktion i den politiska mitten. Valresultatet var nu inte en seger för fascismen. Men precis som i många andra val i väst de senaste åren var det ett nederlag för de partier som i 70 år byggt den liberala ordningen. Populister och extremer gick framåt. Silvio Berlusconis mitten-höger och Matteo Renzis mitten-vänster, däremot, förlorade.

Parallellerna med 1922, då Mussolini manövrerade sig till makten, är dessutom för många för att inge lugn. Lega Nord attraherade fler väljare än Forza Italia och de milanesiska separatisterna drar precis som Benito Mussolini huvudsakligen sitt stöd från Italiens norra regioner. Legas ledare Matteo Salvini är mer Prada än svartskjorta, men talar om ”en kampanj mot Rom” som ska inledas från Milano. Kopplingen till Mussolinis ”marsch mot Rom” är naturligtvis medveten. Och bokstavligen, om inte andligen, står ju Fratella d’Italia (det italienska brödraskapet) och Movement 5 Stelle för en liknande position: råmande populism blandas med illiberal nationalism och attacker mot en uppgiven nationell makt som bara går att riva, inte räddas.

Association till Mussolini handlar inte bara om framgångar för extremister. Förspelet till maktövertagande är snarare vad som nu är det intressanta, särskilt kollapsen för dåtidens mitten-höger. Efter månader av politiskt kaos kliver Mussolini, signore braggadocio, in till kungen 1922 och, efter ursäkten ovan om sin militära klädsel, erbjuds makten. Mussolinis patrask av svartskjortor hade varit marginella för valet 1921 och kunde fortsatt ha varit det ett år senare också. Men en mitten-högerregering som inte kunde få majoritet kallade till nyval 1921 med den cyniska kalkylen att en valallians med Mussolini skulle ge dem nödvändiga mandat. Det gick nu inte. Det ”borgerliga blocket” vann inte mer än 20 procent av valet. Mussolini, däremot, hade nu fått ett efterlängtat erkännande av Giovanno Giolittis liberaler: han var en accepterad del av italiensk politik.

Valstrategisk sofism av det slaget är sällan framgångsrik. Silvio Berlusconi gjorde i årets val armkrok med extremer i ett högerblock i tron att de skulle ge hans parti makten. Jo, mandaten för Lega Nord och brödraskapet behövdes för att Forza Italia skulle kunna bilda regering. Men det var varken självklart att Berlusconis parti skulle bli större än de andra eller att valalliansen skulle civilisera Salvini snarare än stämpla Forza Italia som extremismens lakej. Och vad blev sedan resultatet? Salvinis separatister kan nu agera med tydligare acceptans i italiensk höger och politik och Forza Italia, om Steve Bannon har rätt, är nu en tydlig del av Italiens populism.

Men det italienska hotet mot den liberala världsordningen handlar inte främst om att väljare ändrat uppfattning. Såvitt det går att bedöma är det inte en utbredd uppfattning i något västerländskt land att det internationella samarbetet som utvecklats sedan andra världskriget radikalt bör ändras eller rivas i spillror. Det finns i den breda europeiska opinionen en kritik mot flyktingmottagande och ett nyvaknat intresse för nationell identitet som regeringsbärande partier i mitten haft svårt att möta. Men krisen för den liberala demokratin handlar om etablissemangspartiernas fall och det misstroende de möter i Västeuropa och USA handlar ytterst om maktarrogans.

För både republikanerna och demokraterna sågs presidentvalet 2016 som en kröning av antingen Bush den tredje eller Clinton den andra. Två politiska dynastier skulle ställas mot varandra. Kunde man se på detta spektakel annat än som en inbjudan till en populist att utmana dem båda? En trött och oinspirerande Angela Merkel sökte förra hösten en fjärde mandatperiod som kansler, förlorade ungefär en fjärdedel av sina väljare men har återigen bildat en allians med socialdemokraterna, ett parti som proportionellt förlorade ännu fler röster i valet. ”Det är en blind som leder en blind”, kommenterade en parlamentariker för Merkels kristdemokrater det nya koalitionsavtalet. Väljarnas efterfrågan på förändringar i makten har mötts med maktarrogans: en ännu tröttare och än mer motsägelsefull allians mellan maktpartierna till vänster och höger.

