VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Det lilla landets skydd

Av Martin Tunström

Svenska specialförband är mytomspunna och ifrågasatta. Men små staters behov att använda okonventionella militära medel mot en större och starkare motståndare ökar.

Specialförbanden blir allt viktigare för Sverige. Inte bara som militär utan också som politisk strategisk resurs.

Det är inte varje dag som en forskningsvolym innehåller texter av författare som är anonyma och skriver under kodnamn som MLI, JCA och AAA.

Men så är – förståeligt nog – fallet när flera operatörer inom det svenska specialförbandssystemet gör gemensam sak med forskare och generallöjtnant Dennis Gyllensporre i Special Operations from a Small State Perspective. (Palgrave Macmillan 2017). Boken är i likhet med specialförbanden tämligen otillgänglig, priset för den 200 sidor tjocka boken uppgår till nästan 1 200 kronor och vittnar liksom den stundtals höga akademiska nivån om att målgruppen snarare består av experter och försvarsinstitutioner än av militärt överintresserade personer. Boken har också väckt intresse internationellt och upptagits på US Special Operations Commander’s reading list 2017.

Även om specialförbanden är hemliga och mytomspunna saknas det inte litteratur om dem. I populärtidskrifter och på nätet finns åtskilliga så kallade ”kill and tell”-historier. Flera svenskar som säger sig ha varit verksamma inom specialförband har författat spänningsromaner med egna erfarenheter som utgångspunkter. Texterna om det svenska specialförbandssystemet inskränker sig emellertid till ett fåtal publiceringar i dagspress. Sekretessen är sträng och uppgifterna som läcks ut om soldaternas operationer är få.

Samtidigt råder det inget tvivel om att specialförband blivit en allt viktigare del av såväl det nationella försvaret som en aktör i internationella uppdrag. Att den förre chefen för specialförbandsledningen, generalmajor Urban Molin, är försvarets expert i den sittande försvarsberedningen är en signal om förbandens betydelse i en tid då krigen delvis ändrar karaktär.

När hotet inte består enbart av en konventionell militär invasion utan snarare inbegriper eller helt består av det som kallas irreguljär krigföring, där skiljelinjen mellan krig och fred är oklar, och där konflikten har en lågintensiv karaktär växer också behoven av snabba och rörliga små militära enheter.

Historien om de svenska specialförbanden är dock mycket kort. De fick sitt embryo i kalla krigets slutskede när antisubversiva enheter bestående av officerare från olika jägarförband byggdes upp i kölvattnet av sovjetiska kränkningar av svenskt territorium.

Men det var först efter järnridåns fall som ett specialförband som skulle kunna utföra operationer i högriskmiljöer såväl nationellt som globalt började byggas upp.

Politiskt var arbetet mycket känsligt. Arbetsnamnet Särskilda operationsgruppen ersattes av Särskilda skyddsgruppen som inte ansågs låta lika offensivt. Några år senare sammanfördes de då befintliga förbanden till Särskilda operationsgruppen som bara är en – operativ – del av hela det svenska specialförbandssystemet som också rymmer bland annat sjötransportenhet, helikoptergrupp och en sektion för operativ teknik.

Det var dock inte namnet SOG – utan en populistisk ”upptäckt” av att svenska soldater som sänds till Afghanistan kan hamna i strid som ledde fram till att förbanden åter blev politiskt känsliga.

Efter ett större reportage i Dagens Nyheter om specialförbanden utsattes de svenska operatörerna av ett politiskt bakhåll. Företrädare för Miljöpartiet och Vänstern insinuerade helt grundlöst att operatörerna dödat civila eller deltagit i dödspatruller.

Vad är då syftet för en mindre nation som Sverige att hålla specialförband, som enligt annan litteratur generellt sett kostar så lite som ungefär 1 procent av försvarsanslagen?

Boktiteln visar att detta är temat. Författarna i Special Operations from a Small State Perspective argumenterar utifrån en rad studier för hur specialförband dels kan komplettera och därmed stärka det militära försvaret, dels hur de också kan fungera som politiskt strategiska verktyg.

Det senare är inget nytt. Överste Hans Alm berättar intressant om motiven till att dåvarande Särskilda skyddsgruppen och Särskilda inhämtningsgruppen medverkande 2003 i den franskledda operation Artemis i Republiken Kongo. Syftet var att under ett FN-mandat stoppa eskalerande strider.

