VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Räddaren i nöden

Av Jonas Elvander

Sedan valvinsten förra våren har Emmanuel Macron befäst sin position som den moderna liberalismens poster boy.

Otaliga är numera de storögda artiklar, böcker och reportage som försöker förklara hur en okänd teknokrat på mindre än ett år lyckades rycka upp ett helt partisystem med rötterna och ommöblera ett lands politiska landskap efter eget kynne. Den kanske mest emotsedda av dessa texter är Sophie Pedders nyligen utkomna Revolution Française.

I egenskap av The Economists Pariskorrespondent sedan 2003 får Pedder sägas vara väl lämpad att ge en helhetsbild av den process som förvandlade Macron från en nördig och nästan suspekt välartad tonåring till ett politiskt djur med smått megalomana drag. Pedder har inte bara intervjuat Macron och denne närstående personer vid flera tillfällen. Hon har även haft tillgång till vad som beskrivs som ”anteckningsböcker med förstahandsmaterial”. Vad dessa mystiska tomer innehåller och vem som skrivit dem, preciseras inte närmare. Det är dock uppenbart att det är ett digert researcharbete som ligger i grunden.

För den som har en smula koll på Frankrike kan anglosaxisk journalistik om landet vara irriterande. Den är ofta både översvallande positiv och samtidigt obönhörligt kritisk på ett sätt som gör att de journalistiska ambitionerna om nyanserad exakthet snabbt går förlorade. Kulturellt utgör landet uppenbarligen fortfarande ett ideal för intellektuella i den engelskspråkiga världen. Dessa tycks dock ha svårare att förstå den konfrontativa och lätt kollektivistiska politiska kulturen. Pedder erkänner själv i sitt förord att hon emellanåt hemfallit åt den anglo-amerikanska sporten frenchbashing i tidigare verk (nu är det dock slut med den saken). Däremot lyckas hon inte hålla sig ifrån ett par obligatoriska klichéer om den franska kulturens överlägsenhet: ”the most elegant of countries, the nation that brought the world joie de vivre and Christian Dior’s jaunty New Look”. Mot detta ställs dagens Frankrike, präglat av kulturell medelmåttighet, ekonomisk stagnation och identitetsmässig förvirring.

Pedder förser läsaren med en välbehövlig historisk och politisk kontextualisering. Dock tycks hon ibland nästan stå litet för nära det land hon bevakar. Hon beskriver hur Frankrikes intellektuella har kommit att ägna sig åt den självföraktande tankeströmning som kallas déclinisme i takt med att landet förlorat makt internationellt, till synes utan att reflektera över att hon själv delvis ansluter till samma tradition. Snabbt etableras bilden av ett en gång stolt och starkt land som har förlorat sitt självförtroende efter en rad olika kriser. Republiken beskrivs som nu närmast akut hotad, främst av extremhögern och islamistisk terrorism. Det är i det här sammanhanget som Emmanuel Macron träder in på scenen.

Det är lätt att dra paralleller mellan Macron och en typ av romanfigurer som är särskilt förekommande i fransk litteratur: den unge talangfulle strebern från landsorten som föresätter sig att erövra Paris och därmed världen. Likt en Julien Sorel eller en Rastignac tycks Macron besitta ett välutvecklat självförtroende, en sällsynt förmåga att nätverka samt en rastlöshet som bara är förunnad en viss typ av unga män. Det är förmodligen egenskaper som krävs för att ta sig från en skyddad småborgerlig tillvaro i sömniga, nordfranska Amiens till Rotschilds, finansdepartementet och till sist Élyséepalatset.

