VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Förklädda till studenter

Av Erik W Larsson

Spelarna i amerikansk collegefotboll är oftast okvalificerade och omotiverade för högre studier. Men för universiteten är lagets framgångar vad som räknas.

Som patient var Jimmy Jones knappast något mysterium. Ända sedan början av terminen hade han känt sig hängig och omotiverad. Värst var det på morgnarna. Jimmy hatade att vakna och stiga upp. För att ens ta sig ur sängen behövde han minst en öl eller två. Att kolla mejlen hade blivit en ångestfylld mardröm – nyheterna var aldrig goda. Dagen gick mest åt till att slötitta på Netflix och röka gräs. Diagnosen var helt uppenbar: Jimmy Jones led av en depression.

Som student var Jimmy desto mer udda. Under sina tre år vid universitetet hade han knappt tagit ett enda poäng. Efter att med nöd och näppe ha tagit sig igenom ett par grundkurser i franska och sociologi hade han konsekvent misslyckats med allt. Specialpedagogiska insatser hade avlöst varandra, utan resultat. Nu hade ledningens tålamod tagit slut, och Jimmy Jones riskerade att bli relegerad. Det var till slut en av Jimmys lärare som hade noterat att han verkade må dåligt, och skickat honom till kliniken för bedömning. Frågeställningen var den kanske mest typiska för psykiatri i studentmiljö: Är patienten deprimerad över sina dåliga skolresultat? Eller orsakas hans dåliga skolresultat av en depression?

Jimmy var en stilig, afroamerikansk pojke i tjugoårsåldern. Han medgav att han aldrig träffat en hjärnskrynklare förut, och noterade med lättnad att mitt kontor inte innehöll någon sådan där freudiansk soffa. En smula skamset berättade han för mig om sin ensamhet, sin alkoholkonsumtion, och sina akademiska misslyckanden. Jimmy Jones lärare hade verkligen inte överdrivit – studenten var illa ute.

”Hur gick det för dig i high school?” frågade jag honom.

För första gången under vårt samtal brast patienten ut i ett brett leende.

”High school gick hur bra som helst”, sa han stolt. ”Där hade jag aldrig några problem...”

Jag bad honom berätta mer.

”Tja, under första året spelade jag mest basket. Jag trodde att det skulle bli min grej. Men så blev jag uttagen till fotbollslaget. Tränaren ville att jag skulle spela i försvarslinjen. Och där gjorde jag riktigt bra ifrån mig! Så vi bestämde att...”

Jag avbröt Jimmy med en gest.

”Det var inte det jag syftade på”, förklarade jag. ”Jag menar, hur gick det för dig rent... akademiskt?”

Pojken svarade med en förvirrad min.

”Jag menar... böcker och prov och sådant. Hur gick det med allt det där?”

Jimmy sänkte åter blicken och småskrattade för sig själv.

”Allt det där... var aldrig min grej”, medgav han. ”Fast på den tiden spelade det ingen roll. På min skola var det ingen som brydde sig om sådana saker...”

”College måste ha kommit som en chock för dig”, påpekade jag.

Jimmy nickade.

”Plötsligt ville folk att jag skulle skriva långa uppsatser och grejor”, suckade Jimmy. ”Jag hade ingen aning om att det skulle vara så svårt...”

För en utomstående kan vårt samtal te sig en smula underligt. Hur i all världen lyckades en kille som Jimmy Jones ta sig in på universitetet? Och hur kan han, efter tre misslyckade år, fortfarande vara inskriven som student? Svaret är enkelt: Jimmy spelar amerikansk fotboll.

Det var under min första arbetsdag i USA – vid en stimmig medicinavdelning – som jag först insåg hur stort collegefotboll är bland amerikaner. I en ansats att bryta isen bad överläkaren alla oss nykomlingar uppge våra favoritlag. ”Clemson”, sade en. ”Buckeyes”, sade en annan. ”Kentucky”, sade en tredje.

”Så du är en wildcat?” frågade överläkaren. Min kollega nickade med ett leende. Medan leken fortsatte insåg jag sakta att jag inte hade någon aning om vilken idrott det handlade om. Trots ett livslångt ointresse för lagsport brukar jag åtminstone känna igen namnen på de stora, amerikanska proffslagen: Yankees och Red Sox inom baseboll, Lakers och Bulls inom basket, Patriots och Packersinom amerikansk fotboll. Några Buckeyes eller Wildcats hade jag dock aldrig hört talas om. När turen till sist kom till mig fick jag därför skamset medge att jag inte visste vad mina kolleger talade om. Överläkaren tittade på mig som om jag just landat från yttre rymden.

”Dr Larsson är från Schweiz...”, påpekade en kollega ursäktande. Överläkaren nickade kort.

