VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Krönika

Domedagen nalkas

Av Thomas Engström

I två situationer är tuggummi fullkomligt livsuppehållande: när man slutar röka och när man ska flyga. En förmiddag i maj sammanfaller dessa båda lägen för mig, likt något gastkramande astrologiskt fenomen. På tåget från Rotterdam till Schiphol tuggar jag slut på mitt sista lilla Stimorol. Det skulle jag aldrig ha gjort.

I tidningsaffären i ankomsthallen hittar jag inga tuggummin. Det löser sig väl, tänker jag, efter säkerhetskontrollen; där inne har de fler butiker. Fina, välsorterade butiker. Oaser av krimskrams där varje tänkbart och otänkbart konstgjort behov kan tillfredsställas mot en ohemul penning.

Först ska jag bara tillbringa tjugo minuter med att göra det som under min barndom, i en oskyldigare, dummare tid, var ett jobb för anställda människor på flygbolaget: checka in mig själv och bagaget. Det här är för övrigt första gången av nio gånger – ja, jag räknar efter – nio gånger då jag måste visa mitt pass innan jag viker ihop mig själv i det så kallade sätet. Sex av nio gånger är det en maskin som granskar dokumentet. En av nio gånger tar det obehagligt lång tid mellan inläsning och upplåsning, som om apparaten behöver idissla mina uppgifter innan den riktigt bestämmer sig.

Säkerhetskontrollen. Ingenting piper när jag blir skannad eller röntgad eller vad det nu är jag utsätts för. Ändå får jag erfara den särskilda njutning som bara en halvhjärtad, tafatt yttre kroppsvisitering kan erbjuda. Vakten och jag blir båda så generade av hur menlöst vi spelar våra roller – han som nitisk väktare av sina medmänniskors liv och hälsa, jag som tacksam medborgare – att vi inte förmår möta varandras blick.

Mellan trekvart och en timme har jag tillbringat utan något att tugga på. Men nu är jag inne i det heligaste av heliga utrymmen i vårt kända universum, och mycket riktigt vimlar det av butiker. Här går att köpa halsdukar och parfymer, regnrockar (eftersom jag är på väg till de brittiska öarna köper jag en i bara farten), böcker. Sötade och osötade drycker, och då förstås även...

Eller vänta nu. Har de inga tuggummin?

”Nej, tyvärr”, säger damen i kassan till tobaksaffären. ”Vi har inte det.”

”... Vet du nån annan som kan tänkas ha det?”

”Nej. Jag tror inte det finns.”

Jag stirrar på henne en bra stund innan jag upprepar det hon sagt: ”Du tror inte det finns.”

Vårt samtal har nått vägs ände. I blind panik köper jag en ask med någon sorts minttabletter som, helt i linje med mina farhågor, löses upp i truten inom loppet av tio sekunder.

Jag är nu inte en värre människohatare än någon annan, eller det kanske jag är, men i alla fall. Jag tror på det hela taget ändå gott om de västerländska institutionerna och om åtminstone enstaka fragment av mänskligheten. Jag har erfarit godhet och sans.

Nej, det här ska lösa sig. Troskyldigt styr jag mina steg mot nästa butik där man, på en normal planet, skulle ha salufört tuggummin.

Det blir nej igen. ”Men hur kan det komma sig?” frågar jag bestört. ”Är det nån säkerhetsgrej?”

”Nej, nej”, säger kvinnan. ”Det är för att folk spottar tuggummin på golvet.”

Jag vet inte hur många sekunder vi fördriver med att glo på varandra, hon och jag; två invidider som i denna stund flyter omkring i ett ekande tomrum av apati och alienation. Systemen som kringgärdar oss är det enda landskap vi ser; regelverkens strypande tentakler är det enda vi erfar av något så kallat samhällskontrakt. Om man fotograferade detta ögonblick skulle bilden bara kunna få en titel: ”Det var meningslöst att vinna kalla kriget.”

Folk får alltså köpa alkoholhaltiga drycker på denna flygplats. De får köpa smörgåsar med outsägliga mängder kladd och elände mellan brödskivorna. De får köpa cigarretter. Skadan som med lite ond vilja skulle gå att åstadkomma med dessa tre produkttyper är i det närmaste oöverblickbar. Men fan ta den som är sugen på ett ynka tuggummi.

”Det är förstås inte ditt fel”, biter jag av samtalet. Det borde Josef K ha sagt till sin bödel i slutet av Processen.

Jag snyter mig. Papperet försöker jag slänga i en soptunna. Men även den vägrar att gå mig till mötes. En blinkande textramsa förmedlar: ”Jag är upptagen.”

Soptunnan har inte tid med mig. Den är upptagen.

Det är över och förbi, gott folk. Hör vad jag säger: Det är ute med oss.

Mest lästa just nu

1) På ett kommateckens avstånd av Katarina O'Nils Franke

2) Verkligt deprimerande av Erik W Larsson

3) Uppfyllda av harm av Erik W Larsson

4) Kulturrevolutionen i backspegeln av Ingemar Ottosson

5) I de haltande analogiernas tid av Annika Borg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ungkarlstristess av Malcom Kyeyune

2) Hopp om slut på spenatskräcken? av PJ Anders Linder

3) På ett kommateckens avstånd av Katarina O'Nils Franke

4) Kinabilder av Kristina Sandklef

5) I de haltande analogiernas tid av Annika Borg

NR 5 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...