VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Västerlandets undergång

Av Ann-Sofie Dahl

Anne Applebaum sade det kanske inte först, men hon sade det bäst: Var vi, undrade hon i en uppmärksammad krönika i The Washington Post, på väg mot ”the end of the West as we know it?” För visst har västvärlden gått igenom många kriser tidigare, men aldrig att det har varit riktigt så illa som under 2016, menade Applebaum. Kanske befann vi oss bara ett par val från en kollaps.

Ett par månader senare gick det som hon befarade. Britterna röstade sig ut ur EU med brexit och bara drygt fyra månader senare hände det om möjligt än mer obegripliga när Donald Trump valdes till amerikansk president. Trump, som kapade det republikanska partiet för sina högst privata syften och inte skäms det minsta för sina grunda kunskaper i för en statschef tämligen basala frågor, som till exempel landets författning.

Och som varken då eller senare har gett intryck av att i någon större utsträckning omfamna de västliga värderingar som hans supermakt i årtionden setts som ett slags yttersta representant och garant för: demokrati och individens frihet, frihandel, rättsstatens principer som grund för samhällsbygget. Trump föredrar att umgås med andra starka män, och sådana är definitionsmässigt sällan särskilt entusiastiska demokrater.

2016, när Applebaum skrev sin krönika, var ett år när västvärlden befann sig i krisläge, under samfälld attack från antivästliga krafter både internt och externt. Lite till mans vaknade vi upp med insikten om att den demokrati och den frihet som hade byggts upp under generationer måhända inte skulle betraktas som för alla tider självklar och given – och att dessa till råga på allt kunde vara på väg att röstas bort genom demokratiska handlingar i allmänna val.

Nu gick inte alla val populisternas väg: Marine Le Pen blev till exempel inte fransk president 2017, och den allra mest akuta känslan av krigstillstånd har upphört vid det här laget. De enorma flyktingströmmarna in i Europa har hejdats, Nato har inte fallit samman i sina beståndsdelar, och britternas farväl till den europeiska gemenskapen har ännu inte upprepats på andra håll i unionen.

Detta ska dock inte tolkas som att västvärldens kris är över än, på långa vägar. Fortfarande lever vi i allra högsta grad i ett tidevarv av transatlantiska trauman, med det snärtiga uttryck som statsvetarprofessorn Stanley Sloan använder som titel till sin nya bok. I ett behändigt – kanske väl behändigt med tanke på de snåriga och stora frågeställningarna – format på drygt 130 sidor analyserar Sloan i Applebaums anda de destruktiva, antiliberala – ”illiberal” på engelska – krafter som sammantaget kan skapa en ”perfekt storm” och få hela vår västliga civilisation att blåsa omkull.

Brexit, Trump, flyktingströmmar, Turkiet, Ryssland och islamistisk terrorism är ämnen som vart och ett skulle kunna motivera ett större självständigt verk med ett omfång som de många tidigare böcker som Sloan har producerat i ämnet internationell politik; ingen har tidigare kunnat anklaga honom för fåordighet. Nu är det mycket som ska hinnas med på rätt få sidor, och denna gång verkar uppdraget mer missionerande, som en hetsig kamp mot populismen, än strikt akademiskt.

Bäst är Sloan utan tvekan när han rör sig på hemmaplan, alltså Nato – som han skrivit tjogvis av bastanta verk om – och USA. Ingen är väl heller mer kapabel att skapa transatlantiska och andra trauman än hans eget lands president. Stanley Sloan gör det dock lite enkelt för sig när han skyller valet av Trump – liksom egentligen det mesta annat – på det som han benämner den ”populist radical right”, PRR, trots att det inte är så särskilt mycket höger över dessa rörelser.

Hillary Clinton drog förvisso in tre miljoner fler röster än den vinnande Trump, men de många miljoner som gav honom segern kom näppeligen allihop från obskyra alt right- och white supremacist-grupper. Sloan, som tydligt föredrar det demokratiska framför det republikanska partiet – som många i hans bransch – bortser passande från Hillaryfaktorn i valrörelsen 2016, och det ansvar som demokraterna faktiskt också har, genom att ha nominerat en så kontroversiell och djupt impopulär kandidat, för att valet gick som det gick.

Men vald blev ju Trump, och han har alltsedan dess uppenbarligen sett det som sin främsta uppgift att agera transatlantisk festsabotör. Om brexit var en chock, så var Trump en tsunami, som redan under valkampanjen avfärdade Nato som ”obsolet” och som därefter inte har talat om så mycket annat i Nato-sammanhang än de europeiska allierades alltför blygsamma bidrag till det gemensamma försvaret. Nu är Trump långtifrån den förste amerikanske presidenten att klaga över obalansen i burdensharing när det handlar om transatlantisk militärallians, men att försvarsutgifterna nu stiger bland medlemsländerna är mer ett resultat av hans gode vän Putins framfart i grannskapet än av Trumps eget tjatande.

