VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Det hemlösa subjektet

Av Göran Frankel

Det finns alla skäl att vara skeptisk till vad mina sinnen rapporterar om världen; om världen har jag ingen direkt och omedelbar kunskap. Den enda del av verkligheten som jag inte kan betvivla därför att jag har direkt tillgång till den är mina upplevelser av omvärlden.

För en fysikalist är en upplevelse detsamma som en konfiguration av nervsignaler. Fysikalisten kan studera vad som händer i min hjärna. Men det han ser är inte vad jag i samma stund upplever. Det är något privat och för alla andra medvetanden oåtkomligt. Hade det varit tillgängligt för en utomstående observatör, vore det rimligt att hävda att upplevelsen och motsvarande neurologiska process är en och samma sak. Upplevelsen är helt enkelt den neurologiska processen ”sedd inifrån”. Tyvärr har forskarna bara tillgång till ett tredje-person-perspektiv. Den subjektiva världen förblir oåtkomlig för ett naturvetenskapligt studium. I en sådan världsbild är subjektet hemlöst.

Materiella skeenden kan bara ha materiella orsaker; detta är känt som principen om den kausala slutenheten. Den har konsekvenser som rimmar illa med vårt sätt att uppfatta världen och oss själva. Varför lyfter jag min hand? Därför att jag ville göra det – och sedan gjorde det. För en naturalist är detta ingen tillfredsställande förklaring. Istället beror handlingen på att en serie urladdningar i mitt centrala nervsystem resulterar i en nervsignal till mina muskler som då drar sig samman. Min önskan att lyfta armen förklarar inte handlingen; den kan rentav vara en efterkonstruktion.

Det är få utanför det neurofilosofiska skrået som ägnar sådana frågor någon uppmärksamhet. Vi har levt så länge med en fysikalistisk världsbild att vi inte ens är medvetna om dem. Naturvetenskapen levererar ju ständigt i form av nya tekniska tillämpningar, något som lätt tas till intäkt på dess ofelbarhet. Ingen kommer längre med den typ av invändningar J B S Haldane, en av evolutionsbiologins pionjärer, gjorde. ”Om materialismen är sann”, sade Haldane, ”tycks det mig att vi inte kan veta att den är sann. Om mina åsikter är resultatet av de kemiska processer som pågår i min hjärna bestäms de av kemins lagar, inte av logikens.”

Var kommer medvetenhet och subjektivitet ifrån? Hur uppstår sådana fenomen från något så till synes väsensskilt från död materia? Är det bara sken och villa, ett epifenomen, ett kraftlöst eko av fysikaliska processer? Ett radikalt svar presenteras i Godehard Brüntrups och Ludwig Jaskollas antologi Panpsychism. Contemporary perspectives. Panpsykismens tongivande namn finns i författarlistan. Men det är ingen lättsmält anrättning som serveras. Det är fackfiilosofer som skriver och därför blir texterna ganska tekniska. Tyvärr måste detta också sägas om Brüntrups och Jaskollas introduktion. Den kunde gott ha haft ett lättare anslag så att den utifrån kommande läsaren landar mjukt och får en bättre översikt över fältet. Det visar sig nämligen att det finns många varianter av panpsykism.

Ett klassiskt svar på frågorna om medvetenhetens plats i vår världsbild är dualismen. Världen består av två substanser: ande och materia. René Descartes var dualist. Vad han lämnade efter sig var just problemet med den kausala slutenheten. Hur kan två så väsensskilda substanser som ande och materia påverka varandra? Det är en fråga som har rådbråkats av generationer av filosofer. Vad panpsykismen erbjuder är ett tredje alternativ mellan fysikalism och dualism.

Vi tycker oss veta mer om materien än om medvetenheten. Men kanske är det så att vi fortfarande vet mindre än vi tror om materiens natur. Dagens panpsykister är vanligen fysikalister. Men de kan inte acceptera att medvetenhet framspringer som ett emergent fenomen på någon viss punkt i materiens och livets evolution. Det psykiska är en fundamental del av materien; det har funnits med från början. Man slipper därför ifrån att söka förklara varifrån det psykiska kommer och hur det uppstår. Problemet med emergens är ju att detta på ett nästintill magiskt sätt tycks dyka upp ur tomma intet och trollar fram egenskaper som inte kan härledas ur substratet. Om det psykiska är oupplösligt förbundet med materien kan det, enligt somliga panpsykister, också förklara hur det mentala kan verka på det materiella. Någon kausal slutenhet föreligger således inte.

Det är inte underligt att panpsykismen stöter bort många. Det känns som en filosofisk vålnad som går igen från Giordano Brunos dagar. Man måste kunna reducera medvetenhet på samma sätt som materien – ända ner till elementarpartiklarnas nivå. Vad får vi då? Vi får mikrosubjekt och mikroupplevelser. Det är mycket svårt att föreställa sig vad en kvark eller en elektron upplever och hur det finns utrymme för en upplevare. Hur är det att vara en kvark? Om döda ting inte är medvetna måste de på något sätt ha potentialen att bli det. Det måste finnas någon form av protopsykiska element, även de svåra att föreställa sig…

Vad suckar häcken? Vad menlös vilja har dalens lilja? Stagnelius var en romantisk idealist men kanske också en gnutta panpsykist. Det är lätt att göra sig lustig över panpsykismen. Men den är ett uttryck för vår totala okunskap om hur en grårosa köttklump på knappa två kilo kan producera inre bilder, känslor och önskningar. Vi befinner oss mellan Skylla och Karybdis; hur man än försöker förklara medvetenhetens gåta, hamnar man i orimligheter. Det hade varit intressant med några röster från det naturvetenskapliga lägret. Det finns ju faktiskt tunga neuroforskare som är panpsykister, till exempel Christof Koch. Men förmodligen skyggar många av dem från ett alltför nära umgänge med spekulativa filosofer.

