VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

I maoismens sanna anda

Av Rebecka Eriksson

För Mao Zedong var revolutionen en ständigt pågående kamp. Under kulturrevolutionen mobiliserades en ny generation som stärkte hans makt och rensade ut hans fiender.

Mao Zedong kunde sin historia. Han hade redan som tonåring läst och fascinerats av Sima Guangs (1019–1086) Zizhi tongjian, en historisk krönika som skildrar sexton kinesiska dynastiers uppgång och fall. Zizhi tongjian skrevs på uppdrag av en kejsare som ville lära av historien – vad gjorde en dynasti mäktig? Vilka orsaker ledde till dess slutgiltiga kollaps? Hur ska en ledare agera för att behålla makten? Mao Zedongs ledarskap, och hans kamp för att befästa sin makt, skulle komma att styra Kinas utveckling från 1949 till hans död 1976.

Den 1 oktober 1949 utropade kommunisterna Folkrepubliken Kinas grundande i Peking, och i december samma år tvingades nationalistpartiet Guomindangs ledare Chiang Kai-shek fly till Taiwan tillsammans med omkring två miljoner anhängare. Där gjordes Taipei till tillfällig huvudstad för Republiken Kina – från och med nu existerade två regimer som åberopade legitimitet som hela Kinas regering. Under kalla kriget skulle de flesta västerländska stormakter erkänna Guomindangs krav på legitimitet. Republiken Kina på Taiwan kom att representera Kina i FN och andra internationella organisationer fram till 1970. Folkrepubliken fick stöd av Sovjetunionen, men erkändes också redan i början av 1950-talet av en handfull västeuropeiska länder, däribland Storbritannien och Sverige.

Mao Zedong visade tidigt tecken på historisk medvetenhet. Direkt efter Folkrepublikens grundande lyckades kommunisterna undvika ett av de stora misstag som Chiang Kai-shek hade gjort efter maktövertagandet på 1920-talet. Då hade han försökt utplåna motståndarna genom att utesluta alla medlemmar i Guomindang med kommunistsympatier, men kommunisterna valde nu istället att inkorporera före detta nationalistiska provinsiella ledare i den nya regimen. Planen var att dessa kunde, långsamt och vartefter, omvändas eller bytas ut.

För att rensa upp i den statliga administrationen presenterades kampanjer som skulle motverka korruption, slöseri och byråkrati. Den första omgången inriktades på ledare i regeringen, industrisektorn och partiet. Den andra omgången breddades kampanjen för att bli en attack mot”bourgeoisien och kapitalistklassen”.

Folkrepubliken byggdes till en början upp efter sovjetisk modell, med basen i så kallade femårsplaner. Den första av dessa, mellan 1953 och 1958, koncentrerades på uppbyggnad och omorganisation av industri och jordbruk genom socialistiska samhällsreformer. En annan prioriterad åtgärd var att ta kontroll över landets banker och centralisera verksamheten för att bemästra den inflation som hade uppstått under krigsåren. Detta var inspirerat av det sovjetiska exemplet, men legitimerades också med stöd från den nya styrande ideologin – Mao Zedong-tänkandet (Mao Zedong sixiang) eller maoismen. Denna ideologi skulle, i sina olika skepnader, bli den dominerande idé som drev på Kinas utveckling under följande decennier.

Under Koreakriget hade Folkrepubliken närmat sig Sovjetunionen efter en något kylig inledning på relationen, orsakad bland annat av Maos avoga inställning till Stalin. Sovjetunionen uttryckte efter kriget uppskattning för Kinas lojalitet och öppnade upp för handel med militär utrustning. Kriget fungerade också, på flera sätt, som en bekräftelse av Kinas uppfattning om faran med den västerländska imperialismen – det var under den här perioden som USA trädde fram som den huvudsakliga globala motståndaren. Detta ledde i sin tur till att många européer och amerikaner i Kina tvingades lämna landet. Den relativt stora utländska närvaron på fastlandet under nittonhundratalets början var snart ett minne blott.

Den nya statsideologin, maoismen, kan beskrivas som Maos tolkning av marxism-leninismen. Han tog fasta på Lenins idéer om att bondeklassen skulle avgöra revolutionen, inte industriproletariatet som Marx hade betonat. Kina var vid den här tiden industriellt underutvecklat, liksom en gång Ryssland, men hade en mycket stor och varierad bondeklass som historiskt sett inte skyggat för att göra uppror.

