VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tradition

Musiken lämnade inte hans berättelser

Av Henrik Nilsson

Felisberto Hernández, som har fått klassikerstatus i sitt hemland Uruguay, utövade ett avgörande inflytande på latinamerikanska författare som Julio Cortázar och Gabriel García Márquez.

När jag vaknar är det ännu mörkt i hotellrummet. Ändå tycker jag mig kunna urskilja föremålens konturer med en underlig skärpa, som om de avgav ett svagt ljus – den uppslagna resväskan på golvet, golvlampan vid fåtöljen, nattduksbordet med boken som jag läste till sent igår kväll. Jag kom till Montevideo för några dagar sedan och checkade in på Hotel Cervantes. Här utspelar sig en av den argentinske författaren Julio Cortázars mest lästa noveller, ”Den igenmurade dörren” från 1956. På Cortázars tid var detta ett ”mörkt, lugnt och så gott som tomt hotell”, men det enda som nu vittnar om epoken då berömda författare och tangostjärnor ibland hörde till gästerna är en minnestavla vid den gamla ingången som inte längre används.

Ändå är det inte främst Julio Cortázar som upptar mina tankar under dagarna i Montevideo och som får mig att betrakta allting runt mig med en annorlunda blick. Utan en internationellt sett betydligt mindre känd författare, som dock genom sin egensinniga prosakonst har utövat ett avsevärt inflytande på den moderna latinamerikanska litteraturen – och kanske allra mest på Cortázar. Det är Felisberto Hernández samlade verk – en volym på drygt femhundra sidor – som vilar på nattduksbordet och som jag inte kunde sluta läsa igår kväll. Hans berättelser följer mig under promenaderna i staden; när jag känner vinden från havet på strandpromenaden La Rambla, följer de färgsprakande repetitionerna inför karnevalen i Barrio Sur eller besöker de dammiga antikvariaten längs Tristán Narvaja-gatan.

Man brukar hänvisa till Felisberto Hernández – som föddes här i Montevideo 1902 – endast genom förnamnet, vilket säger något om hans upphöjda ställning i den uruguayska litteraturen, samtidigt som man på så vis skiljer honom från argentinaren José Hernández, skapare av gaucho-eposet Martín Fierro.

Felisberto växte upp under relativt enkla förhållanden och bidrog redan i de tidiga tonåren till familjens ekonomi genom att spela piano på stumfilmsföreställningar. Under många år – också efter att han hade börjat publicera enkelt formgivna litterära alster i mitten av 1920-talet – arbetade han som kringresande pianist på kaféer, biografer och mindre teatrar i både Uruguay och Argentina. Breven från denna tid, med sin beskärda del av sorgsna landsortshotell och ostämda pianon, vittnar om en ständig oro för att pengarna inte ska räcka till. Ett av dem berättar om hur han i en argentinsk småstad framträder på en dyster teater som också är hemvist för skabbiga hundar; de sover i fåtöljerna och lämnar kvar loppor som åskådarna sedan tar med sig hem.

Men det kringflackande livet som pianist försåg också Felisberto med ett rikt litterärt material. Sin musikaliska utbildning hade han fått genom privatlektioner. Den viktigaste av lärarna porträtteras i Por los tiempos de Clemente Colling (På Clemente Collings tid, 1942), kortromanen som utgör hans egentliga bokdebut. Den ingår i en självbiografisk fas av författarskapet och hyllades av den franske poeten Jules Supervielle, som själv var född i Montevideo och som med tiden blev Felisbertos vän och mentor.

Pianoläraren Clemente Colling var en blind och fattig man som tidvis levde i misär men som gjorde ett stort intryck på sin elev genom att inviga honom i musikens värld, men också genom sin vana att avsluta lektionerna med att berätta en historia; det är svårt att inte se detta som en av de tidiga impulserna till Felisbertos dubbla konstnärliga gärning. Por los tiempos de Clemente Colling rymmer dock inte bara känsliga skildringar av dåtidens Montevideo och en rad gestalter i barndomen, författaren förhåller sig här också högst medvetet till det vanskliga projektet att formulera det förflutna. I romanens inledning konstaterar berättaren att också till synes ovidkommande minnen tränger sig på, men att han bestämt sig för att uppmärksamma även dessa. Dessutom bör han inte bara skriva det han vet, utan också ”det andra”. Formuleringen säger något centralt om Felisbertos litterära hållning, som överskrider realismens återgivanden och närmar sig betydligt ostadigare territorier i verkligheten.

