VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Manlighetens förfall

Av Erik W Larsson

I ett föga klassiskt avsnitt av radioprogrammet Hassan ringer Fredrik Lindström upp Expressens kulturredaktion och ber att få tala med musikkritikern och Springsteendyrkaren Måns Ivarsson.

När det visar sig att Ivarsson är på semester presenterar sig Lindström som receptionist på Grand Hôtel i Stockholm och säger sig vilja lämna ett meddelande: nu har personalen på Grand monterat ner det duschdraperi som hängde i Bruce Springsteens rum, och herr Ivarsson är välkommen att hämta det i receptionen. Mig veterligen har den kanadensiske psykologen Jordan Peterson aldrig turnerat i Sverige. Men ifall Peterson någon gång skulle råka ha vägarna förbi vill jag redan nu anmäla intresse för begagnade duschdraperier, badhanddukar, sängöverkast och andra potentiella reliker. Vad mig anbelangar är karln i det närmaste en gudom.

Så sent som för ett par år sedan var professor Jordan Peterson – nu författare till kioskvältaren 12 Rules for Life. An Antidote to Chaos – i princip okänd utanför sin institution vid University of Toronto. Idag är han – åtminstone om vi ska tro New York Times – västvärldens mest inflytelserike tänkare och en fadersfigur för vilsna unga män över hela världen. I skrivande stund har professor Petersons Youtube-kanal knappt en miljon prenumeranter, och hans föreläsningar om psykologi, teologi och moral har streamats tiotals miljoner gånger. Den 55-årige akademikern är vår tids mest osannolika Internetsensation.

Jag vill här påpeka att jag minsann fick upp ögonen för Jordan Peterson långt före alla andra. För ett par år sedan ombads jag av min amerikanska arbetsgivare att hålla en enklare kurs om personlighetspsykologi för läkarstudenter. I min jakt på material och inspiration snubblade jag över ett par videoklipp från en intensiv kanadensisk professors föreläsningssal, och sedan var jag fast. Frestelsen att plagiera Petersons lektioner i min egen undervisning blev mycket svår. Sällan har man sett en sådan passion, berättarglädje och teoretisk bredd!

Akademiker inom psykologi och psykiatri kan grovt delas in i två kategorier: tekniker och intellektuella. I teknikernas värld går allt att kvantifiera, och psykiska besvär måste tvunget spåras till något slags kemisk obalans i det centrala nervsystemet. Dessa kolleger respekterar statistiska data och dubbelblinda kohortstudier, men avvisar exempelvis psykoanalys som ogrundat svammel. Få av dem läser skönlitteratur, eller ens dagstidningar. De intellektuella är desto mer belästa, och har icke sällan intressanta saker att säga om varats olidliga lätthet eller själens obotliga ensamhet. Deras relativa ointresse för vetenskapliga metoder och evidens gör dem dock benägna att snöa in på allsköns långsökta hypoteser och terapeutisk voodoo. Jordan Peterson är ett slags omnipotent hybrid i psykdoktorernas fauna. Förutom att vara mer teknisk än teknikerna och mer intellektuell än de intellektuella, förmår han att skapa en fängslande och oemotståndlig syntes.

Peterson är kanske som mest intressant när han diskuterar religion och mytologi – ämnen han tar på största allvar. Det är numera regel snarare än undantag för populära tänkare som Richard Dawkins och Sam Harris att avfärda tusentals år av spirituell visdom som ren rappakalja, medan postmodernister inom akademin insisterar på att religiösa idéer bara finns till för att tjäna något slags maktapparat. Petersons behandling av religion är avsevärt intressantare, och är kraftigt inspirerad av såväl Carl Jung som Charles Darwin. Liksom Jung noterar Peterson hur allsköns religiösa traditioner ofta delar vissa grundläggande budskap och beståndsdelar – vad Jung själv kallade för arketyper. Peterson menar att dessa antika koncept knappast har överlevt genom en tillfällighet, utan att de snarare är resultatet av en utdragen, darwinistisk process, där endast de mest kärnfulla och mest relevanta lärdomarna har klarat livhanken.

Genom att behandla heliga texter som instruktionsböcker för mänskligt beteende, snarare än källor till vetenskaplig sanning, kringgår Peterson potentiellt tröttsamma resonemang om Guds vara eller icke vara. Om uråldriga skrifter från världens alla hörn berättar om hur högmod går före fall så ligger det nog något i detta, oavsett om Gud Fader verkligen existerar eller ej. Mycket av Jordan Petersons intellektuella gärning går ut på att koppla ihop dessa historiska destillat av mänsklig visdom och erfarenhet med modern neurologi och psykologi. Att han förmår detta konststycke, utan att för ett ögonblick sväva ut i pseudovetenskap eller ansvarslös spekulation, är rent enastående och ett mått på hans intellektuella skärpa och självdisciplin. Jag kan inte annat än beklaga Petersons kolleger vid Torontouniversitetet, som måste känna sig små i jämförelse.