Donald Trump gillar bilaterala avtal betydligt bättre än multilaterala arrangemang, som Nato och kärnvapenavtalet med Iran, där han är övertygad om att USA trots sin tunga supermaktsposition hamnar i underläge på andras bekostnad. Möjligen var det också en ren tillfällighet att Montenegros premiärminister – vars land har utsatts för en intensiv rysk kampanj föranledd av dess kandidatur till att bli Natos 29:e medlem – drabbades av en brysk Trumpsk tackling när presidenten intog sin plats för familjefotot efter Natos mini-toppmöte den 25 maj förra året.

President Trumps utskällning av de gamla allierade vännerna i Bryssel var ett lågvattenmärke för både honom och Alliansen. Bara några veckor senare framhöll han dock sitt och USA:s fortsatta stöd för Nato och de kollektiva försvarsgarantierna i Artikel 5 vid ett besök i Warszawa, där publiken var påtagligt mer uppskattande än på andra håll i Europa. Men på nästan ingen tid alls lyckades han sätta allvarliga frågetecken kring USA:s fortsatta engagemang för Europas säkerhet.

När USA ger intryck av att abdikera – som när Obama retirerade från sina löften om en ”röd linje” i Syrien, där Trump har varit betydligt piggare på att gripa in med snabba bombinsatser mot IS – står andra aktörer och trampar ivrigt i kulisserna, redo att kliva in på scenen och, i Rysslands fall, dessutom alltid lika redo att utnyttja och skapa splittring i västvärldens olika gemenskaper.

Nu är Donald Trump inte den ende i sällskapet som har skapat dålig stämning på Natomöten på sistone. Turkiet har excellerat i den grenen under många år, långt innan Trump gjorde entré, men med president Erdogan har landet utsatt den västliga gemenskapen för dubbel press; dels genom hans beslutsamma förflyttning i auktoritär och icke-demokratisk riktning, dels genom agerandet i Syrien, mot USA:s kurdiska allierade, och genom närmandet på flera fronter mot Ryssland.

När Stanley Sloan flyttar perspektivet från USA och Nato till Europa beger han sig genast ut på svagare is. Att en amerikansk professor analyserar brexit på en oceans avstånd för en brittisk publik, som väl boken vänder sig till – den är utgiven av Manchester University Press – kan tyckas en smula övermaga. Men framförallt landar Sloan fel när han ger sig i kast med den europeiska flyktingfrågan som ett av de problem som har splittrat och försvagat västvärlden under de senaste traumatiska åren och genererat ett uppsving för främlingsfientligheten och diverse PRR-rörelser på olika håll.

Sloan gör snabbt rätt summariska genomgångar av det politiska läget i en räcka europeiska länder. När han kommer till Sverige blir det emellertid på tok för översiktligt och rentav missvisande. Att 80 000 flyktingar – eller snarare en mix av migranter och flyktingar – kom till Sverige 2014 är av klart mindre intresse när antalet året därpå var det dubbla. Från sitt amerikanska perspektiv har Sloan tyvärr inte greppat vidden av det – ja, det trauma som de stora flyktingsströmmarna har orsakat och som fortsätter att plåga Europa. Här verkar han återigen skriva mer för i första hand en amerikansk publik, trots förlagets hemvist i Europa.

Hans förslag till lösning ger inte heller intryck av någon djup förståelse av den komplexa situationen. Det enda raka, skriver Sloan, är att isolera de främlingsfientliga ”höger”-partierna med en ”non-cooperation strategy” där center-mitten partierna undviker att ta i de här grupperna med tång. Jo tack, det vet vi ju hur bra det har gått med det.

Att Stanley Sloan hamnar så galet i sin analys här är trist, för hans lilla bok är i övrigt både välskriven och viktig, om än i kortaste laget för att hantera en sådan mängd av problemområden. Och dessa transatlantiska trauman kommer vi, dessvärre, att få dras med under ett bra tag framöver; det lär den unika kombinationen av Trump, Putin och Erdo˘gan om inte annat att se till.

Mest lästa just nu

1) Den svenske Tolstoj av Maria Engqvist

2) Våld är enda lösningen av Eli Göndör

3) Vi bygger fult och fel av Simon Westberg

4) Västerlandets undergång av Ann-Sofie Dahl

5) När folket försvann av Mauricio Rojas

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Den svenske Tolstoj av Maria Engqvist

2) Våld är enda lösningen av Eli Göndör

3) Jag är inte intresserad av att "skapa debatt" av Bengt Ohlsson

4) När folket försvann av Mauricio Rojas

5) Vi bygger fult och fel av Simon Westberg

NR 5 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...