VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Redan de gamla grekerna

Av Erica Benner

Vi låter ofta olika auktoriteter besluta åt oss och undviker därmed frågor om ledares eller åtgärders klokhet. Platon visar varför inställningen är farlig för demokratins hälsa.

Vad är kunskap? Den frågan ställer Sokrates till en ung blivande matematiker i Platons dialog Theaitetos. Samtalet ger aldrig något klart svar. Men det går igenom flera felaktiga redogörelser för vad kunskap är och hur man förvärvar den och pekar på lovande vägar till vidare undersökningar från enkla ”vindägg”, Sokrates ord för resonemang som visar sig vara ihåliga när man slår sönder deras till synes hållfasta skal.

De flesta av dessa resultatlösa genomgångar rör problematiska åsikter om auktoritetens och auktoriteternas rätta roll i att överföra kunskap (episte˜me˜). Den vanligaste åsikten – som alltjämt råder i vida kretsar – är att vi kan få fram välgrundad kunskap genom att låta en vis man eller visa män (och någon gång även en vis kvinna, till och med i antikens Aten) tala om för oss vad som är sant eller falskt, rätt eller fel. Platons dialog medger att sådan tillit till kunskapsauktoritet i viss mån är oundviklig. Detta framgår tydligast i frågor om praktiskt kunnande eller techne: det är inte alla som kan, eller hinner, inhämta de speciella färdigheter som skomakare, lyraspelare, båtbyggare eller läkare besitter. Ju mer komplicerad vår värld blir, desto tydligare blir det att vi alla måste vända oss till specialister eller högutbildade generalister som filtrerar och bearbetar information åt oss och hjälper oss att noga bedöma hur den ska hanteras. Men i frågor, särskilt rörande moral och politiska bedömningar, som kräver kunskaper av mindre teknisk art ligger det allvarliga risker i att lita till auktoriteter.

En sådan risk är överdriven tillit till kunskaper hos dem som tror sig vara auktoriteter eller betraktas som sådana. Överdriven tillit av det slaget frodas i samhällen som ger vetenskap och högre utbildning alltför stor prestige, upphöjer dem som rör sig i denna sfär till ”eliter” och drar en skarp gräns mot de okunniga med lägre utbildning. Detta ökar risken för dogmatism, en aldrig ifrågasatt tro på vissa fakta, undersökningsprocedurer eller övertygelser som kan generera farliga misstag, i naturvetenskaperna och i mänskliga angelägenheter, i teori och praktik. Och dogmatism kan leda till epistemisk auktoritarism, som uppstår när de högutbildade tilldelar sig själva alltför stor auktoritet, både inom kunskapssökande kretsar och i samhället i stort. I en ond cirkel förstärker dogmatismen auktoritära attityder när auktoriteterna slår bort frågor som kan hota deras egna anspråk på kunskap, eftersom detta också skulle hota deras privilegierade sociala ställning.

Som Sokrates påpekar är epistemisk auktoritarism sällan en toppstyrd företeelse som myndigheterna påtvingar hjälplösa undersåtar. De som böjer sig för auktoriteter är ofta medskyldiga till sin egen mentala underkastelse. De vill inte tänka själva utan anammar konventionella eller falska tecken på överlägsen vishet – högre examina, finare titlar, anseende för skarpsinne – som tillräckliga anledningar till att lita på andras omdömen. Deras godtrogenhet lockar förhoppningsfulla auktoriteter att ännu ivrigare odla yttre tecken på överlägsen kunskap för sin egen vinning. En speciellt nedbrytande form av auktoritär relation är en kommersiell transaktion, där både köpare och säljare behandlar kunskap som en marknadsvara som vem som helst med pengar i plånboken kan skaffa sig. Säljarna torgför sin falska kunskap för ekonomisk vinning och skaffar sig rykte för vishet bland konsumenter som vill äga vad som ser ut som kunskap, utan att göra sig besvär med det hårda arbete som krävs för att de ska lära sig något på allvar.

