VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

En tid utan sammanhang

Av Louise Bringselius

Vi lever i ett samhälle där vi kommunicerar mer än någonsin. Ändå är vi kanske ensammare än någonsin.

Ett antal rapporter under senare år har uppmärksammat oss på hur farlig ensamhet är för hälsan. Enligt vissa studier är den till och med farligare än rökning. Särskilt utsatta är äldre. Larmrapporterna har lett till flera debattinlägg, där man menar att politikerna måste ta ett större ansvar. Vissa pekar på Storbritannien, där man har inrättat en särskild ensamhetsminister. Men är ensamheten verkligen politikens ansvar? Och finns det inte ett större problem i den existentiella ensamheten än i den sociala ensamheten?

Den existentiella ensamheten mäts inte i antal personer vi möter, utan den lever som en känsla inom människan. Uttrycket speglar känslan av brist på mening och djupare samhörighet. Den sociala ensamheten, däremot, ska snarare förstås som en brist på önskade mellanmänskliga möten.

Vissa menar att den existentiella ensamheten (eller tomheten) är ett ok människan är dömd att bära genom hela livet, en börda som ingen kan fly. ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet”, skrev Hjalmar Söderberg. Han är en av en lång rad författare, dramatiker, konstnärer och andra som återkommer till temat.

Det svåra är att vi kan omges med mängder av människor, utan att för den skull känna samhörighet eller mening i dessa möten – människor kan vara ensamma tillsammans. Vi kan befinna oss i en situation i livet som är full av mening ur ett rationellt perspektiv, men utan att känslan av mening infinner sig.

För många blir familjen ett sätt att trassla sig ur känslan. Med familjen försvinner den sociala ensamheten – som förälder finner du dig snart att stunderna av ensamhet faktiskt tvärtom kan vara det du längtar allra mest efter i livet. Att få vara ensam kan nämligen vara lika mycket en nåd som motsatsen. Men den existentiella ensamheten kan fortfarande finnas där som ett mörkt moln över vardagen, oavsett om vi har människor omkring oss eller ej.

I Ingmar Bergmans film Den goda viljan, exempelvis, resonerar Anna Åkerbloms mor om den ensamhet som hon trodde skulle upphöra när hon gifte sig med Annas far. Hon förklarar att hon i stället fann att en persons ensamhet ersattes med två personers ensamhet och förklarar att den bara var ännu svårare att uthärda. Att hantera en annans existentiella ensamhet kan vara tyngre än att bära den som bara är vår egen.

En mer modern författare, Louise Boije af Gennäs, fångar ungefär samma känsla på ett poetiskt vis i inledningen till boken Stjärnor utan svindel:

Någonstans mellan trettio och fyrtio går livet in i bestämd form. Det är inte längre kärlek, förhållande, karriär och barn; det är kärleken, förhållandet, karriären och barnen. Eller avsaknaden av dem, tomheten trots dem, och med dem.

Vad beror denna känsla på? Vi lever i ett samhälle där vi kommunicerar mer än någonsin, bor i täta städer, trängs i kollektivtrafiken och sitter i oändliga rader möten på arbetsplatserna – men är kanske ändå ensammare än någonsin.

Vissa menar att den existentiella ensamheten har ökat i takt med samhällets ökade fokus på prestationer, tempo och ytlighet. Människor känner sig vilsna, menade sociologen och forskaren Zygmunt Bauman. Han talade om en känsla av uppgivenhet som springer ur en utarmning av den mellanmänskliga kontakten i ett allt mer individualistiskt samhälle. Som en räddningsplanka har människor lärt sig att orientera sig mot individuella livsprojekt, utan förankring i en större gemenskap, och där det ständigt pågår en tävling.

Samhället präglas onekligen idag av många snabba möten där människor utbyter information, men aldrig når varandra på djupet. Organisationer som blir opersonliga hållplatser, där människor hetsas till excellens och många upplever att de inte har ett värde bortom prestationen. Den liberalism som skulle befria människan kan vara en del av förklaringen. I den liberala idealvärlden har nämligen individen inte bara oändliga möjligheter, utan individen är också själv ansvarig för sin livssituation. Pressen är enorm.

Men människan söker också ett värde bortom sminket, i en värld där det yttre är allt. Gestaltning före substans. När det egna livsprojektet måste gestaltas som ett framgångsprojekt blir individens digitalt konstruerade jag centralt. Verkligheten förses med solvarma filter innan den delas på Snapchat, Instagram, Facebook. Men när skärmarna släcks sjunker många ned i mörker. Utan genuin förankring och utan ett genuint intresse för människor i omvärlden.

Professor Mikael Holmqvist talar om en konsekrati, där sociala koder erbjuder en polerad fasad till en verklighet där frustration och otillräcklighet får människor att vackla, i boken Djursholm – Sveriges ledarsamhälle. Ytan blir allt.

Skulden för ensamheten kan läggas på individen som ett slags underbetyg för en bristande förmåga att älska sig själv i ett alltmer narcissistiskt samhälle. ”Om du är ensam när du är själv, är du i dåligt sällskap”, sade Jean-Paul Sartre.

Några pekar på sekulariseringen som förklaring. Sverige är ett av de länder i världen där människor är minst troende. Kyrkan kunde förr erbjuda människor hjälp att reflektera över tillvarons storhet och den tacksamhet vi har anledning att känna. Att få förlåtelse och känna tillförsikt i att allt kommer att gå bra.

I dagens debatt om ensamheten pekar många på politikens ansvar. Det är typiskt vår tid att fokusera på det konkreta, snarare än det djupa och svårfångade. Och det är typiskt vår tid att mena att politiker ska lösa alla samhällets problem. Men den existentiella ensamheten kräver ett större paradigmskifte där vi alla har ett ansvar. Ett ansvar för att lyssna in, visa tillit, förlåta och förstå. Att stanna upp i vardagen, stänga av vårt digitala jag och ibland bara vara närvarande för varandra. Att låta tiden flyta fram som ett stilla flöde i en bäck, lekfullt, med känsla för omgivningen och utan uppenbart mål. Inte som ett rasande vattenfall.

Mest lästa just nu

1) Slut på barnatron av Fredrik Haage

2) Kulturångest av Katarina Barrling

3) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

4) Goda idéer bortom det rimligas gräns av PJ Anders Linder

5) Dosera med dynamik av Mattias Svensson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Slut på barnatron av Fredrik Haage

2) Framtiden som försvann av Henrik Höjer

3) Vi har en plikt att hoppas av Pontus Herin

4) Kulturångest av Katarina Barrling

5) Flytta på er! Här kommer JAG! av Gunilla Kindstrand

NR 6 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...