VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Noll att förlora

Av Katrine Marçal

Big Ben klämtar inte längre över London. Klockan i Elizabeth Tower vid Themsen repareras och parlamentsbyggnaden – Palace of Westminster – till vilken tornet hör håller i sin tur på att falla samman. Taket läcker, rören är sönder och elektriciteten är mer eller mindre livsfarlig. Byggnaden har inte renoverats sedan 1834.

Nu måste det göras. En renovering alltså. Man har skjutit upp den alltför länge.

Fyra miljarder pund kostar kalaset och snart flyttar både underhuset och överhuset ut.

Det sönderfallande Palace of Westminster är naturligtvis också i hela sin asbestdoftande övertydlighet en metafor för tillståndet i brittisk politik.

Det berättas om hur den japanske ambassadören till Storbritannien var i chock efter folkomröstningen om ett brittiskt utträde ur EU 2016. Han hade fått lära sig vad de flesta får lära sig innan de kommer till Storbritannien: att detta är ett konservativt land som till syvende och sist, och trots den politiska debatt som är berömd för sin livlighet, alltid kommer att rösta för status quo. Det brukade ju stämma: Storbritannien hade historiskt sett undvikit revolutioner. Så, vad var nu detta?

Ja, hur skulle man förklara brexit? Och egentligen inte bara brexit, utan allt det som hade skett dessförinnan. Labourpartiet som hade tagits över av den radikale Jeremy Corbyn i ett politiskt händelseförlopp lika sannolikt som att Per Gahrton skulle ta över Socialdemokraterna efter Stefan Löfven.

WTF, alltså ”What The Fuck”, är titeln på den brittiska ekonomijournalisten Robert Pestons nya bok. Den dokumenterar hans försök att förstå det som han nu sliter sitt hår för att han missade då.

Robert Peston, en av Storbritanniens mest namnkunniga journalister, har nämligen alltid sett sig själv som en skribent som står på vanligt folks sida. Han har inte gått på privatskola och länge tyckte han att detta gjorde honom immun mot alla anklagelser om elitism. Allt detta förändrades i ett slag 2016.

Resultatet i den brittiska folkomröstningen om EU tog honom på sängen. Han kände inte en enda person som hade röstat för att gå ur unionen, trots att han naturligtvis hade träffat på många sådana människor under kampanjen. Så vad var det för Londonbubbla som han dittills hade levt i? Sedan kom, bara ett par månader senare, Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Och på valnatten upptäckte Robert Peston till sin överraskning att han stod där och kramade en journalist från Financial Times.

Det är svårt, konstaterar han, att bli mer elit än så: att man bokstavligen kastar sig i armarna på Financial Times när Donald Trump vinner val i USA. Så Robert Peston skrev sin bok.

På ytan handlar WTF om brexit, men egentligen utgör den ett försök att förklara Storbritanniens turbulenta tillstånd genom en analys av underliggande ekonomiska faktorer.

Tittar men under huven på den brittiska ekonomin, ser det nämligen inte särskilt bra ut, konstaterar Robert Peston snabbt. Fallande levnadsstandard för vanligt folk, låg produktivitet, minskande social mobilitet och ökande ojämlikhet, så har det mer eller mindre sett ut sedan den senaste finanskrisen. Robert Peston går inte så långt så att han säger att detta orsakade brexit, men han är tydlig med en sak: ingen av dessa underliggande ekonomiska problem kommer att lösas av brexit. Oavsett hur och när Storbritannien lämnar den europeiska unionen, behöver dessa problem adresseras. På något sätt.

De flesta av dessa ekonomiska trender har naturligtvis existerat länge: den ökande ekonomiska ojämlikheten är, exempelvis, en utveckling som har pågått i snart 30 år, både i Storbritannien och i västvärlden i stort. Men, menar Robert Peston, den fick inte ordentliga politiska återverkningar förrän hela ekonomin föll samman i och med den globala finanskrisen 2008–2009.

Det är ingen slump att Peston börjar just här: för de flesta i Storbritannien är han känd som ”finanskrisens ansikte”. Då, för drygt tio år sedan, arbetade han för BBC. Och den 13 september 2007 hörde han något extraordinärt från en av sina källor på Bank of England. Källan meddelade att banken Northern Rock hade tvingats vända sig till den brittiska centralbanken för hjälp. Så svårt skuldsatt var den.

Robert Peston rapporterade uppgifterna på nyheterna, och nästa dag stod desperata småsparare i kö utanför Northern Rocks kontor. De ville ta ut sina pengar. Alla sina pengar. Bankpaniken var ett faktum. Den första i Storbritannien på 150 år.

Northern Rock kollapsade, Robert Peston fick pris för årets scoop men anklagades också för att ha orsakat århundradets brittiska bankkollaps. Hade han väntat med att gå ut med uppgifterna hade Bank of England fått tid på sig att hantera situationen, hette det.

