VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Himmelska makter

Av Bengt Pettersson

Under tvåtusen år var kinesisk historieskrivning en blandning av maktpolitik, etik och filosofi. Basen var ett system som länkade samman kejserligt maktutövande med universum.

Kina är berömt för sin civilisation, sin filosofi och sina betydande uppfinningar men för många är den likaledes eminente kejserliga historieskrivningen tyvärr ganska okänd. Under mer än tvåtusen år har den mycket få och korta vita fläckar i kronologin. Det är till och med så att den ibland, när inget anmärkningsvärt har hänt, berättar att inget anmärkningsvärt har hänt. Vad är då anledningen till att den på ett nästan oroligt noggrant sätt följer tidens gång? Vad vill den berätta och varför?

Historia har skrivits i området vi idag kallar Kina redan innan det blev enat under en kejsare. I den kan vi läsa om hur stater bildats, stridit och gått under. Ofta handlar texterna om vilken etik en härskare bör följa för att staten skall bestå eller kunna erövra andra länder. Denna idéhistoriskt extremt viktiga period kallas för Zhou-dynastin. Kinesisk historia har traditionellt tre glansperioder. Den första är just den tidiga Zhou-dynastin ungefär tusen år före vår tideräkning, den andra de båda Han-dynastierna århundradena runt år 0 och den tredje, Tang-dynastin från 600-talet till 900-talet. Förenklat kan vi säga att Han och Tang betraktas som höjdpunkter eftersom båda dynastierna uppstod och varade en längre tid efter långa perioder av splittring. Intressant är att båda perioder föregicks av mycket korta dynastier som åstadkom själva enandet men inte bestod. Zhou-dynastin skiljer sig från dem eftersom den inte ses som ett föredöme med sitt decentraliserade samhällssystem med många vasallstater. Det som gjort Zhou till en storhetstid är de många filosofer som var verksamma under periodens kaotiska andra halva. Konstigt nog verkar instabiliteten i regionen varit en grogrund för filosofin. På ett praktiskt plan förklaras det med att eftersom maktspelare och stater uppstod och försvann så kunde även deras rådgivare ibland plötsligt stå utan anställning. De gav sig då av ut på vägarna för att söka sig till någon annan härskare. Eftersom konkurrensen förmodligen var hård tvingades de formulera, slipa och ibland skriva ner sina teorier och argument. Följaktligen handlar kinesisk filosofi från den här tidsåldern mycket om hur stater ska styras och fås att blomstra. Idag finns en del, förhoppningsvis de bästa, av dessa tankar och idéer kvar i en form som för tankarna till en anställningsintervju.

Redan vid den tiden framfördes ofta åsikten att ”det var bättre förr”. Tiden de längtade tillbaka till var när dynastin var ung och fred sägs ha rått och regenternas moral var oklanderlig. Däremot längtade man inte ännu längre tillbaka i tiden, då den sista härskaren av Shang-dynastin beskrivs som en grym despot. När han besegrats år 1046 f v t i slaget vid Muye var det enligt en av urkunderna, Shujing, som ska ha sammanställts av en av de kringresande rådgivarna, Konfucius, inte bara fråga om att en despot besegrats av en starkare krigsherre utan att himlen hade övergett en regent till förmån för en annan. ”Himlen” hade gett sitt ”mandat” till någon annan, vilket i Shujing uttrycktes på följande sätt: ”O du himlens högsta väsen. Du har bytt ut din främste son. Det stora Shang-väldets mandat har nu tagits emot av kungen.”