När Felisberto Hernández till slut ändå lämnade musiken för att helt ägna sig åt skrivandet var det ett steg förknippat med mycket vånda och osäkerhet. Musiken lämnade däremot aldrig hans berättelser – som huvudsakligen består av noveller och kortromaner – där berättaren ofta är just en pianist som dras med i någon överraskande och gåtfull händelseutveckling. På de svartvita fotografier som finns bevarade sitter Felisberto nästan alltid vid ett piano; på det mest återgivna av dem blickar han in i kameran med allvarsamma ögon och Proustliknande mustasch, med ena handen vilande på klaviaturet och den andra något lyft – liksom på väg därifrån, mot något annat.

På samma sätt som det till ytan oansenliga Uruguay – beläget där Río de la Plata vidgas mot Atlanten – trängts genom historien mellan Argentina och Brasilien, har landets litteratur intagit en mer blygsam ställning utomlands än de mäktiga grannarnas. Montevideo är därtill fortfarande som ett mer stillsamt och gammalmodigt Buenos Aires; en ”lönndörr i tiden” som det heter i Jorge Luis Borges vackra dikt om staden. I ett latinamerikanskt sammanhang har det ibland talats om los raros i den uruguayska litteraturen; detta att landet uppvisar en anmärkningsvärd rad ”udda” eller ”märkliga” gestalter bland sina främsta författare. Till dessa brukar man räkna den moderna centralfiguren Juan Carlos Onetti (1909–1994), som genom sin urbana och pessimistiska berättarkonst utgjorde ett säreget bidrag till ”boomen” under mitten av 1900-talet, låt vara att han aldrig riktigt nådde samma internationella framgångar som vissa andra av kontinentens författare. Liksom den excentriske Mario Levrero (1940–2004), prosaisten från Montevideo som för närvarande är föremål för en tilltagande postum kult i vissa spanskspråkiga litterära kretsar på båda sidorna om Atlanten. I detta sammanhang kan också den visionära och surrealistiska lyrikern Marosa di Giorgio (1932–2004) nämnas, som en del av en förvånansvärt vital poetisk tradition, där inte minst de kvinnliga rösterna imponerar.

Men frågan är om inte Felisberto Hernández ändå intar hedersplatsen i denna särlingarnas kanon i Uruguay. Italo Calvino – en av de utländska författare som tog intryck av honom – har träffande skrivit att Felisberto inte riktigt påminner om någon annan författare, vare sig latinamerikansk eller europeisk; han ”undflyr alla klassifikationer och kategorier men är samtidigt omisskännlig redan på första sidan”.

Det bultande hjärtat i Felisbertos mogna prosakonst utgörs av novellsamlingen Nadie encendía las lámparas (Ingen tände lamporna) från 1947, som var den första av hans böcker som publicerades på ett ansett förlag. Här återfinns flera av hans mest kända noveller och här når hans föreställningsförmåga sitt konstnärliga krön. Den första på samma gång sakliga och suggestiva meningen i titelnovellen är typisk: ”För länge sedan läste jag en berättelse i en gammal sal.” Begränsningen i rummet återkommer i Felisbertos noveller; här finns för det mesta inga konkreta plats- eller tidsangivelser, vi får på sin höjd veta att det rör sig om en ”sommardag” eller ”höstkväll” i en icke namngiven stad.

Berättaren i denna korta novell, som är både författare och pianist, erinrar sig en uppläsning inför en liten publik. Den första iakttagelsen rör solljuset som faller in genom persiennerna och efter hand växer över åhörarna tills det når fram till ett litet bord med uppställda porträtt. En olustig känsla vilar över alla detaljer; berättarens ord lämnar kroppen som ur ”ett instrument med brustna strängar” och någons ögon i publiken liknas vid ”immiga fönster utan någon där bakom”. Efter läsningen spelar han ett pianostycke och talar med några i publiken – dialogerna är lätt surrealistiska. Men det märkvärdiga sker hela tiden på ett annat plan än i den yttre handlingen – i berättarens perception av det som händer i rummet och utanför fönstret, från hans oförklarliga fixering vid människornas hårfästen till duvorna som rör sig på en staty ute på gatan. Allt medan rösterna dämpas och det långsamt mörknar i rummet; ingen tänder lamporna.