Men vad har då Jordan Peterson för revolutionerande budskap att erbjuda den moderna människan? Inget vi inte redan kände till. Författaren Samuel Johnson lär ha påpekat att det ofta är viktigare att påminna folk om vad de redan vet än att lära dem något nytt. Detta är också Petersons ärende. Hans fullkomliga ointresse för ideologiskt mode är uppfriskande – inte minst i en tidsålder besatt av nymodighet, där förra veckans trend är denna veckas hatbrott. I Petersons värld är två föräldrar alltjämt bättre än en, vissa kulturer uppenbarligen överlägsna andra, och män och kvinnor skiljer sig åt på alla möjliga vis. Peterson intresserar sig för eviga sanningar, och hans perspektiv är tusenårigt. I 12 Rules for Life. An Antidote to Chaos – en utmärkt sammanfattning av hans spirituella och moraliska tankegods – tar den milde men allvarsamme psykologen oss läsare i nackskinnet, tittar oss djupt in i ögonen, och påminner oss om vad vi kan göra för att leva ett värdigt och fullgott liv: Tala sanning. Ta ansvar för dina egna handlingar och skyll inte ifrån dig. Behandla dina medmänniskor med respekt och lyssna på vad de har att säga. Städa ditt eget jävla rum innan du börjar kritisera världsordningen. Klipp dig och skaffa ett jobb.

Detta må låta en smula strängt, men Jordan Peterson har sina läsares bästa i åtanke. I sann psykoterapeutisk anda är han noga med att delta i våra kval och lidanden, utan att för den skull låta oss komma undan med dåliga ursäkter och skitsnack. Även om bokens titel må låta en smula klyschig så vet Doktor Peterson bättre än att erbjuda enkla lösningar på svåra problem. Som erfaren kliniker känner han väl till att ingen terapeutisk modell, oavsett hur briljant eller vetenskapligt grundad den än må vara, överlever den första kontakten med patienten. Livet är, som Marcus Aurelius en gång påpekade, mer som brottning än som dans, och reella resultat kräver reella uppoffringar och hårt arbete. Petersons exempel på dylika är ofta personliga och djupt rörande; i synnerhet berättelsen om hans egen dotters kamp mot en svår, degenerativ ledsjukdom.

I 12 Rules for Life ägnar Peterson också stort utrymme åt att diskutera unga män, vars kollektiva förfall han själv har bevittnat i sitt terapirum. Vi är vid det här laget vana att läsa om hur fler och fler pojkar misslyckas i skolan, för att sedan som vuxna män hamna utanför arbetsmarknaden. För dem av oss som tjänar vårt levebröd på att prata med ledsna människor är detta ingen statistisk eller sociologisk abstraktion. Nästan dagligen träffar jag själv unga män och pojkar som av olika skäl vägrar ”komma loss”, och som utan vidare ger avkall på utbildning, karriär och familjeliv, till förmån för öldrickande, nätporr och idiotiska datorspel. Denna epidemi har gett upphov till diverse osmakliga ”mansrörelser”, som skyller männens misär på kvinnor, journalister, politiker et cetera.

Jordan Peterson sympatiserar inte med denna revanschism. Han betraktar vår postmoderna fixering vid offerskap, självömkan och identitet som förödande för män och – i förlängningen – även för kvinnor. När den feministiska journalisten Cathy Newman nyligen hånade Petersons omsorg för unga, omogna hemmasittare ställde psykologen en retorisk fråga till henne: ”Vem vill du egentligen ha som livskamrat? Ett förvuxet barn? Eller någon som kan utmana dig, och som du kan förlita dig på?” Häri ligger förstås ett moment 22 i det krig mellan könen som enligt Henry Kissinger kommer att sluta utan vinnare, eftersom de stridande fraterniserar alltför mycket med fienden. Moderna kvinnor accelererar för fullt på arbetsmarknaden, samtidigt som vi med säkerhet vet att de högst ogärna gifter eller förökar sig med ”förlorare” – här definierat som män under deras egen utbildnings- och lönenivå. En framtid där odugliga, arbetslösa män systematiskt väljs bort av framgångsrika, barnlösa kvinnor förefaller dyster för båda könen, och kan väl inte vara feminismens slutmål?

Är denne Jordan Peterson då fullkomlig och ofelbar? Enligt min mening: ja. Såvitt jag kan se är han en profet som försynen har skänkt vår tid, och hans senaste bok är ett mäktigt, litterärt bålverk mot moralisk relativism, postmodern cynism och andra mörka krafter som hotar vårt bräckliga samhälle. Om det inte vore för ett mindre stavfel på sidan 127 skulle man nästan kunna tro att 12 Rules for Life har skrivits av Gud Fader själv i syfte att läxa upp vår dekadenta mänsklighet, och varna oss för den annalkande syndafloden. Om vår västerländska civilisation överlever detta århundrade, föreställer jag mig hur mäktiga kolosser kommer att resas till Jordan Petersons ära och hur våra tacksamma barnbarn kommer att vallfärda till hans föräldrahem i norra Kanada för att hedra hans minne. Själv nöjer jag mig med första tjing på duschdraperiet.

Mest lästa just nu

1) Vänstern drar gränsen av Johannes Nilsson

2) När folket försvann av Mauricio Rojas

3) Talanglöst av Nina Sanandaji

4) Stasi bidrog till DDR:s konkurs av Charlotta Seiler Brylla

5) Vinnaren som blev förlorare av Jan Knutsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Studiemotiverade av Inger Enkvist

2) På spaning efter vitaminer av Anders Alvestrand

3) Nationens terapeut av Karin Svanborg-Sjövall

4) En fest för livet av Karin Henriksson

5) När folket försvann av Mauricio Rojas

NR 3 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...