Idén om att det är himlen eller himmelska väsen som bestämmer över människorna på jorden är både uråldrig och någorlunda universell. I Kina förknippas ursprunget till idén att himlen kan byta lojalitet med ett dynastiskifte för mer än tre tusen år sedan. Texterna som beskriver hur det gick till är dock sammanställda mer än ett halvt millennium senare när Zhou-dynastin började krackelera och man längtade tillbaka till den harmoni som rådde i början. Dynastins sönderfall några hundra år f v t gjorde dock att det blev allt svårare att med trovärdighet hävda att det fanns en värdig innehavare av himlens mandat att styra världen. År 221 f v t utropar sig erövraren av de andra kungadömena till förste kejsare av Qin. Denne person blir dock aldrig en historisk hjälte trots att det är ganska rimligt att påstå att det är han som skapar Kina. Historieböckerna anger att kejsaren var grym, oförmögen att ta till sig kritik och anpassa sig efter rådande omständigheter. Det som kan ha förvärrat hans eftermäle är att han själv inte kom från de centrala delarna av riket och dessutom inte besatt de konfucianska dygder som en regent enligt historieskrivarna borde besitta. Dessutom bestod inte hans dynasti. Korta dynastier är överhuvudtaget inte särskilt uppskattade. Den förste kejsaren tyckte sig heller inte behöva vare sig Konfucius eller himmel för att rättfärdiga sitt maktinnehav. Han hade fått makten genom att ta den på slagfältet. När de lärde senare försökte påverka honom brände han tvärtom deras böcker och dödade ett antal av dem. Dynastin gick under och avlöstes av Han. Han-dynastin kom att bli den dynasti som, trots att den ärvde mycket av sitt samhällssystem av Qin, definierade Kina och ”kinesiskhet”.

Än idag kallas kinesiska språket på kinesiska för Han-språket, tecknen för Han-tecken och ”riktiga” kineser, det vill säga kineser bördiga från de centrala delarna av dagens Kina, för Han-människor. Under kejserlig tid fanns egentligen inte något ord som motsvarar ordet ”Kina”. Snarare har dynastins namn varit synonymt med landets. Om en person levde under Han- eller Tangperioden hette landet Han eller Tang och personen var ”hanes” eller ”tanges”. Ord som motsvarar Kina och använts oberoende av den rådande dynastin är mer sällsynta och förekommer oftast då den kinesiska etniciteten ska särskiljas från en annan. Ibland talar vi om ”Mittens rike” vilket ska vara en översättning av det kinesiska ordet ”Zhongguo” som består av två tecken som betyder just ”mitten” och ”rike”. Detta är en mycket gammal benämning men i sin ursprungliga användning syftade det på ”rikena” i mitten av området som sedan blev Kina. Översättningen till Mittens rike ger ibland intrycket av att de som använde ordet ansåg att riket de bodde i var världens mittpunkt. Det är högst troligt att några eller många trodde det, men just det ordet är nog inte ett tecken på det eftersom det ytterst sällan användes och inte i den betydelsen. Begreppet fick vind i seglen först efter att imperiet gått under och det inte fanns någon ny dynasti att benämna landet efter.

En väldigt basal anledning till att Han-dynastin kom att definiera Kina är att den kom efter en lång period av splittring och dessutom, så när som på fjorton år i mitten av perioden när en Zhou-romantiker tillfälligt grep makten, bestod i fyra hundra år. Intressant är att när den enda kvinnan som innehavt titeln kejsare, Wu Zetian, skapar ett liknande kortvarigt avbrott cirka sju hundra år senare under Tang-dynastin så är det är nästan exakt lika långt och benämndes till och med Zhou-dynastin. Till och med hon som var en hängiven buddist ville alltså åkalla Zhou för att signalera vilka ideal hon strävade efter. Han-dynastin var, eller snarare blev, till skillnad från Qin-dynastin, konfuciansk. Under dynastins inledande sextio år var den ideologiskt inte särskilt väsensskild från Qin. Vad var det då som hände ungefär en mansålder in i dynastin? Jo, kejsar Wu, en av den kinesiska historiens hjältar, tillträdde. Det är under hans mycket långa regeringsperiod som Kina för första gången ”blir Kina” om man betraktar historien på ett konservativt, konfucianskt och traditionellt sätt.