Jämte spelet mellan ljus och mörker och mellan musik och tystnad är Felisbertos mycket säregna sätt att förhålla sig till föremålen ett återkommande drag – också i de noveller där händelseförloppet tydligare knyter an till den ”fantastiska” tradition i den latinamerikanska novellkonsten som Felisberto är en av de viktigaste föregångarna till. I ”Balkongen” blir berättaren – också här pianist – efter en konsert uppsökt av en äldre man i publiken som beklagar att hans dotter inte kunde komma. Mannen undrar om han inte vill besöka dem en kväll för att äta middag och spela piano. Det visar sig att dottern aldrig går ut och att hennes enda vän är balkongen i hennes rum, som hon behandlar som en levande varelse. I likhet med balkongen är inga föremål i lägenheten stilla och döda; de förändras ständigt i takt med att novellens gestalter tar dem i bruk och lämnar dem, och när det mörknar kurar objekten ihop sig ”som om de hade fjädrar och förberedde sig för att sova”. När balkongen en dag under en storm har rasat från huset är dottern otröstlig; hon menar att den i själva verkat har ”kastat sig ut” från huset och lämnat henne ensam kvar som änka.

Efter att ha läst ”Det översvämmade huset”, där en författare kontrakteras som rorsman av en kvinna som låtit rummen fyllas av vatten, är det lätt att under en stund tycka att allting skvalpar och böljar runt en. Om man för ”Krokodilen” på tal för en litteraturintresserad uruguayare möts man nästan garanterat av ett ömsint leende – så uppskattad är denna novell om en pianist som har sadlat om till kringresande försäljare av damstrumpor, med en lika oväntad som framgångsrik teknik att brista ut i gråt för att folk ska tycka synd om honom och köpa hans produkter.

”Platsanvisaren” rymmer ett av de mest förbluffande ögonblicken jag känner till i Felisbertos prosakonst, som knyter an till just hans originella undersökningar av rummet och föremålen. Här möter vi en man som arbetar på en teater i en stor stad. Varje kväll iklär han sig sin gröna frack för att kontrollera besökarnas biljetter och visa dem till deras platser. Efter föreställningen återvänder han till sitt lilla kyffe, lägger sig på sängen och betraktar rummens föremål flera timmar i sträck. En natt vaknar han mitt i natten och tycker sig se ett ljus över tapeten med de violetta blommorna. Han får en känsla av att vara med om något extraordinärt:

Jag rörde blicken åt sidan och ljusfläcken gjorde samma rörelse. Fläcken liknade sådana man kan se i mörkret just efter att man har släckt lampan; men den här stannade kvar längre och det gick att se genom den. Jag sänkte blicken till bordet och såg flaskorna och mina föremål. Det stod utom allt tvivel; ljuset strömmade ur mina egna ögon, och det hade formats under lång tid. Jag lät handen glida framför ansiktet och såg mina utspärrade fingrar. Snart kände jag mig trött; ljuset avtog och jag slöt ögonen. Sedan öppnade jag dem igen för att försäkra mig om att jag inte misstagit mig. Jag tittade på glödlampan och såg att den sken med mitt ljus. Jag blev övertygad på nytt och kunde inte låta bli att le. Vem, i världen, ser med sina egna ögon i mörkret?

Det är just den här sortens noveller som gör Felisberto Hernández till en författare med förmåga att rubba ens varseblivning, att skärskåda förutsättningar man vanligtvis tar för givna och få en att uppmärksamma ljusets skiftningar och föremålens egenskaper på ett nytt sätt. Hans granskningar av verklighetens grundläggande beskaffenhet gjorde att Julio Cortázar placerade Felisberto i försokratikernas ”andliga ätt”. Att läsa honom – inser jag när jag vaknar i gryningen på Hotel Cervantes – är framförallt att vistas i ett rum på ett särskilt sätt. Att betrakta sin omgivning genom en särskild sorts optik. Efter att man har lämnat det rummet är allting annorlunda – åtminstone under några minuter.

Medan jag översätter stycket ur ”Platsanvisaren” ovan går det också upp för mig att jag begår misstaget att försöka ”förbättra” Felisbertos prosa. Det är inte överraskande att hans formuleringar kunde möta hårt motstånd bland vissa av dåtidens kritiker. I jämförelse med Cortázars mer avspända andning, mer följsamma gåtfullhet, formulerar sig Felisberto inte alltid på det smidigaste eller mest effektiva sättet. Det finns tidvis något konstruerat över hans berättelser; i jämförelse med den argentinska kollegan är det som om han låter bli att avlägsna novellernas byggnadsställningar.