Men det låg också en politisk dimension i att den svenska regeringen, vilken som lojal FN-medlem vanligen bidragit med soldater i blå hjälmar till fredsbevarande insatser, nu sände ett dittills närmast okänt specialförband till en krishärd.

För dåvarande utrikesminister Anna Lindh fanns ambitionen att med truppbidraget aktivt bidra till det framväxande militära samarbetet inom EU, som en motvikt till Nato. På samma sätt som Sverige erhållit inflytande i FN genom deltagande i fredsoperationer fanns nu också insikten om att det svenska förbandets aktiviteter i Kongo skulle ge Sverige trovärdighet i det europeiska försvarssamarbetet.

Så går de strategiska resonemangen också idag. Ett mindre land i behov av allianser – som Sverige – kan sända specialförband till konflikter där vi saknar egna strategiska intressen för att vinna politisk trovärdighet hos partnerländer med större intresse i konflikten. Därmed kan strategiska effekter uppstå där ett land som Sverige kan förvänta sig militär hjälp från partnerländerna. Denna teori om prestige-seeking anses i högre grad än etablerad teori om kollektiv aktion eller burden-sharing förklara hur Natoländer som Norge och Danmark bidragit till USA-initiativ i Afghanistan och Irak.

Det är också för internationella operationer som de svenska specialförbanden främst uppmärksammats. Som Hans Alm skriver skedde dock första insatserna på svenskt territorium.

En rejäl tyngdpunktsförskjutning från den internationella scenen till försvaret av Sverige anses dock inte minska behovet av snabba och rörliga specialförband. De internationella insatserna har också på kort tid ändrat karaktär. Idag efterfrågas i högre grad ”militär assistans” av specialister som utbildar inhemska soldater än konventionella större förband. I Irak pågår en svensk utbildningsinsats av kurdiska soldater. Här finns också ett moment av prestige-seeking. Hade Sverige haft möjligheten att ingå avtalet om militärt samarbete med USA utan engagemanget i Afghanistan och Irak? Utan utbyte av underrättelser från signalspaning et cetera? Denna dimension av specialförbanden som strategiska instrument lär svenska politiker tala tyst om. Utan ett formellt Natomedlemskap lär behovet av prestige-seeking med USA, Storbritannien eller som i Mali – Frankrike – knappast minska.

Som i all samtida diskussion om försvaret finns det ett bilateralt perspektiv och ett Natoperspektiv också när det gäller specialförbanden. Uppbyggandet av de svenska elitförbanden var inledningsvis komplicerat. Mönstringskulturen präglade försvaret. En specialstyrka med fast anställd personal kolliderade med pliktsystemet.

Neutralitetsdoktrinen till trots fick försvarsmakten värdefull hjälp från ett brittiskt militärt träningsteam i uppbyggandet av träning och taktiska förmågor. När styrkan byggdes upp bidrog militära kolleger från bland annat Natoländerna Danmark och Norge liksom det neutrala Irland med kunskaper och erfarenheter.

Idag tjänstgör också en svensk operatör i den internationella USA-ledda Special Operations Forces Network. Lägg därtill att den svenska Försvarshögskolan inte ger högre kurser i irreguljär krigföring varför det kan antas att svenska officerare studerar detta ämne utomlands. Samtidigt kan Sverige erbjuda andra specialförband möjligheten att möta den arktiska vintern i Norrbotten för att öva i extrem kyla.

Många kulor har avfyrats sedan förbanden bildades och sedan dess har som sagt kriget ändrat karaktär. Behovet för små stater att använda okonventionella militära medel mot en större och starkare motståndare ökar.

Och med begränsade resurser är det svårt att tänka sig att synergier mellan polis och försvar i en mindre stat inte utnyttjas i antiterrorarbetet.

Specialförbanden tycks helt enkelt – utan att så många lagt märke till deras existens – ha kommit för att stanna.

Mest lästa just nu

1) Den svenske Tolstoj av Maria Engqvist

2) Våld är enda lösningen av Eli Göndör

3) Vi bygger fult och fel av Simon Westberg

4) När folket försvann av Mauricio Rojas

5) Västerlandets undergång av Ann-Sofie Dahl

NR 4 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...