Den för närvarande mest populära varianten av panpsykism är ”den russelianska monismen”. Den bygger på tankar framkastade av Bertrand Russell i boken Analysis of Matter från 1927. Som fysikalist och kunskapsteoretiker gjorde sig Russell känd som kritiker av såväl dualism som idealism. Och i Principia Mathematica, författad tillsammans med Alfred North Whitehead, försökte han härleda matematiken ur logikens lagar. Om förhållandet mellan matematik och fysik skrev han att fysiken inte är matematisk därför att vi vet så mycket om den fysikaliska världen, utan därför att vi vet så litet. Det vi kan upptäcka är just dess matematiska egenskaper, och det ger oss en ofullständig bild. Fysiken beskriver inte vad saker och ting är utan vad de gör. Vi känner dem genom deras beteenden. Vad är massa? Det är något som verkar genom sin gravitation och genom sin tröghet, vilket motverkar acceleration. Och vad är en elektron? Det är en negativt laddad partikel som attraherar positiva laddningar och repellerar negativa. Vi vet hur den relaterar till andra partiklar men vi vet inget om dess inre natur, vad den i sig är. Vi har för närvarande ingen metod för att utröna vari denna inre natur består. Detta das Ding an sich skulle kunna vara psykiskt. Det verkar ju som om åtminstone ett slags materia – hjärnmateria – är medveten.

Men det visar sig att filosoferna i Panpsychism inte är riktigt ense om vad Russell egentligen menade. Var han fysikalisten som ansåg att allt som finns är materia och att det psykiska är ett materiellt fenomen? Eller var han en neutral monist som ansåg att varken det materiella eller det psykiska är realiteter utan ett tredje något som i vissa sammanhang uppfattas som fysiskt och i andra sammanhang som psykiskt?

Som bekant finns det inga gratisluncher, inte ens i filosofins värld. Om panpsykisterna menar sig ha sluppit undan vissa problem har de fått minst ett nytt sådant. Det är känt som kombinationsproblemet. En hel sektion av boken ägnas åt detta. Den som först pekade på det var William James. Om man har 100 människor som var och en går och bär på ett visst sinnestillstånd, spelar det ingen roll på vilket sätt man blandar eller packar ihop dem; de förblir ändå 100 individuella medvetanden. Problemet för panpsykisterna är att de atomiserade medvetandena på något sätt måste kunna sammansmälta till helheter som exempelvis mänskliga medvetanden. Ett antal mikroupplevelser och ett antal subjekt ska bygga upp en mental värld. Hur är det möjligt? Vi har kunskap om vår inre värld genom introspektion. Men vi kan inte med hjälp av introspektion veta något om andra subjekt och vad dessa upplever. Det finns också en underliggande homogenitet i vår mentala värld trots att den borde vara ett lappverk av fragment. Panpsykisterna visar upp en bred provkarta på responser. Somliga förnekar helt enkelt att det finns ett kombinationsproblem. Några menar att det bara finns mikroupplevelser men inga mikrosubjekt (upplevelser utan något som upplever?). Andra förespråkar någon form av sammansmältning där de ursprungliga entiteterna upplöses och uppgår i varandra. Inget av detta känns särskilt övertygande.

Det finns några kritiker i Panpsykism som menar att man har övervärderat panpsykismens förklaringskraft i förhållande till emergensen – tanken att medvetenhet uppstår som något radikalt nytt ur icke-medveten materia vid en viss grad av komplexitet. En av kritikerna, Achim Stephan, kallar panpsykismen för ”ett metafysiskt piller mot magi – det introducerar miljarder medvetna fast livlösa partiklar för att möblera universum. För mig verkar det alltför kostsamt när man beaktar panpsykismens marginella landvinningar. Detta är vad som händer när metafysiken ställer till med kalas utan att bjuda in vetenskapen.”

Själv tycker jag att det finns ett problem som man borde ta itu med innan man ens funderar på kombinationsproblemet, nämligen att klargöra vad ett ”mikrosubjekt” och en ”mikroupplevelse” är för något. Men det kan idag ingen göra. Om vi inte ens kan förklara makromedvetandets natur hur ska vi då kunna förklara mikromedvetanden? En variant som prövats är panprotopsykismen. Man tänker sig ett primitivt ”förstadium” till medvetenhet. Det måste tydligen till något slags emergens för att komma från denna gåtfulla protomentalitet till medvetenhet. För övrigt är väl frågan om man inte också måste ta till emergensens trollstav för att överbrygga kombinationsproblemet.

Panpsykiska filosofer har en hel del att bita i och behöver med andra ord inte vara sysslolösa. Och deras mödor är inte förspillda. Ska medvetenheten någon gång få hemortsrätt i universum, kan man inte väja för något. Det krävs att man prövar den ena drastiska hypotesen efter den andra.

Mest lästa just nu

1) Den svenske Tolstoj av Maria Engqvist

2) Våld är enda lösningen av Eli Göndör

3) Vi bygger fult och fel av Simon Westberg

4) Västerlandets undergång av Ann-Sofie Dahl

5) När folket försvann av Mauricio Rojas

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Den svenske Tolstoj av Maria Engqvist

2) Hellre kosmopolit än internationalist av Lars Anders Johansson

3) Från aristokratvälde till arvkungadöme av Bo Eriksson

4) Med finanskraschen som följeslagare av Sten Westerberg

5) Filmens grå eminens av Erik Helmerson

NR 5 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...