”Vi snackar om collegefotboll. Inte sådan där europeisk skit, utan riktig fotboll”, sade han barskt, och gick skyndsamt vidare till nästa person.

Sedan denna pinsamma lilla episod har jag åtminstone snappat upp det mest grundläggande om amerikansk collegefotboll. På nationell nivå utövas sporten inom elva olika ligor, med flashiga namn som Conference USA eller Big Ten Conference. Nomenklaturen är ständigt skiftande, och inte alltid helt logisk (Big Ten Conference innefattar till exempel tolv lag, medan Big 12 Conference bara har tio). Mot slutet av säsongen möts ligornas bästa lag i diverse supermatcher (så kallade ”bowls”) som spelas över hela landet. Varje lag har ett eller flera smeknamn som varje rejäl amerikan förväntas känna till (förekomsten av nio olika Wildcats, tretton Tigers och fjorton Bulldogsgör inte saken enklare). I takt med att collegefotboll ökat i popularitet har lagen börjat överskugga sina värdar. Voltaire sade en gång att Preussen var ”en armé som har en stat” snarare än tvärtom. För många amerikaner är Ohio State och Notre Dame exempel på fotbollslag som har universitet. Detta enorma fokus på lagsport ställer många av landets lärosäten inför ett komplicerat dilemma vad gäller rekrytering. Vill de ha studenter som råkar vara idrottsmän – eller idrottsmän som råkar vara studenter?

Detta för oss tillbaka till stackars Jimmy Jones – en idrottsman nödtorftigt förklädd till student. Jimmy hade aldrig ens funderat på att gå på college innan rekryterarna började dyka upp.

”Jag har alltid drömt om att bli brandman”, medgav Jimmy. ”Eller kanske gympalärare. Något fysiskt, där man får röra sig mycket.”

Fyra års betald hyra och skolavgift vid ett av USA:s finaste universitet var dock svårt att stå emot. Jimmys mediokra skolbetyg utgjorde inget hinder, och högskoleprovet slapp han göra. Att sociologi på universitetsnivå inte är helt lätt var det ingen som brydde sig om att nämna för honom. Huvudsaken för Jimmy var att han fick en chans att göra det han älskar allra mest – spela fotboll. I amerikanska lagsporter går nämligen den enda vägen till proffsligorna via universiteten. Detta ter sig en smula bakvänt. Även om en exceptionell akademisk och idrottslig begåvning förstås kan förekomma i en och samma individ, så är det i praktiken rätt sällsynt. Ingen förväntar sig därför att en filosofiprofessor kan dunka en basketboll, eller att en socialantropolog kan tackla ner en wide receiver. Trots detta förväntas unga män som Jimmy excellera inom både idrott och skolarbete – på samma gång!

En som vågat yttra sig kritiskt om dessa absurda krav är Josh Rosen – kvartsback för Californiauniversitetet i Los Angeles. Utöver att vara en av USA:s mest lovande idrottstalanger är Rosen en duktig och seriös student. Men när han beklagade sig över att ha tvingats avstå från en ekonomikurs för att spela fotboll hånades kvartsbacken av fotbollsfans och kallades en akademisk snobb.

”Fotboll och universitetsstudier går inte ihop”, påpekade Josh Rosen i en uppmärksammad intervju från ifjol. ”Det är som att ha två heltidsjobb. Många av våra killar har ingenting vid universiteten att göra, men det är den enda vägen till proffsligorna.”

Kvartsbacken var också fräck nog att nämna hur somliga fotbollslag – såsom Alabamauniversitetets CrimsonTide – inte precis är kända för sin intellektuella briljans.

”Vissa vill höja kraven för hur bra collegespelare måste skriva på högskoleprovet. Visst, ställ högre krav på Alabamas spelare och se vad de får fram för lag”, föreslog Rosen syrligt.

Hur bär sig då amerikanska universitet åt för att behålla sina idrottsmän, om till och med smartskallar som Josh Rosen har det kämpigt med studierna? En populär lösning är att inrätta ”interdisciplinära” flumprogram, anpassade för svaga studenter i allmänhet och idrottsmän i synnerhet. De kan exempelvis kombinera kurser i idrottsvetenskap, familjestudier och populärkultur med kinesiologi och konstgräsvetenskap! North Carolina-universitetet vid Chapel Hill, som har ett av landets mest hyllade basketlag, tog denna praktik ett steg längre. I en stor skandal för några år sedan uppdagades det att universitetets institution för afroamerikanska studier egentligen inte existerade, annat än på papperet. Tusentals studenter – många av dem idrottsmän – hade här erhållit akademiska poäng för prov som aldrig genomförts, uppsatser som aldrig skrivits och klassrumsdiskussioner som aldrig ägt rum. Institutionens enda professor, dr Julius Nyang’oro, erhöll i sin tur detaljerade instruktioner om vilka betyg spelarna behövde för att inte bli utkastade. Man skulle kunna tro att detta slags fuffens bara försiggår vid tvivelaktiga, privata universitet vars enda syfte är att tjäna pengar. Så är dock inte alls fallet. North Carolina-universitetet är – i likhet med Alabamauniversitetet – ett offentligt lärosäte, finansierat med skattemedel. Men att förvänta sig att North Carolinas invånare skulle sluta upp i protest mot denna ljusskygga verksamhet vore att missförstå vad collegeidrotten handlar om. Ingen inbillar sig att dessa unga män ska lära sig något på campus – alla vet vad de egentligen kommit dit för.