Platon kallar dessa opportunistiska kunskapskrämare för ”sofister”, ett epitet som ungefär betyder ”de så kallade kloka”. Sofisterna utnyttjar sina beundrares förtroendefulla naivitet, intellektuella självtvivel eller lättja och kastar ett slags epistemisk dimma över hela samhällen, vilket enligt Platon skedde i Aten före peloponnesiska kriget. Förhäxade av vältalare och politiker som Perikles, vars lärare var förfarna i sofisteri, började atenarna ifrågasätta själva skiljelinjen mellan sanning och lögn, rätt och orätt. I Platons Faidros beskriver Sokrates hur malplacerad tilltro till berömmelse kan fräta sönder människors naturliga förmåga att urskilja enkla sanningar:

Käre vän, Zeusprästerna i templet i Dodona har sagt att de första spådomsorden kom ur en ek. Den tidens människor var inte så klyftiga [sofois] som ni ungdomar. I sin enfald nöjde de sig med att lyssna på ek och sten, bara de talade sanning. För dig är det förstås viktigast vem det är som talar och var han kommer ifrån. För dig räcker det inte med att se efter om det stämmer eller inte.
[Faidros, 275 b–c, övers. Jan Stolpe]

Till följd av sin vördnad för falsk vishet miste atenarna sin moraliska kompass och sitt sinne för politikens realiteter. Demagoger som behärskade den sofistiska retoriken intalade sina åhörare att det var klok politik att göra sig kvitt traditionella moralregler, utnyttja andra innan de lurade en själv och utvidga Atens välde med alla medel. Resultatet var ett långdraget krig som slutade i katastrof för atenarna och resten av Grekland.

Allt detta ger vid handen att skepsis till självutnämnda ”vetares” påståenden är nyttig för den epistemiska och politiska hälsan. Särskilt sedan upplysningens epok har filosofer, naturvetare och andra tänkare inskärpt dessa risker för auktoritetsbaserad kunskap. Jämfört med antikens författare sade emellertid moderna upplysningstänkare långt mindre om en annan risk, en som tar stor plats i dagens värld: den epistemiska auktoritarismen kan ha långsiktiga, djupgående effekter på människans förmåga att tänka och bedöma – effekter på hjärnan, skulle man kunna säga, inte bara på speciella opinionsbildande processer. När människor hela tiden tar till sig information och låter sitt omdöme styras av auktoriteter förblir deras egen förmåga att tänka och bedöma avtrubbad. För att använda en välbekant metafor blir de till får. Och ironiskt nog är de mest utbildade bland dem som är skolade på detta sätt ofta de som lättast böjer sig för auktoriteter och slår järnhård vakt om sin egen höga status, när de väl har skaffat sig den genom att rätta sig efter etablerade kunskapssökande hierarkier.

Detta problem är centralt för en mycket gammal tradition av eftertänksamt, antiauktoritärt kunskapssökande – eftertänksamt därför att det inte nöjer sig med att revoltera mot auktoriteterna utan också ifrågasätter dess anspråk i en anda av urskillning, i förhoppning om att blåsa nytt liv i sökandet efter kunskap istället för att förklara det meningslöst. Platon och hans vän Sokrates är nyckelgestalter i denna tradition, som har sina rötter i ännu äldre grekisk litteratur. Författare som Xenofon, Platons samtida, och längre fram Plutarchos bar också traditionen vidare genom århundradena. De återupptäcktes i renässansens första skede, översattes till latin och fick många läsare. En annan traditionsbärare var Niccolò Machiavelli, som år 1513 skrev i Fursten:

Det finns tre olika slags begåvningar – den första förstår av sig själv, den andra bedömer vad den första förstår och den tredje förstår varken av sig själv eller med hjälp av andra.
[Fursten,XXII, övers. Karin Hybinette]

Vi möter liknande passager om ”tre olika slags begåvningar” hos Aristoteles och bakom honom den mycket äldre poeten Hesiodos. De engelska 1600-talsfilosoferna Francis Bacon och Thomas Hobbes lägger fram jämförbara resonemang om hur man lär sig att tänka och inhämta kunskaper utan alltför mycket ”undervisning” uppifrån, och det gör också Jean-Jacques Rousseau och i viss mån Immanuel Kant, Rousseaus store beundrare, med sitt credo Sapere aude (Våga att veta!) på 1700-talet. En av de bästa vägarna till bildning är dialog mellan jämlikar eller vänner, ansåg de allesammans. Sokrates vägrar att uppträda som allkunnig eller lärare, framhåller att han saknar kunskap och ifrågasätter ständigt sina egna slutsatser. Som han berättar för sina unga samtalspartner liknar han i bästa fall en barnmorska som hjälper till att ta fram i dagsljuset tankarna hos dem som redan bär dem inom sig. Han kan inte så tankefröna åt dem, uträtta det tunga förlossningsarbetet eller garantera att det som kommer ut inte är ett vindägg. Allt detta hänger på dem själva. Tankarna som faller dem in blir inte deras egna, och inte heller får de veta hur de ska granska eller försvara dem om de hämtar dem från auktoriteterna.

