VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Åter laglig i Montenegro

Av Per-Arne Bodin

Glada änkan – operetternas operett – är mer än sprittande musik och erotiska intriger. Den har högsta relevans för förståelsen av europeisk historia och utrikespolitik.

Franz Lehárs operett Glada änkan har spelats i hela världen sedan den hade urpremiär i Wien 1905. Den räknas som ett kosmopolitiskt musikverk. Endast i Montenegro, det land som operetten handlar om, har den varit förbjuden. Det är ett land som blivit aktuellt i samband med sitt inträde i Nato 2017 och som nu är ett av kandidatländerna till EU på västra Balkan. President Trump kallade i somras montenegrinerna för ett ”aggressivt folk”, som skulle kunna orsaka ett tredje världskrig. Ett märkligt yttrande, som skulle kunna vara hämtat ur någon uppslagsbok från 1800-talet om olika folkkynnen men som ändå satt ännu mera fokus på det lilla landet på västra Balkan.

I programmet till den bejublade uppsättningen på Stockholmsoperan som hade premiär förra året kallades librettot för en dinosaurie, men egentligen är det av högsta relevans för att illustrera och förstå mer än ett sekel av europeisk historia.

Glada änkan utspelar sig i Paris och handlar om ett operettrike, Pontevedro. Victor Léon och Leo Stein skrev librettot med utgångspunkt i en fransk roman som redan hade dramatiserats och uppförts på teatern: ”L’attaché d’ambassade: comédie en trois actes” av Henri Meilhac. Librettisterna ändrade namnet på landet. Ursprungstexten handlade om ett tyskt furstendöme och hade Tysklands enande som politisk bakgrund. Landet blev istället Montenegro och operettens handling syftade på en av dåtidens konflikthärdar: Balkan. Den österrikiska censuren ändrade landets namn till Pontevedro, men alla förstod vilket land som avsågs. Huvudstaden i operettlandet har nästan samma namn, Letijne, som dåtidens verkliga huvudstad Cetinje. Flera av rollfigurerna anspelar på dåtida kända montenegriner och de delvis uppdiktade folklore-elementen pekar på Montenegro, som redan 1878 tack vare österrikisk hjälp blivit självständigt från Osmanska riket. Operetten demonstrerar den österrikiska utrikespolitik som ledde till första världskriget. Härska och söndra på Balkan var här ett huvudmål. Intrigen kretsar kring den pontevedrinska ambassaden i Paris. Diplomaterna har fått ett delikat ärende att handlägga. Den stenrika pontevedrinska änkan Hanna Glawari är i staden och ambassaden har i uppdrag att hindra henne från att gifta sig med en utlänning och föra förmögenheten ut ur hemlandet, eftersom det skulle betyda statsbankrutt. Förstesekreteraren Danilo Danilovitj får i uppdrag att i tjänsten gifta sig med Hanna. Han visar sig ha haft en relation med henne redan före hennes första äktenskap, men blev då försmådd. Hela intrigen handlar om hur detta giftermål ska komma till stånd. Operetten slutar, som genren kräver, lyckligt: Hanna och Danilo får varandra, den montenegrinska statskassan räddas och diplomaterna kan stanna kvar i Paris och rumla om med grisetterna på bordellen Maxim.

Montenegrinerna liksom kroater och ryssar protesterade mot operettens fram¬ställning av landet och avbröt en av föreställningarna genom att slänga in stolar på scenen i en panslavistisk gest av gemensam upprördhet. Särskilt retade sig demonstranterna på att den sydslaviske diplomaten glömde sitt fosterland så snart han satt sin fot på Maxim. En montenegrin skulle inte under några omständigheter glömma sitt land. Furst Nikolaus av Montenegro krävde i ett brev till kejsar Frans Josef att operetten skulle förbjudas. Brevet ledde inte till något annat resultat än att kejsaren gick och såg Glada änkan. När den spelades i Konstantinopel några år efter urpremiären fanns hos de slaviska nationalisterna långt gångna planer på att försöka stoppa föreställningen. Våldsamheterna blev en operettrepetition inför det verkliga attentatet, begånget av Gavrilo Princip som kom från en montenegrinsk släkt, mot den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand 1914.