Europas regeringsbärande mittenpartier är idag lösa koalitioner av olika ideologiska stammar. Åsiktsskillnaderna inom partierna är ofta större än de mellan partierna, och de har alla svårt att konfigurera sig med väljare. För parlamentariska demokratier är det allmänt svårt att skapa hållbara majoriteter i mitten när de traditionella partierna rämnar utan att det skapas nya och trovärdiga alternativ. Det finns förutom Frankrike inget exempel på ett land där väljarna förlorat tålamodet med mittenpartier samtidigt som nya politiska entreprenörer i mitten tagit deras plats. I flera länder är det enda alternativet till sittande maktkoalitioner partier som är populistiska eller extrema.

I Italien förstärks misstroendet mot etablissemangspartierna av att deras sätt att hantera en stökig politisk kultur har varit att europeisera italiensk politik. Politiska problem som ansetts olösliga i Italien har deporterats till EU. Italien gick delvis med i euron för att få extern assistans för att hantera vad som italienska politiker inte klarat av: att bryta traditionen av konstant hög inflation och regelbundna makroekonomiska kriser. Bankunionen var också särskilt tilltalande för Italien. Det finns ett ömsesidigt beroende mellan de två ledande partierna och regionala banker som ingen regering hittills kunnat bryta. När de lånat ut pengar alltför generöst och hamnat i marknaders onåd har dessa partier varit tvungna att agera för att inte stöta sig med egna väljare.

Men efter tio år av ekonomisk kris och budgetar som fjärrstyrts från Bryssel och Berlin hade väljarna tappat tålamodet. Oavsett om premiärministern har hetat Berlusconi eller Renzi, Mario Monti eller Paolo Gentiloni, har det varit en årlig ritual mellan Rom och Bryssel där löften om nya skattesänkningar, bidrag och infrastruktursatsningar – naturligtvis ofinansierade – ställts ut för att sedan få kalla handen. Lägg därtill de volymer av flyktingar som anlänt till Italiens kuster sedan 2014. Italienska regeringar har hanterat situationen genom att erbjuda skenlösningar, särskilt att det ska bli ett kvotsystem på Europanivå som fördelar flyktingarna solidariskt mellan EU-länder. Det var naturligtvis ingen riktig lösning, men det var vad den sittande italienska regeringen försökte vinna väljare med i år. Oviljan hos nationella institutioner för ansvar och auktoritet har förstärkt misstroendet mot mittenpartierna.

”Internationalism, like charity, begins at home”, konstaterade en gång den tyske ekonomen Wilhelm Röpke. Den liberala världsordningen är inte starkare än de nationella institutioner för makt och demokrati som byggt denna ordning. Vår tids memeär att Trump, brexit, Le Pen, Alternativ für Deutschland, Sverigedemokraterna och andra politiska protester som utmanar den liberala världsordningen handlar om en revansch för globaliseringens förlorare. Det stämmer – men bara på marginalen. Precis som i det italienska valresultatet är utbildningsnivå, inkomster eller tillgångar inte betydande faktorer bakom moderna politiska revolter. Ja, det finns växande bruna ideologiska tendenser, men i de flesta länder är de randopinioner. Det finns också växande misstro till demokrati, men främst bland unga – och inte i de åldersgrupper som huvudsakligen röstar på populistiska revoltörer. Protesterna handlar snarast om auktoritet hos nationella institutioner och passiviserat politiskt ansvarstagande av de stora partier som burit den liberala världsordningen. De kan ändras – och, som exemplet Emmanuel Macron visar, de kan också snabbt bytas ut.

Håller västerländsk liberalism på att efterlikna islam? Den franske filosofen Pierre Manent uppmärksammade för 20 år sedan att modern västerländsk liberalism har blivit synonym med regler. Det finns definitivt ett tekniskt problem med västerländska regler: regleringar i Europa, USA och internationella institutioner blir allt mer komplicerade. Men Manent åberopade snarare de filosofiska och konstitutionella irritationer som uppstår när ett samhälle tillåts leva med föreställningen att alla delar av livet och samhället ska omfattas av regler. Manent var givetvis provokativ i sin liknelse med islam. Men den var likväl träffande: den moderna liberalismen skriver ut regler och preskriptiva beteenden för snart sagt allt – mat, sex, alkohol, språk och så vidare.

Denna filosofi är också påtaglig i de institutioner och metoder som hanterar vad vi idag kallar för global governance. I rättsfilosofi görs en skillnad mellan olika sätt att uttrycka en regel, till exempel en lag eller en reglering. En proskriptiv regel är negativ: den berättar vad som inte får göras. Den är ofta enkel, kan formuleras på ett begripligt sätt, och avvikelser från den möts med en sanktion. En preskriptiv regel, däremot, är positiv – den instruerar ett särskilt beteende och tillvägagångssätt, ofta utan att vara tydlig med vad som är målet. Det är den senare formen av regel som kommit att dominera global governance och gjort den liberala världsordningen allt mindre bestämd och allt mer ineffektiv.