Dialogen har ett kunskapsbekräftande värde eftersom den låter alla parter ifrågasätta allting, ur alla tänkbara vinklar. I Faidros säger Sokrates att muntlig diskussion är ett vida bättre sätt att komma sanningen närmare än det skrivna ordet:

Ja, Faidros, det finns en egendomlighet med skriften som den faktiskt har gemensamt med måleriet: också dess gestalter står där som levande, men om man ställer en fråga till dem iakttar de en högtidlig tystnad. Det är likadant med skrivna tal: du kan tycka att de talar som tänkande varelser, men om du frågar något för att förstå vad de säger, då meddelar skriften en enda sak, alltid densamma. När ett tal en gång är nedskrivet tumlar det runt överallt, både bland dem som förstår sig på det och bland dem som det inte angår; talet vet inte vem det ska och vem det inte ska vända sig till. Om det misshandlas eller smädas med orätt behöver det alltid hjälp av sin far: på egen hand kan det aldrig försvara eller hjälpa sig.
[Faidros, 275 d–e, övers. Jan Stolpe]

Det kan alltså verka egendomligt att Platon gjorde sig besvär med att skriva ner dialoger som framtida läsare ofrånkomligen skulle missförstå, förhåna eller använda för sina egna egoistiska syften – vilket de mycket riktigt har gjort. Men skillnaden mellan att diskutera kunskap, dygd, politik eller själen i skriftlig dialog eller i något annat än dialogform är att dialoger – i varje fall Platons – inte påstår sig predika färdiga sanningar om något av dessa ämnen. De blottar bara felaktigheter i olika sätt att tänka kring dem och, som Sokrates säger i Faidros, så fler konstruktiva tankar som ”inte är fruktlösa utan ger frön från vilka andra ord växer upp i andra hjärnor som är i stånd att föra processen vidare i oändlighet”.

Utöver dialog finns det andra sätt att undervisa genom att skriva utan att docera för läsarna från en talarstol. I sin betraktelse Konsten att läsa poesi frågar Plutarchos vad som kan göras för att bringa bildning till människor som ”likt nakna fågelungar alltid gapar mot någon annans mun och vill ha allting färdiglagat och färdigsmält”. Svaret är att skriva och tala på ett sådant sätt att de förstår huvudargumenten, och låt dem sedan sätta samman resten med egen möda och … tänka av egen kraft och ta en annans tal som ett frö och en grodd att utveckla och utvidga. Ty hjärnan behöver inte fyllas som en flaska, utan liksom trä kräver den bara tändved för att i det skapa en impuls att tänka självständigt och brinnande längta efter sanningen.

Detta sätt att skriva utan att döma lämpar sig särskilt väl för att öva läsarna att fundera djupare på moraliska och politiska spörsmål. Plutarchos biografier över berömda greker och romare ger goda exempel. Ibland lägger Plutarchos fram sina egna åsikter om de namnkunniga männen, men han återger oftare vad olika samtida sagt om dem och påpekar samtidigt att dessa uppgifter sällan är tillförlitliga. De som dokumenterar de ryktbaras bragder är ju i regel antingen sykofanter eller fiender. Plutarchos läsare får alltså besked om att de måste ta allt de hör eller läser med en rejäl nypa salt. Om de läser noga kanske de också lär sig att bilda sina egna icke-dogmatiska omdömen genom att jämföra skiljaktiga beskrivningar av någons karaktär med allt som går att få fram om hans motiv och faktiska gärningar, och med de synliga effekterna av hans handlingar på framtida generationer.

Thukydides storslagna historia om det peloponnesiska kriget är ett annat exempel på sådan icke-auktoritär undervisning. I sin engelska översättning av verket lovprisar Hobbes Thukydides för att han inte fäller direkta domar över många av de beslut som drev kriget vidare. I stället för att framhålla somliga åtgärder som kloka eller rättfärdiga och fördöma andra som skadliga lägger historikern ”så tydligt fram för människors ögon hur goda och onda råd verkar att berättelsen själv i hemlighet skolar läsaren, och med större verkan än som någonsin kan ske genom påbud”.

