VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Säger bara som det är

Av Ulrika Carlsson

Det ryska språket kan verka strängt och avvisande. Men det handlar inte om att förolämpa utan om att rapportera sanningen.

I början av Vladimir Nabokovs roman Pnin kommer Timofey Pnin, invandrare från Ryssland, in i väntsalen på en station i en småstad i USA:
   – Information, please, said Pnin.Where stops four-o’clock bus to Cremona?
   – Right across the street, briskly answered the employee without looking up.
   – And where possible to leave baggage?
   – That bag? I’ll take care of it.

Pnin är lektor i ryska vid en liten amerikansk högskola. Han talar engelska i stort sett genom att översätta ryska meningar ord för ord, och de yttringar som är resultatet av denna operation är komiska inte bara för att de bryter upp det engelska idiomet, men också för att de trots alla fel är så formella, abstrakta och högtravande. Han låter som en klassisk europeisk professor, en välklädd frankofil. ”But I must obtain my valise!” utbrister han vid ett tillfälle.

Men det är inte för att Pnin är akademiker som han talar som en professor. I dagens Ryssland låter alla som professorer – studenter, byråkrater och försäljare. När man druckit upp sin öl på krogen och servitrisen kommer förbi frågar hon inte ”Vill Ni ha en till?” Hon säger ett enda ord, ett handlingsverb i infinitiv, med en intonation som gör det till en fråga: Povtoritj? – bokstavligt översatt, ”Att upprepa?” Första gången jag hörde detta brast jag ut i skratt. Sedan svarade jag genom att upprepa servitrisens infinitiv men med intonationen hos en militär order. Upprepa!

Tilltalet i ni-form mellan främlingar förstärker känslan av avstånd och formalitet, och de många satsadverbial och andra konstruktioner som ger meningar utan subjekt –”Möjligt att sitta här?”, ”Obligatoriskt att bära skoskydd”, ”Behövs påse?” – har samma effekt av att göra kommunikationen opersonlig. Per Durst-Andersen, lingvist och professor vid Copenhagen Business School, presenterar i boken Linguistic Supertypes en modell som delar in alla språk i tre kategorier på ett sätt som belyser just denna egenhet hos ryskan i motsats till exempelvis svenskan och engelskan. Han kallar ryskan ett ”verklighets-orienterat” språk, medan svenska, danska och brittisk engelska är åhörar-orienterade. Till den tredje kategorin, talar-orienterade, hör bland andra turkiska och bulgariska.

Att svenska är åhörar-orienterat innebär för Durst-Andersen att själva den grammatiska grunden i språket är inriktad på att ge åhöraren information som är relevant, för honom. Verbens tempus utgör stommen i sådana språk. Genom att använda perfekt-formen – ”Hon har suttit i fängelse” – signalerar talaren att han ger ny information, påbörjar ett nytt ämne. Vill talaren bygga vidare på information som redan är känd för åhöraren använder han imperfekt: ”När hon satt i fängelse skrev hon en bok.” Också när det gäller substantiv gör språk som svenska en skarp skillnad på ny och gammal information genom de två typerna av artikel, bestämd och obestämd. ”Boken om hennes fängelsevistelse har kommit ut”; ”Hon har gett ut en bok om sin fängelsevistelse.” I ryskan finns inga artiklar. Man måste luska ut av sammanhanget huruvida den bok talaren just nämnt är densamma han berättat om tidigare. Inte heller finns de två tempusformerna för att tala om det förgångna som anpassar det som sägs till vad han redan vet.

Det centrala i verklighets-orienterade språk är skillnaden mellan avslutade händelser och fortgående händelseförlopp. På ryska uttrycks detta både i nutid och dåtid genom verbets två aspekter: perfektiv och imperfektiv. Denna grammatiska skillnad motsvarar en skillnad i själva situationen som beskrivs, en objektiv skillnad snarare än en fråga om vad som är mer relevant för åhöraren, eller hur talaren först fick reda på vad som hänt. På svenska kan man ibland uttrycka samma skillnad med hjälp av prepositioner, ”att läsa (en bok)” motsvarar det ryska imperfektiva tjitatj; det perfektiva protjitatj översätts till svenska som ”att läsa ut (en bok)”. Men ryskan kräver att man väljer mellan dessa två former varje gång man använder ett verb. Skillnaden mellan det avslutade och det fortgående uttrycks inte lexikaliskt utan grammatiskt – den är inbyggd i språkets grundstruktur.

Fokus på situationen i sig gör att ryssar oftare än svenskar talar om sig själva som objekt. ”Jag tror vi ska svänga här”, ”Jag gillar inte sådana blommor”, ”Jag heter Karlsson” och ”Jag mår dåligt” skulle alla uttryckas passivt på ryska, så att det svenska ”jag” ersätts av ett ryskt ”mig”. ”Enligt mig ska vi svänga här”, ”Sådana blommor behagar mig inte”, ”(De) kallar mig Karlsson” och ”(Det är) dåligt med mig”. Det är som om den som talar, även när han säger något så subjektivt som vad han tycker om och hur han mår, egentligen inte uttrycker sig, utan rapporterar ett objektivt faktum som någon annan lika gärna hade kunnat rapportera.

Durst-Andersen är försiktig med att dra några slutsatser om vilka kulturella skillnader sådana språkliga skillnader kan tänkas vittna om. Det är också uppenbart att väldigt olika kulturer har språk av samma supertyp. För egen del kan jag inte låta bli att koppla det formella, verklighets-orienterade språket i Ryssland till det hårda, stoiska och fatalistiska i den ryska mentaliteten. Om språket tros beskriva en objektiv verklighet snarare än talarens subjektiva upplevelser och åsikter, så kan detta förklara varför folk här kan avvisa varandra utan krusiduller och tala så strängt till varandra. De menar inte att förolämpa, de rapporterar bara sanningen.

Mest lästa just nu

1) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

2) En annan plats med andra lagar av Nathan Shachar

3) Rotvälta av Peter Santesson

4) Utan etik och ansvar av Johan Frostegård

5) Vänta på frälsning av Joel Halldorf

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Skattkammarön av Elisabeth Braw

2) Åter laglig i Montenegro av Per-Arne Bodin

3) Normalisera monarkin av Daniel Bergström

4) Livet bakom järnridån av Jakob Sjövall

NR 7 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...