Den gemensamma grunden till trots särskilde sig maoismen tidigt från leninismen på vissa väsentliga punkter. Mao ansåg att klasskampen skulle fortgå även efter revolutionen, och han betonade också starkt massmobilisering av folket, medan Lenin hade lagt mer vikt vid partiets ledande roll under tiden som revolutionen fortgick. Dessa skiljelinjer fick tydliga konsekvenser för den kinesiska kommunismens utveckling. Henry Kissinger, en av initiativtagarna till president Richard Nixons Kinabesök 1972, beskrev Mao Zedong som någon som såg sig själv som filosof och ville föra historien framåt (On China, 2011). Detta framgår också i Maos tidiga texter, där hans personliga idéer om etik och moral inkorporeras i vad som ska bli den nya statsideologin.

Två bärande element i Mao Zedongs personliga filosofi var populism och nationalism. Populismen yttrade sig i en stark tro på massornas potential, samt i övertygelsen att intellektuella och politiska ledare skulle studera och lära av massorna för att kunna leda dem. Nationalismen yttrade sig, framförallt till en början, i en skepsis mot den kommunistiska Internationalen som han ansåg gav Kina otillräcklig respekt och inflytande.

Filosofiskt framträder idén om motsättningar som det huvudsakliga temat i Maos utveckling av marxismen. Detta skrev han om i Om motsättningar (Maodunlun) och Om praktiken (Shijianlun) från 1937, samt utvecklade i ett tal med titeln Den riktiga hanteringen av motsättningar inom folket (Guanyu zhengque chuli renmin neibu maodun de wenti) från 1957. Grundtanken kan beskrivas som en tolkning av den dialektiska materialismen där Mao hävdar att all utveckling och allt liv är resultatet av motsättningar. Han lägger fram två huvudsakliga kontrasterande världsåskådningar – den (materialistiska) dialektiska och den (statiskt) metafysiska. Utifrån detta argumenterar han att proletariatet i Europa hade utvecklat Marx dialektisk-materialistiska synsätt, något som bourgeoisien motsatte sig eftersom de fortfarande trodde på metafysikens statiska, oföränderliga värld där skeenden repeteras snarare än utvecklas och förändras. Dialektiken, däremot, ska förstås som förändring och utveckling: motsättningar driver utvecklingen framåt.

En av de avgörande faktorerna i Maos teori om motsättningar var så kallade ”antagonistiska motsättningar”, exempelvis den mellan olika sociala klasser. Här, menar Mao, finns ingen möjlighet till kompromisser. Icke-antagonistiska motsättningar kan lösas med debatt, antagonistiska måste avgöras med kamp. Den huvudsakliga antagonistiska motsättningen han identifierar är den mellan bondeklassen och jordägarklassen. Som exempel på icke-antagonistisk motsättning nämner han den mellan ”korrekta och inkorrekta idéer” inom Kommunistpartiet.

Det var under perioden i Yan’an, mellan 1935 och 1947, som Mao producerade stora delar av sitt teoretiska material och började skilja den kinesiska kommunismen alltmer från både marxismen och utvecklingen i Sovjetunionen. Det är lätt att se hur detta kunde ske – i Yan’an var de kinesiska kommunisterna avskurna från de stora städerna och tvingades utveckla en egen modell för revolutionen. Under nittonhundratalets början hade kommunisterna varit koncentrerade till storstäderna, och med starka band till bland annat nya kulturrörelsen (xin wenhua yundong, en term för de experimentella, intellektuella strömningar som existerade framförallt under 10- och 20-talen) varit betydligt mer internationellt inriktade.

Snarare än att blicka ut mot världen började Mao se till den kinesiska historien och vad han ansåg vara dess särdrag. Utvecklingen mot ”socialism med kinesiska förtecken” sattes i rullning. Under den postrevolutionära perioden började Mao revidera sin teori för att passa den nya situationen, och man talade vid det här laget om ”marxism-leninism i kinesisk kontext”. En tongivande idé var att klasskampen fortgick – trots att proletariatet hade störtat bourgeoisien fanns det kapitalistiska och reaktionära element i själva partiet som behövde rensas ut.

Även i detta kan Mao ha dragit lärdom från Sima Guangs tusen år gamla text. I The China Questions (Harvard University Press, 2018) identifierar Yuhua Wang fyra huvudsakliga lärdomar i Zizhi tongjian för ledare som inte vill gå samma öde till mötes som tidigare generationers störtade kejsare. Tidigare dynastier hade i de allra flesta fall störtats av samhällets elit. Bondeuppror hade kommit och gått, men det var kejsarens närmaste som utgjorde den största faran.

