VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Intervju

Sivan-Divan sjunger ut

Av Nils Johan Tjärnlund

Hovsångerskan Siv Wennberg ser tillbaka på en karriär med tvära kast. Snart kommer filmen som ger den osminkade bilden av hennes liv.

Siv Wennberg tar emot hemma i våningen i Vasastan. Den mustiga inredningen för tankarna till operans värld. I ett hörn av salongen står en svart flygel och framför fönstret soffor i blommiga och röda tyger. Väggarna fylls av guldglänsande oljemålningar, speglar och prydnader samt en uppsjö av fotografier och minnessaker. Högar av videokassetter och tidningsurklipp vittnar om det pågående arbetet att skildra hennes liv i en dokumentärfilm, Sivandivan – från uppväxten i Timrå till debuten på Stockholmsoperan 1972, de stora framgångarna i Europa och det plötsliga avskedet från Frankfurtoperan. I centrum står hennes kärlek till konsten, de eviga klassikerna och humanismen – och vreden över hur det arvet idag håller på att förslösas.

Nils Johan Tjärnlund (NJT): Du har flera gånger sagt att operakonsten är på väg att försvinna. Vad är det som får dig att bli så pessimistisk?

Siv Wennberg (SW): Bland annat det faktum att sångarnas teknik har gått i sank. Vi har aldrig haft så dålig återväxt. Förut fylldes röstfacken på, men nu är det stopp. Jag instämmer med den australiska operasångerskan Joan Sutherland som sade att hon ser mörkt på framtiden inom operakonsten. Det finns inte en ung talang som har en nyansering. Alla sjunger bara starkt och mycket starkt, ”loud and very loud”. Pianissimo existerar inte. Men det är inte ungdomarnas fel, utan jag skyller på pedagogerna. De gamla, stora läromästarna är borta och de nya är dilettanter.

NJT: Saknas det också inspiration – det är antagligen inte många unga som kommer i kontakt med opera och klassisk musik?

SW: Inte bara det, utan idag får de inte heller höra traditionell populärmusik. Aldrig att det spelas en operettmelodi och sällan visor eller klassiska schlager. Det finns ingen mångfald. Istället har popen och rocken tagit över nästan hela marknaden och brett ut sig som en cancersvulst. Men pop och rock förstör klangupplevelsen, alltså hur en sångare ska forma sin röst för att få en klang. I de flesta sammanhang används handmikrofonerna, till och med i kyrkokören. Hur ska de unga någonsin få lära sig hur en naturlig röst ska låta? Förr fanns skickliga schlagersångare som kunde sjunga rent, som Lasse Lönndahl, Towa Carson, Anita Lindblom, Lill-Babs och många fler. Jag hade inte velat höra dem sjunga Peterson-Berger eller Schubert, men i den genre de sjöng var deras röster bra.

NJT: Hur kom du själv i kontakt med musiken under uppväxten? Du föddes 1944 i bruksorten Timrå i Medelpad, som förknippas mer med bolmande fabriker och ishockey än de sköna konsterna.

SW: Min pappa, Ernst Johansson, var murare och min mamma Linnéa hemmafru. Vi hade det inte särskilt fett med ett rum och kök med kallt vatten, utedass och vedspis. Senare byggde pappa ett fint hus i Bergeforsen med tre rum och kök med varmt vatten och badrum. Hela Timrå var då genomsyrat av socialdemokraterna. Allt var rött. Men man hjälpte och stöttade varandra. Det fanns en solidaritet mellan människor som jag tror inte existerar idag.

NJT: Fanns det en bildningskultur i Timrå som var starkare än idag?

SW: Det fanns en bildningshunger! De gamla socialdemokraterna ville bilda sig och till folkparkerna kom resande teatersällskap som spelade Moberg och Strindberg och inte minst operetter. Det älskade mina föräldrar. Jag glömmer aldrig de sommarminnena med en doft av puder, smink och parfym. Och alla familjer var uppklädda och flotta. Arbetarklassen ville komma sig upp. Mamma sade alltid till mig: försök, Siv, att bli något i livet! Min mamma kom förresten från en musikalisk familj som hade vandrat hela vägen från Gästrikland upp till Timrå för att få jobb inom massaindustrin. Min morfar grundade Timrås blåsorkester 1921 och alla mina morbröder var också musikaliska. De spelade bland annat piano, cello och trombon. Mamma hade en mycket vacker röst och sjöng också som amatör. I den myllan växte jag upp, att livet utan musik inte var värt att leva.

NJT: Var det realistiskt att tänka sig en framtid som yrkesmusiker, eller sågs det mer som ett fritidsintresse?

