Ett av nyckelråden i C S Lewis allegori ”Från helvetets brevskola” är att med alla medel undgå att objektet lever i nuet. Nuet är den punkt där evigheten skär in i tiden, den plats där människan kan möta Gud. Sålunda livsfarligt, ur en djävuls perspektiv.

Du får gärna känna nostalgi, en bitterljuv saknad efter det som en gång var. Gärna obarmhärtig ångest över felaktiga beslut och försuttna chanser. Gärna ivrig längtan efter en bättre framtid. Eller varför inte – enklast av allt – ständig oro inför morgondagen? Alltsammans är utmärkta verktyg för att hindra dig från att leva här och nu, att vara i ditt liv.

När man väl genomskådat dessa djävulska konster och vill återerövra nuet undrar man givetvis hur det går till. Hur lever man i nuet?

Genom att meditera, svarar någon. Det skapar ett inre lugn som gör det möjligt att bli varse tingen och människorna.

Mindfulnessfolket lär ut att man aktivt ska tänka på och beskriva det man håller på med. Ni vet: Hur varmt är diskvattnet? Hur ser bubblorna ut? Hur känns de hala tallrikarna i mina händer? Det slags mentala övningar stänger ute tankarna på allt utom det i stunden närvarande.

Ett annat tips är att så ofta som möjligt tänka på allt man har att vara tacksam för. Familj, hem, mat, hälsa – och om inte hälsa, medicin och lindring, fred, frihet, välstånd. Detta är ytterligare ett sätt att föra sig själv från missnöje och dagdrömmeri, tillbaka till nuet.

Förträffliga råd, handfasta och bra. Men för att kunna formulera ett existentiellt mer innehållsrikt svar måste vi först fråga oss vad nuet är. Och om vi hade frågat den danske 1800-talsfilosofen Søren Kierkegaard, skulle han ha svarat: Nuet består av gjentagelse, av upprepning.

Vi andas, äter, arbetar och sover, det blir höst och vinter, det blir vår och sommar. Du blåser på ett färskt skrubbsår, du lagar middag, du sjunger godnattvisa, du har gjort det oräkneliga gånger förut och du kommer att göra det oräkneliga gånger igen. Du går till jobbet, ger sprutor, för in siffror i Excel-ark, rensar rabatter, sotar skorstenar, tittar på bakterieodlingar i mikroskop, undervisar eller kör taxi. Ingen undkommer monotonin. Du tittar på nyheterna, rastar hunden, betalar räkningar, går på föräldramöte, deklarerar, röstar. Igen och igen och igen.

Vår tid hyllar uppbrottet. Det finns inget finare än att byta karriär, att bryta upp från ett förstelnat äktenskap, att förvandla sig själv från soffpotatis till maratonlöpare, att flytta: från den inskränkta landsbygdshålan till metropolens myller och nattljus, eller tvärtom, från storstadens avgaser och stress till lugnet på landet. Bryt upp, bryt upp…

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Uppbrottet ger livet spänning, ibland är det rentav vad som krävs för att överleva. Men det är bara upprepningen som kan utmejsla det vi kallar karaktär. Och det är bara människor med karaktär som kan skapa ett gott samhälle. Den lärare som rättar sin tiotusende uppsats och för tiotusende gången vinnlägger sig om att vänligt och pedagogiskt förklara hur eleven kan förbättra sin skrivförmåga har förstått vad alltsammans handlar om. Undersköterskan som varje morgon, år ut och år in, varsamt hjälper de gamla på äldreboendet att klä på sig och muntert dukar fram frukosten, vet mer om hur livet ska levas än de flesta självhjälpsboksförfattare.

Att leva i nuet är inte att proppa vardagen full med äventyr och upplevelser, det är inte att försöka fly enformigheten, tvärtom, det är att omfamna ”gjentagelsen” som tillvarons puls.