Macron var ett brådmoget barn med starka band till sin mormor. Som i så många andra skildringar beskrivs han här som en exceptionellt talangfull yngling. Lärare och gamla klasskamrater talar om honom som den typ av människa man bara träffar en gång i livet. Kärleksrelationen till hans 25 år äldre teaterlärare Brigitte Auzière anförs som bevis på hans mognad redan som gymnasieelev. Likaså hans val att ägna kvällarna och helgerna åt piano- och tennislektioner samt högläsning av klassiker med mormor istället för fester. Han var dessutom ödmjuk – trots att han ständigt excellerade skröt han aldrig. Det enda problemet under hans ungdomsår tycks ha varit den lite för rufsiga kalufsen.

Politikstudier vid Science Po parallellt med filosofi vid Nanterre följde. Macrons hittills enda motgång i karriären, två misslyckade inträdesprov till prestigefulla École normale supérieure, gottgjordes med studier vid mandarinskolan ENA. Behöver det sägas att han var den bästa student lärarna någonsin sett till?

Man har gjort stor sak av Macrons bildning och även Pedder stämmer in i lovsången. Anekdoter om hur han briljerar med sina kunskaper i filosofi och litteratur strösslas över texten. Hon berättar om hur han efter ett sammanträde i finansministeriet utmanas av en reporter att citera en passage ur Molières Misantropen. Det klarar Macron självfallet: ”And he did so on the spot.” Det faktum att många fransmän från samma sociala miljö kan göra detsamma som ett resultat av ett krävande och korvstoppningsbetonat utbildningssystem (som Pedder för övrigt ägnar ett helt kapitel åt att kritisera), förtar inte något av den intellektuella aura som omger Macron. Pedder påpekar dock med all rätt att detta drag också lätt kan slå över i löje, till exempel som när han beskrev sin läsning av Kant som ett av sina mest ”rörande” intellektuella ögonblick. Tilläggas kan presidentstabens motivering till att han förra året avstod från den traditionsenliga tv-intervjun på nationaldagen: ”Hans tankar är för komplexa.”

De tänkare som Macron själv har framhållit som särskilt viktiga är Hegel och Paul Ricœur, som han under sin studietid hjälpte med bokredigering. Pedder betonar dessa filosofers ”dialektiska” tänkande, som hon menar har haft ett stort inflytande på Macron. Hon hävdar att uttrycket en même temps (på samma gång, samtidigt) som han hånades för att ständigt använda under presidentvalskampanjen (så till den grad att publiken vid ett valmöte stod och skanderade det) i själva verket är ett uttryck för det komplexa tänkesätt som kan förena två till synes oförenliga ytterligheter i en aldrig förut skådad syntes. För den mer skeptiske iakttagaren framstår denna tic oftast som en konsekvens av en noga planerad politisk strategi, som av lätt insedda skäl är särskilt viktig för centrister. I vissa fall kan den leda till rent skrattretande resultat, som när Macron under tv-debatten med Marine Le Pen beskrev sig själv som en ”Mitterando-Gaullist”.

Pedder vittnar även själv om den franske presidentens charm som tydligen kan få en att känna att man är den enda existerande personen i världen när han talar med en. Hon ifrågasätter konsekvent sina egna intryck av honom, men kommer ständigt fram till att han är en extraordinär person. En ”philosopher-king”, en ”scholar-president”. Han är dessutom sportig. I en passage får vi veta helt en passant att han fortfarande tränar tennis med sin gamle coach: ”He was once ranked 15/1, which under French rankings is good amateur competitive level.” Om det inte vore för vissa kritiska och nyktert skärskådande passager hade detta kommit farligt nära ren hagiografi.

En anledning till att Pedder, som så många andra nordeuropeiska och amerikanska kommentatorer, är så betagen av Macron kan vara att han som första franska president helt inkarnerar den ideologi som hennes egen tidning har haft som ledstjärna sedan 1843. Till skillnad från den vulgäre Sarkozy framstår Macron inte i första hand som en representant för en viss klass. Istället grundar sig hans ideologiska appell på en vädjan till människors individuella kapacitet och ekonomiska rationalitet. Dessutom saknar han den djupa respekt för staten som har varit utmärkande för i princip samtliga tidigare presidenter. Istället framhåller han det moderna företaget, gärna inom någon modern, digital bransch, som grundbulten i hans idealsamhälle. Den ensamme, framgångsrike tech-entreprenören tycks vara mönstermedborgaren (härav smeknamnet le président start-up). Det är knappast förvånande att detta är ljuv musik för anglosaxiska liberaler.