SW: Min mamma hade stora drömmar. Hon hade själv velat bli sångerska, men det fanns inte på kartan för henne. Dock ville hon att jag skulle spela piano och barndomens piano står ännu kvar här ute i hallen. Från början gick mitt pianospel knackigt. Min första lärare tyckte inte att jag hade någon talang, och det lärde mig en bitter läxa: Du ska aldrig döma ut unga människor! Men morbror Arne, en tjusig karl, kom upp varje sommar och spelade fyrhändigt med mig och det gav blodad tand. Det här var långt före sången, som ännu inte existerade i medvetandet.

NJT: I dina memoarer skriver du om att du haft turen att träffa många vägvisare, eller mentorer, under livet. Den första var musikdirektör Anna-Lisa Wallmark som såg dina möjligheter inom musiken.

SW: Hon kom till Timrå 1956 och ryckte upp bygdens musikliv. Hon var nog den enda i hela Timrå som kunde berätta för mig vad som krävdes för att jag skulle komma vidare. Som 17-åring sökte jag 1961 till Ingesunds musikhögskola och kom in som pianist. Dagarna var oerhört inrutade. Jag gick upp varje morgon klockan fem och övade orgel i Trefaldighetskyrkan i Arvika Östra mellan halv sex och halv åtta. Sedan tog jag bussen till skolan där det var lektioner fram till kvällen. Så kom jag till Uppsala 1963 och var fast besluten att avlägga ett stort prov som organist och pianist.

NJT: Du såg framför dig en karriär som kyrkomusiker, har du berättat. Vad visste du då om opera?

SW: På Ingesund kom jag inte ens in i kören första året. Jag hade ingen röst. Andra året kom jag in i kören med hjälp av Erland Hagegård. Men jag minns att det gjorde stort intryck när jag hörde Birgit Nilsson på en inspelning första gången 1961. Vilken klang, vilken explosion! Mina kamrater från den tiden har sagt att jag försökte härma det efteråt, och det har jag själv inget minne av. Då kunde jag aldrig ana att jag en dag skulle stå på scenen och sjunga med Birgit Nilsson.

NJT: Vad hände i Uppsala som fick dig att börja överväga sången?

SW: I det sista provet innan man ska bli kantor förekommer även sång. Jag hade lärt mig en aria ur Matteuspassionen av Bach och tänkte att jag kanske skulle bli underkänd. Doktor Weman, har jag klarat mig? frågade jag. Klarat er? Ni har gått ut som nummer ett med stort A i orgel, sång och piano, svarade han. Det var domkyrkoorganisten Henry Weman som blev den första personen att berätta för mig om mina stämband. Era stämband, fröken Johansson, är hårda som granit, sade han. Men kommer ni till en pedagog så kan de bli någonting fantastiskt. Jag fick en chock och tog inte till mig det på en gång.

NJT: Under dina fortsatta studier på gamla ”Ackis”, Kungliga Musikhögskolan, träffade du din blivande man, Bengt Wennberg, som uppmuntrade dig att satsa på sången och du förkovrade din teknik hos pedagogen Arne Sunnegårdh. Det blev en historisk vändpunkt. Du som egentligen skulle bli pianist vann nu dina första sångtävlingar 1971 och redan före debuten på Stockholmsoperan fick du kontrakt med Wienoperan. Hur upplevde du det?

SW: Det var som att allt föll över mig på en gång. Jag fick telegram från en agentur i München som sökte en Senta i Den flygande holländaren till ett stort operahus. Det visade sig vara Wienoperan. Jag for ner till Wien och sjöng upp där på senhösten 1971 och fick engagemang nästkommande år. Birgit Nilsson pikade mig: Siv hade kontrakt med världsscenerna redan innan debuten var klar.

NJT: Så kom debuten i Stockholm som sågs som sensationell. Rubriken i Svenska Dagbladet löd ”Valkyrian tände stjärna”. Vad minns du från kvällen?

SW: Det var den 17 februari 1972. Jag sjöng Sieglinde och Birgit Nilsson Brünhilde. Alla var där. Även min mamma kom ner från Sundsvall och två mostrar. Mamma blev chockad av alla applåder. Det var som att taket skulle rasa in. Och alla blommor i logen: 75 buketter var till och med mer än vad Birgit Nilsson fick. När Birgit fick se det kommenterade hon med sin omisskännliga talröst: Jag tror att jag har kommit in i en blomsteraffär – och så gav hon mig en maskot, en liten valkyria som följt mig genom livet.

NJT: Sedan följde gästspel i London, Paris, Moskva, Venedig, Barcelona, Berlin, ja snart sagt överallt, och längre engagemang i Stuttgart och Frankfurt. I Stockholm gjorde du Kejsarinnan och Birgit Nilsson Färgarfrun i den svenska urpremiären av Die Frau ohne Schatten. Det måste ha varit oerhört intensiva år?