Redan i Om motsättningar hade Mao framhållit risken för att de icke-antagonistiska motsättningarna inom partiet skulle komma att bli antagonistiska, och på så vis rättfärdiga förföljelser av oliktänkande inom partiet. Mao skriver: ”För tillfället är motsättningarna mellan korrekt och inkorrekt tänkande inom vårt parti inte av antagonistisk natur, och om de kamrater som har begått misstag kan rätta till dessa så kommer antagonism inte heller att utvecklas. Därför måste partiet både föra en kamp mot inkorrekt tänkande och samtidigt ge de kamrater som har begått misstag möjligheten att inse detta.”

Till en början riktades kampen mot ”reaktionära element” framförallt mot före detta medlemmar i Guomindang som anklagades för att undergräva Kommunistpartiets ledarskap. Säkerhetsbyrån började, på order av ordföranden för centralkommittén, Liu Shaoqi, lista alla Guomindangmedlemmar som fortfarande fanns kvar i landet. I och med att stödet från allmänheten ökade, bland annat som följd av Kinas framgångar i Koreakriget 1951, fanns det utrymme för hårdare tag. Denna första kampanj banade väg för bland annat antihögerkampanjen och kulturrevolutionen. I framförallt den senare skulle det inte enbart vara övervintrade nationalister som utpekades, det blev allt tydligare att maktens fiender stod att finna även i de egna leden.

För att förstå vad som leder fram till kulturrevolutionen, och hur regimen fortsätter att legitimera sitt ledarskap, är det avgörande att se till utfallen från de första femårsplanerna och hur de påverkade Maos ställning i partiet.

Den andra femårsplanen, 1958–1962, syftade till att utveckla Kinas tunga industri, utveckla det socialistiska systemet genom kollektivisering, utveckla folkets ”kulturella och vetenskapliga medvetenhet”, och stärka försvaret. Den största nationella kampanj som genomfördes var det så kallade ”stora språnget framåt”, ett industriellt och agrart projekt som framförallt syftade till att öka stål- och jordbruksproduktionen. Detta skulle genomföras via införandet av statliga kollektivjordbruk – så kallade folkkommuner. Planen hade som mål att Kina skulle gå om Storbritannien i stålproduktion inom femtio år. Det visade sig dock redan sent på året 1958 att den förväntade ökningen av produktionen hade uteblivit, samtidigt som livsmedelsbrist uppstått på nästan hela landsbygden. Försvarsminister Peng Dehuai kritiserade stora språnget i ett brev till Mao Zedong, vilket ledde till en intern strid i partiet där Peng slutligen avsattes och ersattes av Lin Biao. En ny kampanj mot ”högeravvikelser” lanserades för att tysta den värsta kritiken.

1956 hade ”låt hundra blommor blomma-kampanjen” uppmuntrat kritik mot regimen under parollen ”låt hundra blommor blomma, låt hundra tankeskolor tävla” som alluderade på de stridande staternas period (481–221 f Kr) då flera tankeskolor fört en kamp om ideologiskt herravälde. För att visa att hans ideologi hade folkets stöd ville Mao se maoismen, liksom tidigare konfucianismen och daoismen, gå segrande ur en sådan strid. Men kritiken som strömmade in visade sig hårdare än förväntat. På Pekings universitet upprättades en ”demokrativägg” där regeringskritiska affischer sattes upp. Mycket av kritiken handlade om partiets försök att kontrollera intellektuella och kulturarbetare, samt att tidigare antihögerkampanjer hade varit alltför hårdföra.

Allra mest oroande för ledarskapet var den betoning som kritiken lade på statsskicket – en tydlig längtan efter öppenhet och demokrati hade uppdagats – men också den kritik som riktades direkt mot Mao Zedong själv. Såväl inom som utanför partiet varnades för att en personkult hade börjat växa fram kring dess ordförande. Detta var en av anledningarna till att Mao i viss utsträckning fick se sin makt försvagad under den här perioden. Liu Shaoqi, som utsetts till president 1959, fick tillsammans med Deng Xiaoping ansvaret att överse de reformer som skulle stärka ekonomin efter den misslyckade andra femårsplanen.