Pedder har i likhet med många av hennes kolleger vid andra engelskspråkiga högertidningar – till skillnad från svenska sådana – den befriande egenskapen att kunna tala klarspråk om dagens ekonomiska läge. För henne är Macron liberalismens svar på den moderna kapitalismens misslyckande. Genom att erkänna att en stor del av den franska befolkningen missgynnats av de senaste decenniernas utveckling, positionerade sig Macron på ett sådant sätt att han kunde tala till åtminstone en del av den vänsterlutande delen av väljarkåren. När högerns François Fillon föll bort och det stod klart att Macron skulle göra upp med Le Pen, kunde han sedan utmåla sig som en företrädare för ”det öppna samhället” (en Poppersk referens som nog inte stör engelska liberaler – i franska öron är det den harmlöse och omhuldade Bergson som hörs), samtidigt som han försäkrade missnöjda väljare att han ska beskydda dem från globaliseringens destruktiva effekter.

Pedder har en poäng när hon beskriver Macron som en insurgent gentemot det gamla systemet. Han framstod som precis tillräckligt rebellisk för att accepteras av etablissemanget: ung, retoriskt driven och frispråkig, en outsider utan tydlig partitillhörighet. Samtidigt var han med sin bakgrund en garant för systemets stabilitet. Hans var en ”revolution utan högafflar”, som Pedder träffande sammanfattar det. Macrons förmåga att framställa sig som en rebellisk outsider, vilket tillät honom att spela på det utbredda politikerföraktet, även kallat dégagisme, trots att han hade i princip varenda arbetsgivares och högerlutande ledarsidas välsignelse, lär gå till annalerna som en av de mer imponerande manövrerna i modern politisk historia.

Macron insåg redan tidigt att de mitten-lutande delarna av den traditionella högern och vänstern egentligen stod närmare varandra än sina partiers ytterkanter, och att det därför fanns en teoretisk möjlighet att förena dessa skikt i en ny mittenorienterad rörelse. Pedder, som själv tycks vara helt övertygad av Macrons program, anstränger sig till det yttersta för att övertyga läsaren om det unika i denna ”progressivistiska” ideologi, som förenar teknikbejakande ekonomisk liberalism med en omhändertagande välfärdsmodell. För den som har tittat på vad Macron har uträttat sedan han kom till makten råder det dock inga tvivel om vilken av de två pelarna som kommer i första hand.

Skattesänkningar för de rikaste, uppluckring av arbetsrätten, inskränkningar av fackliga rättigheter och sänkta bidrag till låginkomsttagare är bara några av Macrons ”progressiva” reformer. Hans humanitära retorik i flyktingfrågan har inte matchats av några andra reformer än EU-förslaget på stängda asylcenter. Sedan han kom till makten har Frankrike fortfarande inte tagit emot den kvot flyktingar som man förbundit sig att göra.

Samtidigt har han antagit de viktigaste lagarna via dekret, utan att konsultera nationalförsamlingen, samt skrivit in undantagstillståndet i grundlagen. Hans reaktion på den senaste skandalen rörande hans livvakt, som på fritiden klär ut sig till kravallpolis och går runt och klår upp demonstranter, är symtomatisk för vad allt fler nu ser som ett auktoritärt drag hos presidenten. Istället för att polisanmäla saken valde Macron att behålla vakten och själv ta på sig det fulla ansvaret. Så sent som den 3 augusti fick Alexandre Benalla, som han heter, till slut sparken sedan en film som visar misshandeln av en demonstrant blivit offentlig. Macrons andra uttalande i ärendet – ”låt dem komma och ta mig” – vittnar om en föga ödmjuk hållning.