”Han kanske har inlärningssvårigheter?” föreslog en av socialarbetarna vid handledningsmötet. ”Det finns ett nytt resurscentrum på campus som sysslar med sådant. Kanske kan du remittera honom dit?”

Jag kastade en snabb blick i riktning mot klinikens överläkare, som nickade instämmande.

”En annan möjlighet är förstås adhd”, påpekade hon. ”Kanske skulle ett centralstimulerande preparat som Ritalin eller Adderall hjälpa din patient?”

”Jag är inte säker på att det skulle göra någon skillnad”, mumlade jag uppgivet. ”Ärligt talat verkar han inte särskilt boklig…”

Överläkaren rynkade på näsan.

”Vi får inte låta oss styras av fördomar”, sa hon bestämt. ”Det faktum att herr Jones är idrottsman betyder inte att han är ointelligent. Dessutom är det viktigt att vi aggressivt behandlar den svåra depression som ju faktiskt ligger bakom allt det här…”

Alla nickade instämmande, medan jag själv bet mig i tungan. Jag frågade mig om mina kolleger verkligen menade vad de sa, eller om deras terapeutiska optimism i själva verket dolde en djupgående cynism och vetskap om hur universitetsvärlden fungerar. Nyligen flyttade vår lilla klinik in i splitter nya lokaler, med högt i tak, modern konst på väggarna och en synnerligen exklusiv kaffeautomat. Psykiatri i studentmiljö är knappast någon vinstdrivande verksamhet, så man kan fråga sig vem som betalat för all denna grannlåt. Sannolikt kan en betydande del av pengarna spåras till universitetets idrottsverksamhet. Collegesport är trots allt en miljardindustri i Amerika, och hutlösa pengar tjänas på försäljning av tv-rättigheter, reklamkontrakt och fotbollströjor – för att inte tala om miljondonationer i utbyte mot säsongsbiljetter. Idrottens status reflekteras i lönestrukturen – utav USA:s tio högst betalda offentliganställda är åtta tränare inom collegefotboll, de två övriga undervisar i basket. Inte ens universitetsledningen har något att sätta emot collegesportens magnater. Denna sociala rangordning beskrevs kärnfullt av rektorn för Ohio State-universitetet, som i samband med en skandal för några år sedan yttrade de nu bevingade orden: ”Jag hoppas bara att fotbollstränaren inte ger mig sparken.” Med tanke på allt detta är det inte konstigt att mina egna kolleger rättar in sig i ledet, och undgår att notera när unga män som Jimmy Jones kommer i kläm i idrottens maskineri.

Därmed inte sagt att allt bara handlar om pengar. Studenten Jimmys dilemma kan också spåras till en kollektiv föreställning bland amerikaner om att vem som helst är lämpad för att läsa vid universitetet. Denna välmenande utopism kan till exempel skönjas i djärva, politiska projekt såsom George W Bushs utbildningspaket ”No Child LeftBehind”, i vilket presidenten i princip kommenderade alla amerikanska barn att ligga över det nationella betygsgenomsnittet! Några år senare manade hans efterträdare Barack Obama ”alla amerikaner” att studera på college efter att ha avslutat high school. Obamas vision ifrågasattes av statsvetaren Charles Murray, som i sin bok Real Education från 2008 hävdade att högst 20 procent av alla amerikaner besitter den kognitiva utrustning som krävs för traditionella, akademiska studier. Trots detta går uppemot 40 procent numera ut college. Hur är detta möjligt? Murray menar att senare års expansion av den högre utbildningen har skett på bekostnad av kvaliteten, och att en collegeexamen inte längre betyder särskilt mycket. Statistiken visar förvisso att arbetssökande efter college i genomsnitt klarar sig bättre än de som bara har ett diplom från high school. Jag frågar mig dock vad Jimmy Jones – vars livsdröm ju var att släcka bränder – kommer att ha för nytta av sina tre poäng i grundläggande kvantitativ analys. Vore det inte rimligare om universitetet kunde betala Jimmy kontant för hans arbete på fotbollsplanen, snarare än påtvinga honom en utbildning som han egentligen aldrig ville ha?