Mycket tyder emellertid på att hans stela formuleringskonst var konstnärligt betingad; kritiken av vaneseendet sätter avtryck också i hans språk. Ibland går mina tankar till den tysk-rumänska författaren Herta Müllers skeva formuleringar; låt vara att dessa till skillnad från Felisberto Hernández måste ses mot bakgrund av ett totalitärt tryck. Hursomhelst kan det lite aviga draget bidra till känslan av att man aldrig riktigt blir färdig med Felisbertos berättelser, att det alltid finns något i dem som undflyr en. Det kan i detta sammanhang vara på sin plats att nämna hans intresse för stenografi. Han såg denna teknik som en potentiell inkomstkälla bredvid skrivandet men använde den också för att sätta vissa av sina historier på pränt. Det är på något vis symptomatiskt att det finns manuskript av hans hand som ingen ännu har lyckats dechiffrera – eftersom innehållet är dolt bakom ett personligt anpassat system av snabbskrift.

Med åren skulle Felisberto nå ett visst mått av anseende i de litterära kretsarna på både Río de la Platas västra och östra strand. När han 1946 får en möjlighet att resa till Paris förbyts tvivlen som ofta ansatte honom i ett hopp om genombrott. I de upprymda breven hem till Montevideo förundras han över hur de älskande paren kysser varandra på gatan i den franska huvudstaden – ”ibland stannar de inte ens, de kysser varandra samtidigt som de promenerar”. Supervielle presenterar honom vid Sorbonne, men de franska översättningar av hans berättelser uteblir ändå.

Paris ger emellertid upphov till en av de märkligaste episoderna i hans liv, även om han själv aldrig kommer att få veta det. Här lär han känna María Luisa de Las Heras, en spanjorska som har flytt inbördeskriget. Något år senare gifter de sig i Montevideo – det blir hans tredje äktenskap – och hon hyr en liten lokal för att arbeta som sömmerska. Förhållandet blir kortvarigt och efter ett par år försvinner hon ur hans liv. Först många år senare visar det sig att hon har varit en av KGB:s mest legendariska kvinnliga spioner, som verkat under kodnamnet ”Patria”. Essäisten och kritikern José Pedro Díaz spekulerar i en av de få biografier som skrivits om pianisten och författaren, Felisberto Hernández – vida y obra (1999), om att spanjorskans främsta syfte med äktenskapet var att kunna resa under uruguayskt pass och infiltrera vissa inflytelserika kretsar i Montevideo. Dessutom menar Díaz att Felisberto – som alltså aldrig fick kännedom om sin frus sanna identitet innan han dog 1964 – var en perfekt täckmantel för en sovjetisk agent eftersom hans politiska sympatier låg till höger och han hade publicerat antikommunistiska artiklar i dagspressen.

Det mesta av berömmelsen skulle ändå komma postumt. Idag står det klart att Felisberto intar en framskjuten plats när historien om föregångarna till Latinamerikas moderna litteratur ska skrivas, tillsammans med andra Río de la Plata-författare som Borges läromästare Macedonio Fernández (1874–1952) och novellkonstens föregångare Horacio Quiroga (1878–1937). Den något äldre Borges publicerade tidigt Felisberto i tidskriftsform. Gabriel García Márquez tillstod att han inte hade blivit den författare han blev om han inte hade läst Felisberto. Ingen har dock skrivit så skarpt och innerligt om honom som Cortázar, som vårdade och byggde vidare på hans estetiska arv, och som i en oförglömlig text fantiserade om de platser där det i efterhand stod klart att de båda hade vistats under samma period utan att träffas: ”Så nära varandra vi var under de där åren, så lite som fattades för att vi skulle skaka hand i en hotellkorridor, ett gathörn med duvor eller vid ett biljardbord i en sällskapsklubb.”

I sitt hemland har han numera förvisso klassikerstatus, men att kalla honom folkkär skulle vara att gå för långt, därtill är han något för avancerad och besynnerlig. Så småningom översattes han också till en rad olika språk, dock ännu inte till svenska. Felisberto förblir på många sätt en av Latinamerikas bäst bevarade litterära hemligheter, svår att definiera och trogen endast sina egna visioner. Men har man en gång stiftat bekantskap med dessa ögon som ser i mörker är det svårt att glömma dem. Det tänker jag när jag checkar ut från Hotel Cervantes för att bege mig till hamnen. Och när båten kastar loss mot Buenos Aires är det som om jag inte lämnade en stad bakom mig, utan en särskild sorts musik.

Mest lästa just nu

1) På ett kommateckens avstånd av Katarina O'Nils Franke

2) Verkligt deprimerande av Erik W Larsson

3) Kulturrevolutionen i backspegeln av Ingemar Ottosson

4) I de haltande analogiernas tid av Annika Borg

5) Uppfyllda av harm av Erik W Larsson

NR 3 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...