Pedders bok har flera förtjänster. Hon visar pedagogiskt hur Macrons valseger var lika mycket ett resultat av skickligt politiskt spelande som av en serie rena tillfälligheter. I ett intressant kapitel diskuterar hon hur Frankrike, liksom alla postindustriella västländer, har blivit alltmer splittrat mellan en ekonomiskt dynamisk urban del å ena sidan och en stagnerande rural sådan samt många hopplösa förorter å den andra – det hela är underbyggt med platsbesök i alla tre världarna. Flera ingående analyser av Frankrikes ekonomiska situation och de historiska processer som har lett fram till den är också givande.

Problemet är bara att Pedder är fast rotad i den världssyn som gör att hon kan anklagas förfrenchbashing. Trots upplysande och korrekta beskrivningar av eurozonens bristfälliga konstruktion är budskapet det vanliga: Frankrike har för höga löner och en för stor offentlig sektor – dessa måste minska om landet ska komma på fötter igen.

Det finns dock en annan berättelse om de ekonomiska problemen i Sydeuropa, inklusive Frankrike. Ungefär samtidigt som euron infördes valde Tyskland, som då var Europas ”sjuke man”, att dumpa lönerna för att öka konkurrenskraften. Samtidigt fick den tyska ekonomin i och med euron en för sin kapacitet onaturligt undervärderad valuta (enligt IMF idag med mellan 10 och 20 procent mot dollarn). Detta har gjort att tyska företag konkurrerar ut dem i grannländerna och därmed driver upp deras arbetslöshet. I ett område med gemensam valuta men utan gemensam fiskal politik kan länder som Italien, Grekland och Frankrike inte längre devalvera sig ur situationen. Den enda lösningen för dessa länder är enligt Pedder, liksom enligt Angela Merkel, enkel: Gör som Tyskland. Det ironiska är dock att om alla länder skulle börja dumpa lönerna likt Tyskland skulle det tyska bytesbalansöverskottet och därmed landets ekonomiska dominans direkt gå upp i rök. I själva verket har Frankrike ett sunt löneläge, med en stark köpkraft som resultat. Att dessa resurser går till Tyskland som lägger dem på hög (2017 uppgick överskottet till över 300 miljarder dollar – det största i världen) är lika tragiskt som det är skandalöst. Och att Pedder inte nämner dessa problem, trots att till och med hennes egen tidning upprepade gånger har beklagat sig över dem, är ett mindre mysterium.

Macron har nu föresatt sig att göra ”läxan” som tidigare franska presidenter antingen har undvikit eller misslyckats med. I utbyte hoppas han att Tyskland ska gå med på att eurozonen integreras ytterligare med bland annat en gemensam budget och finansminister, vilket i förlängningen skulle kunna utjämna obalanserna. De förslagen har dock redan fått kalla handen från Berlin. Hans New Deal kommer därför bara att leda till att franska löntagare får sämre löner och villkor, utan att erhålla något i gengäld. Inte att undra på att de protesterar.

Macron kan mycket väl komma att bli mallen för mittenorienterade sossar och marknadsliberaler av olika slag de kommande åren, politiker som inför hotet från den framgångsrika högerpopulismen söker efter nya sätt att spela på människors affekter. Att anhängare som Sophie Pedder inte verkar se några problem med att politiker som Emmanuel Macron, som är en självutnämnd ”globalist”, beredvilligt lägger sig till med dessa populisters egen terminologi och därmed låter dem staka ut villkoren för det politiska samtalet, är oroande. Det är dock inte särskilt förvånande när det, som i Macrons fall, mest tycks vara en täckmantel för att äntligen kunna införa den klassiska marknadsliberalism som det anglosaxiska kommentariatet så länge suktat efter att få se i Frankrike.

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Friheten står på spel av Erik Helmerson

3) Den största tomheten av Joel Halldorf

4) Om läget i vår demokrati av Tommy Möller

5) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

NR 6 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...