Var och en på sitt kreativa vis ville alltså samtliga dessa gamla och tidigmoderna författare försvaga länken mellan kunskap och auktoritet. De kritiserade specifika epistemiska auktoriteter – prästerliga, poetiska eller kanoniska – men ville inte själva bli auktoriteter utan utvecklade ganska antiauktoritära åsikter om vad kunskap är och hur man bör eftersträva den. Deras syften var delvis ”vetenskapliga”: de ville klarlägga det oegennyttiga sökandet efter sanningen men var hela tiden akut medvetna om hur lätt sanningssökare kan föras vilse av sina egna känslor, intressen och ambitioner. Som vi har sett hade de epistemiska motståndarna till auktoritarism också starka politiska syften. De var övertygade om att en välordnad politik, inklusive den rätta sortens respekt för politisk auktoritet, är beroende av medborgare som tänker, använder sitt omdöme och själva kontrollerar fakta.

Detta må te sig föga trovärdigt i Hobbes fall, han vars Leviathan försvarar en suveräns absoluta makt att besluta i statsangelägenheter. Ändå är ett av hans kärnresonemang, i den boken och andra, att alla människor har en helig plikt att vara ”sina egna” domare och granska suveräna auktoriteter, även om Hobbes inte ger dem någon politisk rätt att göra uppror mot dem. Han håller också hårt på att människor av naturen är jämlika i sin förmåga att tänka för sig själva, om än den förmågan kan vara kringskuren eller moraliskt fördärvad. I Behemoth, hans historiska dialog om det engelska inbördeskriget, låter han den ene deltagaren säga: ”Hur enfaldig är inte gemene man som lät sig luras så grovt!” Den andre svarar:

Vilka människor är då inte gemene man i denna fråga? De mest förslagna skojarna i rumpparlamentet var inte klokare än de andra som de lurade. Ty de flesta trodde att de åtgärder som de påtvingade allmänheten var rättfärdiga och rimliga. Det var inte brist på förstånd utan brist på rättsmedvetande hos både mer och mindre bildade personer som drev dem till politisk katastrof.

Vad säger då Platon, vars dialog Republiken låter Sokrates och hans unga vänner föreställa sig en stat där en kast av superutbildade filosofer till kungar och drottningar härskar över resten? Man måste komma ihåg att detta är ett tankeexperiment, inte en manual för praktik – och observera hur Sokrates i all stillhet sprider tvivel om huruvida epistokratin, kunskapsväldet, någonsin skulle fungera. Den utbildning som behövs för att skapa överlägset visa härskare är så rigorös att bara ett fåtal skulle kunna tillägna sig den. Och de som gör det kan ändå duka under för riskerna för kunskapshögfärd och dogmatism som den alstrar. Dessa tendenser kan leda till intellektuellt och politiskt tyranni om de inte hejdas, och därför måste människorna kanske nöja sig med en ”näst bästa” stat som inte försöker eliminera okunnigheten från det politiska livet utan arbetar med den och gör vad de kan för att begränsa dess risker.

Några av de värsta konsekvenserna av auktoritetscentrerad kunskap finns i demokratisk politik, i det gamla Aten och i vår egen tid. Medborgarna bombarderas med ett övermått av information och låter ofta ledare eller partier eller ideologiska lagkamrater fatta beslut åt dem, och därmed slipper de undan svåra frågor om ledares eller åtgärders klokhet. Vissa utbildade personer inbillar sig kanske att de har lättare att undvika misstag än personer som saknar deras bildning. Platon och andra epistemiska auktoritetsmotståndare visar varför denna inställning är farlig för demokratins hälsa. Även de högutbildade är ju bara människor och mottagliga för det alltför starka självförtroende som ger näring åt dogmatism och auktoritarism. Ett av Platons ledande teman är särskilt värt att hålla i minnet i vår tid av spänning mellan så kallade eliter och alla andra: att den värsta formen av okunnighet – värre än enbart brist på bildning eller en obefogad tilltro till andras vishet – är en uppblåst uppfattning om den egna visheten.

Erica Benner är politisk filosof och författare.

Översättning: Margareta Eklöf.

Mest lästa just nu

1) Nordens sak är vår av Karlis Neretnieks

2) Håll världen på avstånd av Brendan O’Neill

3) En tid utan sammanhang av Louise Bringselius

4) De som kunde allt av Peter Burke

5) Alla för, ingen emot av Krister Thelin

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Håll världen på avstånd av Brendan O’Neill

2) Den hjärtlösa eliten av David Goodhart

3) Alla för, ingen emot av Krister Thelin

4) De som kunde allt av Peter Burke

5) Vilka värden ska man kämpa för? av PJ Anders Linder

NR 6 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...