VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Stasi bidrog till DDR:s konkurs

Av Charlotta Seiler Brylla

Den som intresserar sig för underrättelseverksamhet kommer att ha stort utbyte av Jens Gieseckes bok om Stasi.

TV-serien Berlin – under samma himmel som visades på SVT i somras börjar med en bisarr scen: ett antal unga manliga Stasiagenter utbildas i den så kallade Romeometoden. De skolas ”vetenskapligt” i att förföra kvinnliga måltavlor som tjänstgör vid underrättelsetjänster i väst. Språkbruket är så absurt att det måste finnas en autentisk förlaga. Bland annat talar den undervisande officeren om den ”post-coitala mottagligheten” hos målpersonerna. Eftertexterna bekräftar att producenten UFA Fiction anlitat en av de främsta experterna på den östtyska säkerhetstjänsten till serien: Jens Giesecke.

Giesecke är historiker och verksam vid centret för samtidshistoria i Potsdam. Han har forskat om Stasi sedan 1991, då specialmyndigheten för Stasiarkivens förvaltande (BStU, i folkmun kallad Gauck-Behörde) möjliggjorde insyn i de hemliga dokumenten. År 2001 publicerade Giesecke en bok om Ministeriet för statssäkerhet (MfS) i DDR, baserat på en stor mängd arkivmaterial. Boken har blivit något av en klassiker och utkommit i flera uppdaterade upplagor, den senaste 2011 innehåller också ett nyskrivet kapitel om hur fenomenet Stasi blivit det mest prominenta föremålet för Vergangenheitsbewältigung och minneskultur i det återförenade Tyskland. Det är den utgåvan som nu har kommit i en fin översättning av Per Lennart Månsson med titeln Stasi. Östtysklands hemliga polis, 1945–1990 (Fischer & Co).

Trots att boken har denna status i den tyska historieskrivningen måste jag erkänna att min första reaktion var något motsträvig – en bok om Stasi nu igen? Bearbetningen av DDR har som sagt varit minst sagt Stasifixerad både ur ett tyskt och ett internationellt perspektiv, och man undrar lite vad som kan adderas till detta. Tack vare Birgitta Almgren och Christoph Andersson finns intresseväckande böcker om Stasi, med svensk anknytning, att tillgå. Så varför en ny Stasibok?

Jag kapitulerar dock tämligen omgående. Giesecke skriver bra och medryckande – vilket översättaren alltså lyckas att överföra trots att det måste ha varit svårt med den tidvis terminologitunga prosan. Dessutom kombinerar författaren en kronologisk beskrivning av den östtyska underrättelsetjänsten med ett sociologiskt perspektiv så att läsaren får inblick i hur vardagen tedde sig i DDR, med denna gigantiska säkerhetsapparat som en ständigt närvarande storebror. Giesecke har gått igenom ett omfattande material, som han bygger en bred mosaik av. Det mesta är förvisso bekant. Men vissa saker är nya, andra får en ny belysning, omstridda tolkningar ställs mot varandra och han slår också hål på några myter.

Boken tecknar bilden av en underrättelsetjänst som bildades enligt föreställningen om en elitistisk tjeka, men som under åren expanderade till en omfångsrik maktapparat med inflytande över allt fler områden som knappast var traditionella arbetsuppgifter för en hemlig polis. Den klassiska uppgiften, att skydda mot angrepp från främmande underrättelsetjänster, flöt ihop med ett allmänt övervakningsuppdrag som inte minst riktade sig mot de egna medborgarna. MfS skötte ett stort antal uppgifter som i regel åligger polisen, armén eller civila institutioner. Gränskontrollerna är bara ett exempel. Säkerhetstjänsten kopplades in på alla möjliga nivåer och blev till sist ett slags firma för diverse problem.

Under ledning av Erich Mielke var kampen mot den ”politisk-ideologiska diversionen” sedan slutet av 1950-talet en central del av Stasis verksamhet. Uppgörelsen med Stalinerans brott hade öppnat upp för en antistalinistisk socialism som med alla medel måste stävjas i DDR, då den hotade statssocialismen.

I samband med avspänningspolitiken i början av 1970-talet – som ledde till erkännandet av DDR i väst – tog Stasi på sig uppgiften att ”spåra upp de negativa politisk-ideologiska konsekvenser ” av de nya kontaktmöjligheter som uppstod i och med närmandet till Förbundsrepubliken. Därmed uppstod det paradoxala förhållandet att övervakningen expanderade i avspänningspolitikens kölvatten. Men DDR-regimen hade en bräcklig maktposition med ett attraktivare Tyskland runt hörnet och Stasi såg en viktig uppgift att skydda sina medborgare från den imperialistiska grannen (eller sin regering mot regimkritiska medborgare). MfS krävde således ständigt ökade resurser för sin verksamhet trots de ekonomiska problem som DDR redan hade att hantera. Först 1983 fick ministeriet ett symboliskt sparkrav, men hösten 1989 hade Stasi en personal på 91 000 medarbetare, vilket saknar motstycke i jämförbara underrättelsetjänster. Anslagen till Stasis verksamhet torde därmed ha varit en bidragande orsak till landets konkurs.