Wu brukar beskrivas som den som restaurerar konfucianismen och gör den till statsfilosofi. Synen på människans och kejsarens roll i kosmos och rekryteringen av tjänstemän baserad på kunskaper i de kinesiska klassikerna prövade i kejserliga examinationer tar då sin form. Den första delen av de dynastiska historierna, Historieskrivarens nedteckningar, som får stå modell för all senare dynastisk historieskrivning, börjar skrivas under samma period. Lärda män vid hovet, det vill säga konfucianer, får en tydlig roll, prestige och uppskattning.

Arkitekten bakom dessa tankar, eller åtminstone arkitekten bakom presentationen av dessa gamla tankar, var Dong Zhongshu (179 f v t–104 f v t), en lägre tjänsteman som hittade på ett system som länkade samman kejserligt maktutövande med universum. Systemet var så framgångsrikt att det kom att användas under hela det kejserliga Kina. Sedan den här perioden blev det ett statligt system att människan, eller kejsaren som representant för mänskligheten, agerar och himlen reagerar (och vice versa). Gör kejsaren något bra eller dåligt belönar eller bestraffar himlen. På ett sätt kan man alltså säga att det var tjänstemannen Dong Zhongshu som gav kejsar Wu det himmelska mandatet att regera. Även om delar av tankegodset snarare för tankarna till taoismen så blev det en del av det ramverk som blev till kejserlig konfuciansk ortodoxi. Under den tidigare konfucianismen var dygder som medmänsklighet och rättfärdighet de viktigaste. Nu fick den sonliga vördnaden sitt genombrott och gick om de andra i popularitet. Barnets vördnad inför föräldern knöt ihop hela samhället med barnet längst ner och himlen högst upp ovanför kejsaren. Alla blev ansvariga inför nästa nivå och högst upp blev kejsaren ansvarig inför himlen. Hierarki blev viktigare än rättrådighet.

Hur användes Dongs system i praktiken? I historieböckerna hittar vi från och med nu förutom sedvanlig storpolitik noggranna nedteckningar av allt ovanligt, oförklarligt eller dramatiskt som händer i världen eller på himlavalvet. Böckerna blir alltså förteckningar över himlens försök att kommunicera. Ibland förekommer de som listor indelade efter kategori. Listorna kan ha rubriker som solförmörkelser, jordbävningar, händelser relaterade till bambu, kor eller andra djur, våldsamt väder eller dramatiska missbildningar vid födslar. Utanför listorna förekommer samma händelser i diskussioner om hur landet styrs. En tjänsteman föreslår en viss åtgärd och anför som argument att en jordbävning och en insektssvärm inträffat. Han stärker alltså sina argument med indikationer på att en ”kosmisk obalans” råder. Om flera negativa händelser inträffat tyder det på att även himlen står bakom hans förslag eller åtminstone på att himlen vill se en förändring. Förmodligen gömde man sig också bakom observationer i naturen för att framföra kritik. Det var enklare och säkrare att säga att himlen verkar vilja detta än att jag vill detta. Ibland utövade kejsare självkritik och anförde då själva tecken i naturen som tydde på att en kursändring var nödvändig. Ibland inrapporteras också positiva händelser som observationer av vita hjortar, drakar och rikliga skördar som tas som tecken på att den inslagna politiska banan är den riktiga eller att något positivt är nära förestående. Observationer av himmelska och världsliga abnormiteter är inget man måste leta efter utan upptar en relativt stor andel av den skrivna historien. Vanligast är att abnormiteterna inte tolkas eller kommenteras vilket ger intrycket att man såg på dem som himlasända även om man inte visste vad det var himlen ville säga. Historieskrivningen har alltså praktiskt konkret syfte. En av de mest berömda historierna beskriver redan i titeln hur den är tänkt att användas: Allomfattande spegel till hjälp för regenter. Nackdelen med syftet är att det i sammanhanget betydelselösa inte beskrivs. Utseenden, sjukdomar, maktlösa människor och regionala skillnader i kultur och språk beskrivs bara om de på något sätt påverkar makten.