Ett exempel är den globala frihandelspolitiken. Frihandelsavtal handlade under lång tid om två proskriptiva regler: stater får inte diskriminera exportörer från andra länder och får inte ha högre tullar än vad de förbundit sig om i frihandelsavtal. Senare tillkom likadana regler för att hantera icke-tariffära handelsbarriärer och frihandel inom tjänstesektorn: om ett land inte gjort ett specifikt undantag för öppenhet inom en tjänstesektor – till exempel export av en finansiell tjänst – står det företag från andra länder fritt att exportera. Jan Tumlir, under lång tid Gattsekretariatets egen filosof, brukade säga att alla världens språk kan uttrycka de två bästa orden i varje form av reglering: ”nej” och ”inte”.

Dagens frihandelsavtal är annorlunda. De siktar ofta på harmonisering av regleringar men lyckas sällan. Istället för att ömsesidigt erkänna varandras regleringar kommer de överens om preskriptiva beteenden för hur olika aktörer ska bete sig. Som en konsekvens har dessa avtal blivit både obegripliga och ineffektiva. Handelsavtalet mellan EU och Kanada, till exempel, omfattar när allt tas med mer än 1 500 sidor som inte kan förstås utan tillgång till en grupp handelsjurister. Och om få förstår avtalet och kan anpassa sin handel till avtalets preskriptiva beteenden betyder det också att effekten av avtalet blir marginell.

Exempel kan också hämtas från andra former av internationellt samarbete som ytterst konstituerats av västerländsk liberalism: deras system av regler blir labyrinter av beteenden där det inte är enkelt att avgöra om principer och föreställda överenskommelser faktiskt efterlevs. De leder också till samma slutsats: attityden till de regler som skapas gör den liberala världsordningen allt mindre konsekventiell. Ordningen blir allt mindre användbar för dem som vill använda internationella institutioner och samarbeten för att nå resultat.

Det finns flera orsaker till denna utveckling, men en viktig är förstås att nationella regleringar blir alltmer komplicerade. Världen har blivit allt mer komplex och regeringar har reagerat på denna utveckling genom att göra regleringar ännu mer komplexa. Under det senaste decenniet har det skett en explosion i antalet regleringar inom områden som finansiella tjänster och miljö, och de är i de flesta fall svåra att begripa.

Tag till exempel EU:s nya regler för försäkringssektorn: de innebär nu att en veterinär som tar emot katter och kaniner som är försäkrade ska kategoriseras på ett visst sätt, utbildas i försäkringsrätt och omfattas av preskriptiva regler för hur denne ska undvika blanda samman rollen som veterinär och ekonomisk intressent i en försäkring.

I EU:s politik för förnybar energi finns en reglering som heter ILUC och står för ”Indirect Land Use Change”, eller – på svenska – indirekt förändrad markanvändning. Ambitionen är att reglera markpolitiken i länder som inte är med i EU. Om en bonde i Australien, till exempel, tar en del av åkermarken för matproduktion till att odla energigrödor kan det skapa möjlighet för andra bönder att odla mer grödor för matproduktion. Den första bonden ska därför ta med i beräkningen om koldioxidutsläpp från sin energiodling vad andra bönder gör som en konsekvens av den förändrade markanvändningen. Ändamålet med reglering är enkel att förstå: EU vill undvika att regnskogar skövlas för att ge plats för mer matproduktion då betydande åkerarealer ställs om för energiodling. Men hur är det praktiskt möjligt för en aktör att veta vad andra aktörer gör som en konsekvens av dennes handling? Den informationen finns naturligtvis inte och andra instruktiva regler har därför tillkommit, utan att någon riktigt förstår vad som ska göras – annat än att fylla i formulär.

EU är inte mer skyldig än andra till denna regelmani, men exemplen åskådliggör ett problem för den liberala världsordningen. Liberalismens psykologi är att göra individer till aktiva subjekt, inte att objektifiera eller passivisera människor. Men det är just det som allt fler regleringar gör – här hemma och internationellt. Liberal konstitutionalism är principiellt grundad i proskriptiva regler, men utvecklingen bestäms nu av annan rättsfilosofi. Och det leder till frågan: Går det verkligen att upprätthålla en liberal världsordning utan liberalism? Frågan kan också vändas om: om världsordningen nu krackelerar, är det inte dags igen för liberalism?