SW: Det var många olyckskorpar som kraxade att det aldrig kan gå vägen. Hon kommer att sjunga ihjäl sig. Bara under mina tio första månader sjöng jag tre stora Wagnerroller och en stor Verdiroll, 28 år gammal, förutom Sieglinde även Senta, Elsa i Lohengrin och Aida. Men jag hade min grund som musiker och det fotografiska minnet som gör att jag kan lära mig en roll på nolltid. Siv har ett fantastiskt minne, sade Birgit Nilsson, hon kan lära sig en roll på en kafferast. Ja, om det är en lång kafferast, Birgit, svarade jag.

NJT: Men en schism med Frankfurtoperan 1978 blev en dödsstöt för din karriär, har du själv berättat. Vad var det som hände?

SW: I Frankfurt ville jag ändra på en repetition. Då bröts kontraktet och det förstörde hela min tyska karriär. I Wien har jag inte sjungit på 42 år. Där var det en tysk sångerska som skulle se till att den unga, begåvade Frau Wennberg skulle bort från Wienoperan – och hon lyckades. Det har varit en maffia mot mig även här i Sverige. Jag har till exempel bara haft ett engagemang på Sveriges Radio under alla år. I tv har jag inte sjungit på 23 år. I Malmö har jag aldrig sjungit. På Stockholmsoperan blev jag uppkallad 1997 och fick beskedet att jag skulle gå i pension, 53 år. Men jag skulle få återkomma som gäst varje år. Jo tack. Jag fick kämpa mig till tre Sentakvällar i februari 1998. Sedan dess har jag inte hört ett ord från Stockholmsoperan – på 20 år! Min egen hemmascen.

NJT: Det framstår som obegripligt att du inte fick fler uppdrag när man läser översvallande recensioner och beröm, till exempel för din insats som Isolde i en konsertversion. Det var en milstolpe som gav dig Svenska Dagbladets operapris 1988 och juryn menade att du tillhör en av världens främsta röster. Och 1994 kom utnämningen till hovsångerska. Varför fick inte publiken höra dig mer?

SW: Jag fick inte ett enda engagemang på rollen som Isolde. Det var dött som i graven, trots att Isolde tillhör ett röstfack som är välkänt svårbesatt. Men allt kan spåras tillbaka till min debut 1972 som skapade en avundsjuka. Man får bara vara begåvad till en viss gräns och gärna ska man vara svag. De ska helst få tycka synd om dig, du ska falla ihop, tappa rösten och börja dricka. Men jag har alltid haft en kapacitet att kunna jobba. Jag är aldrig sjuk och jättestark. Vilket slöseri att inte nyttja en sådan kapacitet, men det passade inte. Det är främst två saker jag aldrig kan förlåta operavärlden: att jag aldrig blev inbjuden till Metropolitan och Bayreuth.

NJT: Motgångarna och tystnaden fick dig inte att bli deprimerad och överväga att byta bana?

SW: Tvärtom! Jag var rasande. Min starka vilja och min aggressivitet har lett mig framåt. När jag med två dagars varsel hoppade in som Aida i en föreställning på Isstadion 1985, sju år efter Frankfurtkraschen, var jag den enda som sjöng utantill. De andra hade noter. Det blev en jättesuccé och tog publiken med storm och pressen skrev att ”Sivan Divan klarar skivan”. Så föddes mitt smeknamn. Senare gjorde jag ett liknande inhopp 1994 som Salome i Göteborg och då med en dags varsel. Och sjöng utantill. De hade tagit in en helt okänd sångerska från USA som inte behärskade partiet.

NJT: Det är nog många som känner till dig som ”Sivan Divan” i glittrande klänningar från mingelreportage och från tv. På 1990-talet var du återkommande gäst hos Aschberg i TV 3. Dessutom har du gjort dig känd som en frispråkig debattör. Det är en bredd som kanske inte bara har varit till gagn för dig?

SW: Operasångerskor i veckopress var inte fint nog – det har jag fått höra mycket. Men idag är vi i en tid när man kan se på allt med andra ögon. Jag har velat föra ut den klassiska musiken i många olika sammanhang, som folkbildare och debattör. ”Täppas” Fogelberg i Ring P 1 har kallat mig för ”ett härligt salt”. Ett ord som jag avskyr är kommunikation, men det är ändå viktigt. Man måste kunna kommunicera med sin publik på ett enkelt sätt och ändå med kvalitet och fakta. En som också kunde det var Kjerstin Dellert. Idag försöker jag föra ut musiken bland annat som ordförande för Wilhelm Peterson-Berger Sällskapet sedan sex år tillbaka.

NJT: I likhet med den stridbare tonsättaren och musikkritikern Peterson-Berger har du många bestämda åsikter. Ett hatobjekt gäller att handlingen i klassisk opera och teater alltmer förflyttas till nutid. Vad är det som gör dig så upprörd?