Efter ett par veckor upphörde Jimmy Jones att komma till kliniken. Av hans elektroniska journal framgick det att han åkt hem till sina föräldrar för att tänka över sin situation. Det visade sig också att Jimmys problem inte bara var akademiska, eller ens psykiatriska. Studenten hade inte levt upp till fotbollstränarens förväntningar, och efter en dålig tredje säsong hade han förpassats till bänken. Det gjorde förstås inte saken bättre att Jimmy Jones lämnat in ett positivt drogtest, och ibland dykt upp bakfull – eller till och med berusad – på träningarna. Att collegestudenter super förvånar förstås ingen. Idrottsmän är dock särskilt ökända för sitt festande, som inte sällan spårar ur rejält. Förutom att vara socialt avskärmade från sina studiekamrater kommer de ofta från kaotiska hemförhållanden, och har svårt att sätta gränser för sig själva i universitetsmiljön. Deras akademiska ointresse och relativa kändisskap på campus har föranlett vissa college att tillgripa högst tvivelaktiga metoder för att locka de tuffaste och mest aggressiva spelarna till sina lag.

Efter en dryg månad dyker ett nytt dokument upp i Jimmy Jones elektroniska journal. Det är ett inskannat formulär, titulerat ”Frånvaro av medicinska skäl”. Av dokumentet, som fyllts i av en socialarbetare vid kliniken, framgår det att herr Jones dåliga studieresultat orsakats av en ”svår, klinisk depression”. Jimmy kommer därför att bli tvungen att tillfälligt avbryta sina studier och återvända hem för behandling. Av dokumentet att döma förväntas han komma tillbaka till universitetet nästa höst. Personligen är jag tveksam. Utan sin plats i fotbollslaget har Jimmy egentligen ingen anledning att återvända. Samtidigt har jag svårt att klandra mina kolleger för deras osvikliga optimism. Något jag länge förundrats över är hur kraftigt amerikaners världsbild influeras av Hollywoodfilmer. Vem av oss har inte sett den där filmen där en ung, svart pojke från en fattig familj och med dåliga betyg, hunsad och underskattad av ett orättvist och rasistiskt system, plötsligt får sitt livs chans? Kanske antas han till ett fint universitet, där hans dolda talanger plötsligt blommar upp, tack vare någon inspirerande lärare eller coach. Jag föreställer mig att varenda en av mina kolleger någon gång drömt om att bli den där speciella personen som hjälper till att lyfta den fattige lille pojken ur rännstenen. Fallet Jimmy Jones är ett exempel på vad som kan hända när drömmen inte går i uppfyllelse. I själva verket hade samhället inte alls underskattat Jimmys akademiska förmågor – men kraftigt överskattat hans fotbollstalang. Jimmy, som har alla förutsättningar för att bli en alldeles utmärkt brandman, slutade istället som en misslyckad sociolog.

Så vad ska man då göra med dessa idrottsmän? Svaret torde vara självklart: Betala dem för deras arbete, och frikoppla lagsport från akademiska studier. Motståndet mot en sådan reform är dock kompakt. Den amerikanska collegesportens historiska image som ett slags gentlemannamässig amatörverksamhet – likt rodd vid Oxford eller Cambridge – vårdas fortfarande, hur absurt detta än må framstå idag. Vissa menar också att collegesport har en klassutjämnande funktion, i och med att en betydande andel (kanske till och med en majoritet) av spelarna är av afroamerikanskt ursprung. Många av dessa unga män kommer från enkla förhållanden, och skulle knappast ha en chans att komma in på college om det inte vore för idrotten.

Här kan man invända att studieplatser borde erbjudas akademiskt lagda afroamerikaner, snarare än sådana som kan springa fort eller hoppa högt. Dylika resonemang är dock ytterst vanskliga i ett debattklimat där all diskussion om akademisk lämplighet – i synnerhet på gruppnivå – är strikt tabubelagd. Paradoxalt nog innebär denna beröringsskräck att universiteten får fri lejd att, bokstavligt talat, behandla dessa unga män som varor på en köttmarknad. För drygt femtio år sedan förkunnade Martin Luther King jr sin dröm om att hans barn en dag skulle bedömas efter sin karaktärs innehåll, snarare än sin hudfärg. Idag bryr sig antagningsmyndigheterna på amerikanska college varken om det ena eller det andra, så länge ynglingarna har kraftiga lårmuskler och en bra kastarm. Huruvida detta är att betrakta som ett framsteg kan förstås diskuteras – men jag misstänker att dr King skulle ha tagit sig för pannan.

Mest lästa just nu

1) Slut på barnatron av Fredrik Haage

2) Kulturångest av Katarina Barrling

3) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

4) Goda idéer bortom det rimligas gräns av PJ Anders Linder

5) Dosera med dynamik av Mattias Svensson

NR 6 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...