Vill de nya supermakterna i Asien rasera den liberala världsordningen? Det är en spridd uppfattning idag att det land som framförallt varit en vinnare på den liberala ekonomiska världsordningen, Kina, nu håller på att underminera den. Det krävs ingen närmare granskning av Kinas ekonomiska politik för att förstå att tillväxten i global protektionism kan delvis härledas till Peking. Det är också uppenbart att landets regim blir allt mer auktoritär och nu har betydligt större makt att kunna negligera västerländska föreläsningar om mänskliga rättigheter. Men den förändrade balansen i ekonomisk makt leder inte omedelbart till slutsatsen att liberalismens principer blir mindre attraktiva för andra länder. Om det vore så enkelt skulle Ryssland inte kunna vara en säkerhetspolitisk plåga för Europa; landets ekonomi är trots allt inte större än Spaniens. Den liberala världsordningen var ju heller inte en principiell dogm från början utan växte fram som en metod med principiella aspirationer. Den var också omtvistad. USA:s säkerhetspolitiska roll, till exempel, tolkades inte på samma sätt under Olof Palmes Vietnamkrigsdemonstrationer som i det krigsskadade Europa som mottog Marshallhjälpen. Tyskland har länge pendlat mellan en konfessionell syn på transatlantiskt samarbete och ”Ostpolitik”, en syn på Ryssland som är förstående till dess säkerhetspolitiska intressen.

Den förändrade ekonomiska maktbalansen handlar dessutom om många andra än Kina. En av detta århundrades stora aktörer i global ekonomi och politik är Indien. Även om landet inte har en äppelkindad tro på västerländska värderingar är det världens största demokrati. Landets regim må hämta inspiration från hinduisk nationalism men den är också mer tolerant för andra religioner än svenskt politiskt styre någonsin varit. Indien är ett land med betydande barriärer mot utländska företag, men det delar ambitionen att bygga internationellt samarbete på en kombination av ekonomisk öppenhet och säkerhetspolitiska allianser. Vad det inte accepterar är den kulturella imperialism som fortsatt genomsyrar många västerländska regeringars attityd till Indien.

Jämför till exempel attityden till Indien mellan Justin Trudeau och Emmanuel Macron – liberalismens två gunstlingar. De var båda på besök i Indien runt månadsskiftet mellan februari och mars, och visade på skolboksexempel på vad liberala demokratier bör och inte bör göra för att vinna nya allierade. Trudeaus besök var en kraschlandning. Han hade varken en specifik agenda eller visade respekt för landets politik. Han skröt om hur Kanada har fler sikher i regeringen än Indien och bjöd in sikhiska separatister till en mottagning. Trudeau lämnade landet med svansen mellan benen. Macron fick däremot ett kungligt mottagande. Han kom med konstruktiva erbjudanden om samarbete, slöt ett dussintal avtal med Indien och försökte inte vinna inrikespolitiska poänger i Frankrike med en hög moralisk svansföring i Indien. Precis som i möten med Donald Trump var Macron rak och tydlig med sina värderingar och undvek inte känsliga frågor om till exempel sikhers rättigheter. Macron praktiserade en viktig princip: utrikespolitik handlar om att bemästra nationella intressen, inte att förändra andra länder.

Föreställningen om den liberala världsordningen är ofta att den frikopplar stater från sina nationella intressen. I länder som Sverige är ofta premissen för utrikespolitik att vi ska få andra länder att bli som Sverige. Men det är varken den princip som startade den liberala världsordningen eller vad som fått stater att acceptera etablerade institutioner och metoder för internationellt samarbete under senare tid. Förmågan för den liberala världsordningen att överleva handlar inte om i vilken grad som länder i världen kommer att efterlikna västerländska beteenden. Dess framtid handlar om acceptansen hos nya makter för de institutioner som manifesterat denna världsordning. Om liberala demokratier fortsatt kommer att visa respekt för dem – ja, då kommer andra länder också att göra det.

Fredrik Erixon är vd för European Center for Political Economy i Bryssel.

Mest lästa just nu

1) Vänstern drar gränsen av Johannes Nilsson

2) När folket försvann av Mauricio Rojas

3) Talanglöst av Nina Sanandaji

4) Stasi bidrog till DDR:s konkurs av Charlotta Seiler Brylla

5) Vinnaren som blev förlorare av Jan Knutsson

NR 3 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...