I vad som kan ses som en strategi för att återta greppet om makten och befästa sin ställning i partiet började Mao under 1960-talet gradvis rikta in sig alltmer mot kulturen och dess inverkan på den allmänna opinionen. Att kulturrevolutionen skulle bli en attack mot litteratur och konst fanns det tidiga indikationer på. 1959 hade författaren Wu Han publicerat pjäsen Hai Rui avsätts från sitt ämbete, ett historiskt drama om en ämbetsman under Mingdynastin som fängslas efter att ha kritiserat kejsaren. Mao hade till en början berömt pjäsen, men ändrade åsikt efter att den börjat tolkas som en allegori för den förre försvarsministern Peng Dehuais öde. I Mao’s Last Revolution (Harvard University Press, 2006) skriver McFarquhar och Schoenhals att Mao, trots att han öppet fortsatte att berömma pjäsen, bakom kulisserna lät sin hustru Jiang Qing och den kände litteraturkritikern Yao Wenyuan publicera en artikel som fördömde den. En grupp ungdomar på Qinghua-universitetets högstadieskola som kallar sig ”rödgardister” lät sig inspireras av detta.

Ungdomarna på Qinghua anklagade sin egen ledning och ledningen vid Pekings universitet för att vara ”elitistisk” och ”borgerlig”. Trots att de tillrättavisades av skolan fick de redan från början ordförandens stöd. När Mao höll sitt första tal till rödgardisterna på Himmelska fridens torg i augusti 1966 bar han deras uniform, och gick så långt som att ta ställning för dem mot partiet. Under kulturrevolutionen skulle propagandan uppmuntra ungdomar att kritisera den gamla världen, att krossa den och bygga en ny värld med maoismen som grund. Personkulten kring Mao tog fart på allvar samtidigt som partiet hamnade i skymundan. Ungdomen mobiliserades – det är genom den som ”revolutionen skall fortgå”.

I ”sextonde maj-rapporten”, en sammanfattning av det ideologiska rättfärdigandet av kulturrevolutionen, hette det att representanter för bourgeoisien hade smugit sig in i partiet, regeringen, armén, och kultursfären. De var kontrarevolutionära revisionister som ämnade störta proletariatets diktatur. Med denna, och rödgardisterna, i ryggen var det fritt fram för Mao att ställa in siktet på kritiska röster inom partiet. Återigen tog han fasta på idén att revolutionen var en ständigt pågående kamp, och med rödgardisterna lyckades han mobilisera en ny generation revolutionärer. Han insisterade på att det var dessa, och inte de gamla partikadrerna, som verkade i maoismens ”sanna” anda. Ledarskapet, undantaget Mao själv, hade rört sig allt för långt bort från sina revolutionära rötter.

Med denna retorik fortsatte Mao Zedong att rättfärdiga sitt styre och hålla ett järngrepp om makten fram till sin död 1976. Men ett problem kvarstod – successionsordningen.

Ytterligare en lärdom ur Zizhi tongjian som Yuhua Wang identifierar är att kejsare som utser en kompetent och lojal arvinge lever längre. 1969, samma år som kulturrevolutionen officiellt avslutades (även om den i praktiken kan sägas fortgå till Maos död), blev Lin Biao Maos andre man i partiet. Samtidigt ökade klyftan mellan Lin Biaos läger och de partimedlemmar som var allierade med Maos hustru Jiang Qing. Trots att han utsett honom till sin efterträdare började Mao oroa sig för Lin Biaos ökade makt, och 1971 omkom ”arvingen” tillsammans med sin familj i en flygolycka, troligen under ett försök att fly till Sovjetunionen.

Maos två första efterträdare, Liu Shaoqi och Lin Biao, hade visat sig illojala och hans slutgiltiga val, Hua Guofeng, skulle visa sig alltför svag för att behålla makten. Istället blev Deng Xiaoping de facto ledare 1978, och de ekonomiska reformer som han inledde skulle komma att föra in landet på en ny bana, allt längre bort från Mao Zedongs ursprungliga filosofi.

Rebecka Eriksson är fil dr i kinesiska.

Mest lästa just nu

1) Rycks inte med av Torbjörn Elensky

2) Sverige knarkar och dör av Petra Östergren

3) Som mitt i gatan står av Torsten Elofsson

4) Det lilla landets skydd av Martin Tunström

5) Religion och evolution av Johan Frostegård

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Rycks inte med av Torbjörn Elensky

2) Röd stjärna över Europa? av Erik Thyselius

3) Vi tiger och samtycker av Martin Ängeby

4) Skogstokigt? av Catarina Kärkkäinen

5) Sverige knarkar och dör av Petra Östergren

NR 4 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...