Idén om himlens mandat blev ett tveeggat svärd för regenten. Om han ville hävda att han fått mandatet och var himlens son måste han ibland även acceptera himlen som en mäktig dissident. De som tolkar och framför himlens talan var oftast ämbetsmännen vid hovet. I sällsynta fall var det även privatpersoner utan makt som hoppades på belöningar för observationer av lyckobådande tecken. Grundare av dynastier ser sällan något behov av att på detta sätt dela med sig av makten. Förste kejsaren av Qins förakt för historien eller framförallt för dem som ville använda sig av historien för att styra honom är inte unikt för honom och inte för tidsperioden. Revolutionärens arrogans för traditionen är begriplig, men ohållbar i längden. När ingen längre tydligt minns tiden före revolutionen behövs något annat för att rättfärdiga maktinnehavet.

I Kina har detta legitimitetsskifte gjorts flera gånger i historien förutsatt att regimen haft förmånen att bestå så länge att det blivit aktuellt. I början av dynastierna rapporteras ovanliga fenomen ganska sällan och om dynastin består så börjar rapporteringen en mansålder eller 50–70 år in på dynastin. Himlen börjar då plötsligt att kommunicera med regenten som i gengäld försöker åtgärda det problem som himlen enligt ämbetsmannen är missnöjd med. Historien blir förutom intelligens det enda vapen eller styrmedel som ämbetsmännen har. Det är därför som till synes obetydliga händelser nedtecknats med ett nästan oroligt nit. Trovärdigheten i de flesta av dessa observationer går inte att kontrollera i efterhand. Astronomiska händelser går däremot ibland att verifiera och inom arkeoastronomin är de kinesiska källorna väl undersökta och uppskattade för sin precision. Systemet har varit mycket livskraftigt. Kina har flera gånger i historien invaderats av andra folkslag som till exempel manchuerna som grundade den sista kejserliga dynastin med namnet Qing. Även de gick igenom samma process och ”sinifierades” efter en liknande tidsperiod. Att så skedde är ett ganska vedertaget faktum bland betraktare av Kina. Men det gäller faktisk även kinesiska erövrare av Kina och himlens mandat.

Det är intressant att betrakta det moderna Kina på samma sätt. Mao gör revolution beväpnad med vapen och en utländsk ideologi. ”Politisk makt växer ur en gevärspipa”, säger han. Allt gammalt förkastas och befolkningen uppmanas kritisera Konfucius. Mao jämför sig till och med den förste kejsaren när det handlar om behandlingen av de boklärda. Trots kampanjer för att alla ska minnas hur dåligt det var före revolutionen börjar minnena blekna. Mao dör och en ideologisk vilsenhet uppstår. Kanske har man inte börjat se sig om efter tecken i naturen som kan välsigna regimens maktinnehav, men sjuttio år efter revolutionen har hundratals Konfuciusinstitut öppnat världen över. Böcker om konfucianism ligger högt på bästsäljarlistorna och nyligen öppnade ett museum på temat ”samtida vördnad för föräldrar” i närheten av Chengdu i sydvästra Kina. Konfucius fick 2011 till och med en sjutton tons staty på Himmelska fridens torg som dock en kort tid senare flyttades undan lika plötsligt som den kom dit . Hur det ska tolkas är osäkert men om regimen har för avsikt att bestå är det med tanke på historien säkrast om Konfucius åtminstone får stå redo i kulisserna.

Bengt Pettersson är fil dr och författare.

Mest lästa just nu

1) Den svenske Tolstoj av Maria Engqvist

2) Våld är enda lösningen av Eli Göndör

3) Vi bygger fult och fel av Simon Westberg

4) Västerlandets undergång av Ann-Sofie Dahl

5) När folket försvann av Mauricio Rojas

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ett förorättat folk av Lars Peter Fredén

2) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

3) Upplysning slår underhållning av Niklas Ekdal

4) Ett folk raderas bort av Annika Borg

5) Den femte drottningen av Carina Burman

NR 4 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...