Två av tidens mest brännande frågor anspelas på i librettot. Den ena är förbundet mellan Österrike och Tyskland (dubbelalliansen) som ingåtts några decennier tidigare. Det var riktat mot Ryssland och blev sedan till trippelalliansen, då också Italien anslöt sig. Alliansen var en bidragande orsak till första världskrigets utbrott. Den andra viktiga frågan vid den tiden var allmän rösträtt. Båda dessa aktuella politiska frågor flätas in i operettens erotiska intrig som kommer att gälla ménage à trois respektive Hannas möjlighet att välja bland de talrika friarna. Glada änkan återger stämningarna i Österrike och på Balkan i början av 1900-talet, stämningar som mindre än ett decennium senare skulle leda fram till första världskriget.

Operettlandet var vad som idag nedlåtande brukar kallas ”failed state” karakteriserat av dålig ekonomi, dåligt styre och korrupta och lata diplomater som dessutom frekventerar en bordell.

Filosofen Theodor Adorno skrev att Glada änkan är en av de sista operetterna som har något med konst att göra, innan genren blev massproduktion. Han berömmer den för dess smakfulla svagt sydslaviska ton och ytterligare en fläkt av det sydslaviska när Hanna talar om ringlekar, som är en viktig del av sydslavisk folkkultur. Kören sjunger till och med en rad på ett obestämt sydslaviskt språk om vikten av att glädja sig. Vad han syftar på framförallt är Viljasången, som är det andra slagnumret efter ”Då går jag till Maxim”.

Det finns en tydlig erotisering av det främmande i Viljasången, som följer på dessa rader. Sången sjungs av Hanna under nationaldagsmottagningen som exempel på hemlandets kultur och handlar om en skogsflicka som förför en jägare för att sedan snabbt försvinna igen. Vilja eller Vila är en gestalt i sydslavisk mytologi, hon liknar ett skogsrå och hon är lika farlig men mycket vackrare. Hon är en av många erotiska skogsflickor som finns i den europeiska kulturen från denna tid och kan jämföras med Viktor Rydbergs Singoalla några decennier tidigare.

Två föreställningar om erotisk lössläppthet aktualiseras: en parisisk (”på parisiskt vis” heter det) och en om det erotiskt vilda Balkan, som i Viljasången. Det är erotiken som förenar öst och väst i Glada änkan. Operetten är lagom oanständig och lagom förljugen, men också äkta, som Adorno påpekade, så att man kan gå och se den med lagom mycket dåligt samvete.

Låt oss nu gå vidare i den europeiska historien. Glada änkan var Adolf Hitlers musikaliska favorit, kanske ännu större än Wagners operor. Richard Strauss ville istället sortera in Lehárs operetter under beteckningen ”entartete Kunst”. Hitler poserade gärna hemma i frack som Danilo, har en av hans sekreterare berättat. Under det sista året i sin bunker lär han oavlåtligt ha spelat Glada änkan på band till omgivningens frustration. Flera uppsättningar gjordes i Berlin under kriget. Hitler uppskattade särskilt den som hade premiär 1940 på Admiralspalast. I programmet var librettisternas namn strukna och handlingen flyttad från Paris till Berlin.

Franz Lehár skänkte Hitler ett inbundet exemplar av programmet till Glada änkan från urpremiären 1905. Han stannade kvar i Österrike under kriget och har anklagats för att ha varit samarbetsman. Hans situation var svår eftersom hans hustru var judinna, men hon överlevde Förintelsen tack vare Hitlers musiksmak. Librettisten Leo Stein blev däremot offer liksom också Louis Treumann, som sjöng Danilos roll vid urpremiären. Båda var judar.

Samtidigt som Hitler spelade operetten i sin bunker spelades den på musikaliska komediteatern i det svältande och inringade Leningrad. Operetten blev en protest mot kriget och en hjältemodig handling var att spela den under denna tid med ständiga bombardemang av staden. Den komiska musikteatern var den enda teater som aldrig stängde under de 900 dagarna av tysk belägring. Operetten hade en sådan dragningskraft att Hitler kunde bortse från att librettot hade skrivits av två judar, Stalintidens censorer kunde bortse från att Lehár var nazist och handlingen dekadent borgerlig.