Giesecke ägnar givetvis ett kapitel åt de så kallade IM – inofficiella medarbetare – som har präglat debatten om Stasi och som ökat det akademiska intresset för angiveriet som historiskt, socialt och psykologiskt fenomen. Var det ett ”folk av förrädare” som levde i DDR? Själva begreppet inofficiell medarbetare tjänade till att uppvärdera angiveriet till en konspirativ verksamhet, där personer ingick ett avtal om att stödja ”fiendebekämpningen” och utöva inflytande på samhällsutvecklingen.

Stasi var ständigt på jakt efter nya IM som inte sällan värvades genom utpressning. Ideologiska drivkrafter har framhållits som den huvudsakliga bevekelsegrunden för många avslöjade IM i efterhand, men Giesecke kan i sitt material visa att rent personliga fördelar spelade en betydande roll i IM-verksamheten. Föreställningen om angiveriet som en utbredd praktik inom de närmaste familjerelationerna kan Giesecke inte bekräfta. Förutom några spektakulära fall tycks familjen snarast vara en social institution som stått emot Stasis rekryteringsförsök. Kolleger och grannar var dock inte lika motståndskraftiga och här hade Stasi större framgång, särskilt bland funktionärer och SED-medlemmar, vilket inte överraskar.

Åren 1988–1989 var ungefär 173 000 personer verksamma som IM och 85–90 procent av dem var män. Kan man då säga att DDR-medborgarna var särskilt benägna att ange sina vänner och kolleger? Den starka formaliseringen av angiveriverksamheten tyder snarare på motsatsen. Det är intressant att jämföra med Nazi-Tyskland. Gestapos ordinarie apparat hade förhållandevis få anställda och nätet av informanter var dessutom inte särskilt omfattande. Istället kunde Gestapo och dess regim förlita sig på spontana tips från allmänheten: viljan och acceptansen för politiska angiverier var alltså mer utbredd i Tredje riket. Skälen till detta är flera. Rädslan för repressalier var större, men det fanns uppenbarligen också en ideologisk gemenskap som riktade sig mot den ”andre” och som gick att mobilisera. DDR-regimen hade inte den legitimiteten hos befolkningen och måste rekrytera sina angivare.

Den inledningsvis beskrivna genomgången av Romeometoden ingick i Stasis utlandsspionage som vid sidan av IM-verksamheten varit en av de grenar som fått stor medial uppmärksamhet och självklart får utrymme i boken. Utlandsspionaget hade mycket på grund av sin karismatiske chef Markus Wolf en särskild status, och Giesecke visar att den östtyska underrättelsetjänsten här utförde ett arbete som även i väst väckte respekt. När det gäller militärt spionage gentemot västmakterna konstaterar Giesecke dels att DDR-regimen var väl informerad, dels att de befintliga Stasirapporterna är sakliga och nyanserade, vilket annars sällan var fallet.

Den som intresserar sig för underrättelseverksamhet i allmänhet och för fallet Stasi i synnerhet kommer att ha stort utbyte av Gieseckes detaljrika bok som är ambitiös i sin kontextualisering av materialet. Han erbjuder en systematisk analys av Stasis roll i staten och samhället, men öppnar även upp perspektiv för fortsatt diskussion. En omfattande litteraturlista ger möjligheter till fördjupning.

Inte minst visar boken än en gång betydelsen av att arkiven öppnades: en av de allra mest slutna staterna är nu tack vare tillgången till arkivmaterial en av de mest genomlysta. Utan dessa hemliga dokument hade vi inte suttit med kunskapen om Stasis agerande vid sidan av rättsstatliga principer, om dess totala förakt för mänskliga och medborgerliga rättigheter eller för den delen om deras nätverk i västländerna.

Mest lästa just nu

1) Vänstern drar gränsen av Johannes Nilsson

2) När folket försvann av Mauricio Rojas

3) Talanglöst av Nina Sanandaji

4) Stasi bidrog till DDR:s konkurs av Charlotta Seiler Brylla

5) Vinnaren som blev förlorare av Jan Knutsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Men vad står han för? av Tor Billgren

2) Vänstern drar gränsen av Johannes Nilsson

NR 3 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...