Två tredjedelar av alla hushåll i världens avancerade akademier såg sina inkomster stagnera eller falla mellan 2005 och 2015, skriver Peston nu. Det motsvarar 580 miljoner människor. Han jämför detta med att mellan 1993 och 2005 drabbades bara tio miljoner människor av detta.

Något fundamentalt gick med andra ord sönder i ekonomin 2008. Något som ingen lagade. Kanske alldeles särskilt inte i Storbritannien.

Finanskrisens eftermäle var en produkt av trender som hade pågått i flera decennier. Robert Peston pekar på hur lönernas andel i ekonomin gick ner 5 procent i USA, Frankrike, Sverige, Holland och Italien mellan 1970 och 2014. Och lönernas andel i ekonomin minskade även i Storbritannien. Skillnaden var bara att här var tappet så mycket större: hela 13 procent.

Britterna genomlevde med andra ord en mycket större omfördelning från arbete till kapital än vad man gjorde i andra jämförbara länder. Detta tolererade folk, menar Peston, så länge kakan som helhet växte. Men, när tillväxten tog slut och ett decennium av stillastående löner och låg produktivitet följde på finanskrisen, då kom till slut upproret.

Sverige var ett av få länder där människor inte upplevde en ordentlig minskning av sina inkomster mellan 2005 och 2014, konstaterar Peston. Han hyllar Sverige för detta. Den svenska modellen gjorde att vi klarade krisen bättre, skriver han, och det kan det förstås ligga mycket i. Men om den populistiska revolten nu i hög grad kan förklaras med de underliggande ekonomiska problemen, hur kan det då komma sig att även Sverige upplever en populistisk revolt? Och detta utan att alls ha sett vare sig några minskade inkomster eller några sjunkande reallöner?

De ekonomiska förklaringarna har med andra ord sina begränsningar, och det är faktiskt det kapitel i WTF som inte handlar om ekonomi som är bokens starkaste.

En sak som förenade kampanjen för brexit och framgångarna för Labours nye radikale ledare Jeremy Corbyn var nämligen kommunikationen. De nya populisterna begrep helt enkelt internet bättre. Och Robert Peston beskriver detta väl.

Kampanjen för att Storbritannien skulle stanna kvar i EU använde sig däremot av metoder som ingen hade föranlett några höjda ögonbryn år 1975, då Storbritannien senast röstade om EU. Man lade fokus på tv, broschyrer till brittiska hushåll, och så gjorde man sitt bästa för att parera anstormningen från den EU-kritiska brittiska tabloidpressen. Man gjorde med andra ord vad man alltid hade gjort.

Brexitörerna däremot drev sin organisation mer som en hedgefond än en kampanj. Ett så litet antal budskap som möjligt skulle levereras så effektivt som möjligt till de väljare som var enklast att övertala. Och det skulle göras så billigt som möjligt. Med andra ord genom sociala medier.

Man anställde fysiker och programmerare och byggde sin egen mjukvara: ett system som kunde processa stora mängder data och därigenom ge en bild ner på detaljnivå av var de väljare som var enklast att övertala fanns. Sedan lade man all sin kraft på dem.

De pengar man hade lade man främst på Facebookannonser. Brexitkampanjen hade begripit att Facebook hade ändrat sina algoritmer: numera var de programmerade till att föredra annonser, inte inlägg skrivna av andra användare. Det var helt enkelt mer rationellt att betala Facebook för att påverka än att få de egna aktivisterna att sprida budskapet.

Jeremy Corbyns Labour var långt ifrån lika skickliga på något av detta, men partiets kampanjmakare förstod de mest grundläggande bitarna. Som att man idag bör kommunicera med väljare via sms och Whatsapp, inte via e-post. Och det räckte.

Framförallt hade Labour något som det brittiska konservativa partiet saknar: unga väljare. Personer som lever sitt liv på nätet. Labour under Jeremy Corbyn har en halv miljon medlemmar. De konservativa har runt 150 000. Och sådant gör skillnad när den politiska striden flyttar ut på nätet.

”Ta inte risken” var budskapet från dem som försökte stoppa brexit. Dessa pekade om och om igen på vad ett sådant äventyr skulle kunna kosta ekonomiskt. Jeremy Corbyns motståndare argumenterade likadant: ”Ta inte risken.” Inget av dessa argument fungerade.

Robert Peston konstaterar att ”vad man hade glömt var hur många i Storbritannien som inte längre hade något kvar att riskera”. Häri ligger kopplingen mellan den ekonomiska utvecklingen och den populistiska jordbävningen.

Och nere vid Themsen står Palace of Westminster kvar. Men renoveringen kommer att ta tio år. Minst.

Mest lästa just nu

1) På ett kommateckens avstånd av Katarina O'Nils Franke

2) Verkligt deprimerande av Erik W Larsson

3) Uppfyllda av harm av Erik W Larsson

4) Kulturrevolutionen i backspegeln av Ingemar Ottosson

5) I de haltande analogiernas tid av Annika Borg

NR 4 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...