Den sovjetiska censuren tog emellertid bort det erotiska innehållet i operetten. Danilo går inte längre till ”Maxim” för att slösa bort sina pengar och sin tid utan han besöker istället ”sina vänner”. Han super däremot lika mycket som i originallibrettot. I Viljasången stryks skogsflickans förförelse av jägaren och hon blir en romantisk drömbild av kärlek. Danilos glömska av fosterlandet försvinner redan i den ryska översättningen från 1906 och finns passande nog inte med i de sovjetiska versionerna av Danilos entrésång. Det fanns i operetten en syndig dragning till senkapitalistiskt dekadent lyxliv där partiets krav på socialistisk realism tystnade. Glada änkan och andra klassiska operetter blev kvar som en egendomlig relikt eller ett minne av en annan värld av nöjen och glamour från tiden före första världskriget i ett ganska grått Sovjetunionen. Det sena Sovjetunionen blev till slut operettens hemland, medan andra genrer tog över i väst och allt fler intellektuella började uppfatta det som pinsamt och obildat att tycka om operett.

Operetten överlevde alltså ryska revolutionen och Glada änkan återuppfördes redan i början av 1920-talet. 1931 förbjöds den men återkom på repertoaren 1935 för att sedan ytterligare en gång förbjudas strax efter kriget, i samband med ett nytt angrepp från partiets sida mot ideologiska bristfälligheter inom musiken. Kampanjen påminner om angreppet på Sjostakovitj 1936 och artikeln ”Buller istället för musik”. Regissörer och sångare som hade gjort uppsättningarna av operetten möjliga i Sovjetunionen blev efter andra världskriget av med sina arbeten bland annat på grund av sin judiska börd och anklagade för att vara rotlösa kosmopoliter. Det gällde åter fosterlandet som librettisterna 1905 hade raljerat om.

I Sjostakovitjs sjunde symfoni, ofta kallad Leningradsymfonin finns ”Då går jag till Maxim” med som citat. Den vanligaste förklaringen är att detta hänvisar till Hitlers förtjusning i operetten och att det är den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941 som gestaltas på detta sätt. Jag skulle vilja hävda att motivet istället talar om människornas förtvivlade vilja att överleva i den inringade och svältande staden. Det är motståndsviljan som uttrycks och önskan om ett vanligt liv, ett motiv som alla kunde gnola med i.

Béla Bartók använde likaså ”Nu går jag till Maxim” i sin konsert för orkester från 1944. Bartók menade själv att han aldrig hört sången men citerade Sjostakovitj. Melodin användes också av Alfred Hitchcock i hans skräckfilm ”Skuggan av ett tvivel” från 1943. Den har alltså haft en stor genomslagskraft och kan användas som stämningsskapande element i många olika sammanhang.

Adorno talar om att operettens karakteristika är att upprepa klichéer, vilket kan förklara dess tidigare slagkraft. Kanske operetten, och då särskilt operetternas operett, Glada änkan, är smittsam. Kompositören tar makten över sin publik som marionetteatern över sina skådespelare, som Strindberg menade om operetten i allmänhet: ”Man hör icke ostraffat en operett, ty den är suggestiv som det onda; och man går som ett medium åt den okände kompositören, kännande danstag i kroppen när han rycker på trådarna.”

Glada änkans framgångar visar inte bara på musikens makt, utan också på operettens och särskilt den makt som Lehárs operett utövar – på gott och ont. Operetten kan fungera som en överlevnadsstrategi, som i Sovjetunionen under kriget, eller fungera som en drog, som i Hitlers fall.

Först 2014 blev Glada änkan tillåten i Montenegro som ett led i landets anpassning till Europa. Ett särskilt evenemang arrangerades i huvudstaden Podgorica för att befästa operettens plats i den montenegrinska kulturen och en bok utgavs där Glada änkan presenterades som århundradets viktigaste montenegrinska musikaliska monument. Den montenegrinske tronföljaren kungjorde sitt beslut att dra tillbaka förbudet från 1905. Kritiker hävdar dock fortfarande att operetten framställer hemlandet som en koloni eller som ett Ruritanien. Också i dagens politiska debatt finns operetten närvarande i beskrivningen av landets geopolitiska belägenhet: EU framstår som den rika änkan och Danilo är Montenegro, eller överhuvudtaget västra Balkan, som behöver änkans förmögenhet till varje pris.

Mest lästa just nu

1) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

2) En annan plats med andra lagar av Nathan Shachar

3) Rotvälta av Peter Santesson

4) Utan etik och ansvar av Johan Frostegård

5) Vänta på frälsning av Joel Halldorf

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Skattkammarön av Elisabeth Braw

2) Säger bara som det är av Ulrika Carlsson

3) Normalisera monarkin av Daniel Bergström

4) Livet bakom järnridån av Jakob Sjövall

NR 7 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...