SW: Bevare mig väl för överföringarna till vår tid. Många gånger är det gräsliga uppsättningar inom operan och teatern och orsaken är att det saknas historia. Hur ska man kunna veta hur en Falstaff betedde sig på 1400-talet om man inte får se hur han ser ut och hur den tidens människor såg ut? Det är en dumhet hos dagens regissörer att de tror att publiken inte kan begripa något annat än vår tids scenografi och kostymer. Sedan är det än värre att de också lägger in ett politiskt budskap hämtat från vår tid. Vi ska inte behöva se Don Juan vid en toalett på Stureplan.

NJT: Varför ställer artisterna upp, tror du? Har de en längtan att göra något annorlunda, eller driver de bara med strömmen?

SW: I hela västvärlden är det en trend att man ska massakrera klassicismen. Inte så mycket i USA, kanske, men här i Europa. Det är en fårskocksmentalitet. Dessa människor tror att de för operakonsten vidare, men tvärtom blir det en björntjänst.Vår tids opera, den nyskrivna operan, ska självklart utspelas i vår tid. Men klassikerna får man inte röra.

NJT: Men experimenterandet inom teatern och operan – fanns det inte mycket av den varan på 1970-talet?

SW: Ska man vara ärlig så är boven i hela dramat 68-vänstern. De satte ner klubban. Ändå hade vi inte mycket av det under min tid på Operan. Där fanns bra chefer som hade koll på det här. Jag minns att Göran Gentele var rasande när det fanns de som ville riva Operan och ta bort Jenny Linds byst. Jag beundrar också Ingmar Bergman för att han inte blandade in politiken i sina uppsättningar, utan det var ren och skär konst. Han ville skildra människan – och det är det viktiga.

NJT: Det finns artister idag som gärna agerar politiskt. I dina memoarer nämner du några exempel.

SW: Jag har till exempel skällt ut Malena Ernman i Ring P 1. Det gällde Birgit Nilsson och 500-kronorssedeln. Ernman hade skrivit om det hemska att Riksbanken haft mage att avbilda Birgit Nilsson i en scen ur Wagners Valkyrian på sedeln eftersom Ernman kopplar ihop Wagner med antisemitism. Men Birgit Nilsson är den största Wagnersopranen någonsin. Det är helt i sin ordning att placera henne på sedeln. Den judiske dirigenten George Solti har många gånger uttryckt att Wagner är en av de största operatonsättarna. Man får skilja på konst och politik.

NJT: Jag vet att du efter mer än 45 års karriär vill öppna en sångskola ”bel canto”. Vad hoppas du på att åstadkomma?

SW: Vad jag vill lära de unga sångarna idag är dels tekniken, dels en framställning. Tekniken är grunden, golvet att stå på. Sedan måste du ha musikalitet och inlevelse. Det går inte att stå med notställ framför sig – då reser jag ragg direkt. Klangen avgör om en sångare låter bra eller inte. Nu har vi de djävulska, hemska vibratona, något som var straffbart på min tid. Undervisningen har redan börjat med två elever och jag kommer att ta emot sammanlagt sex sångare på avancerad nivå och jag har låtit skapa en särskild hemsida, sivwennberg.com, där man kan läsa mer.

NJT: Snart kommer också en film om ditt liv, Sivandivan, producerad av Gustav Ahlgren och Emelie Jönsson. De har följt dig i fyra år och dokumentären är redan såld till festivaler och ska visas i SVT. Hur kommer filmen att tas emot, tror du?

SW: Antingen blir det dödstyst eller ett väldigt ramaskri, för i filmen säger jag vissa saker som inte alla tycker om. Bland annat ger jag mig på feminismen. Jag är humanist, inte feminist. Jag värnar om bägge könen, både män och kvinnor. För 50 eller 100 år sedan var det beundransvärt med kampen för kvinnors rösträtt och möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden. Men idag har vi den skenheliga feminismen som beter sig kontraproduktivt. Jag tycker själv att jag är en annorlunda person och borde väl egentligen vara en ikon för hela feminismen, eller hur? De längtar ju efter starka kvinnor som tar plats. Men jag är inom fel fack. Jag håller på med klassisk musik och jag sjunger Wagner, hemska tanke! Kanske om jag varit inom sporten, eller popen och rocken, eller kommit från ett annat land, eller haft en hemsk barndom, men jag är i fel genre för att omhuldas av feministerna.

Mest lästa just nu

1) På ett kommateckens avstånd av Katarina O'Nils Franke

2) Verkligt deprimerande av Erik W Larsson

3) Kulturrevolutionen i backspegeln av Ingemar Ottosson

4) I de haltande analogiernas tid av Annika Borg

5) Uppfyllda av harm av Erik W Larsson

NR 3 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...