VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Framtiden som försvann

Av Henrik Höjer

Med ökade och till synes olösliga samhällsproblem breder pessimismen ut sig. Men framtidsforskare som i årtionden presenterat de dystraste förutsägelser har lyckligtvis oftast fått fel.

Framåt stod det på en av Centerns valaffischer. Målet var tämligen oklart, men till skillnad från andra partier som ville återupprätta skolan, rädda miljön eller skapa ett tryggare Sverige så stack detta ut. Inte ens ”framtidspartiet” Socialdemokraterna lockade med en ljusnande framtid, utan ville ha ett Sverige där alla som kan jobba ska jobba.

Så framåt – mot vad? Det är vår tids stora fråga, när pessimismen breder ut sig.

Den har framförallt drabbat västvärlden på senare år, enligt flera studier från bland annat Pew research center. Här tror merparten att det kommer att bli sämre ekonomiskt i framtiden. I Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland tror 60–85 procent att barnen kommer att få det sämre ekonomiskt ställt än de själva. Detta till skillnad från växande ekonomier som Vietnam, Kina, Indonesien och Nigeria, där bara 5–20 procent tror att barnen kommer att få det sämre. På samma sätt tror merparten i till exempel Italien, Grekland och Frankrike att livet i deras land är sämre idag än för 50 år sedan. Medan de i Vietnam, Indien och Sydkorea hör till de allra mest övertygade om att livet idag är mycket bättre än för 50 år sedan i deras länder.

Så kan man fortsätta, för det finns massor av data som belägger att pessimismen frodas i Europa, medan optimismen lever i framförallt Östasien.

Även i Sverige är siffrorna entydiga. En majoritet tycker sedan några år att Sverige utvecklas åt fel håll, enligt SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Pessimismen har ökat trots högkonjunktur – och till synes i takt med att allt fler svårlösliga problem och sättningar i samhällsbygget har benämnts ”utmaningar” på vår tidstypiska politikerprosa.

Varför denna utbredda pessimism? Det finns säkert många tänkbara förklaringar, men mycket tyder på att många inte längre tror att politiker förmår lösa dagens stora problem. Såväl brottslighet som migration/integration samt klimatförändringar – högt rankade av väljarna inför valet – framstår som svårlösbara frågor som även delvis utmanar nationalstatens räckvidd. Vi har även sett allt mer av politiker som ropar ack och ve i framför journalisternas mikrofoner: ”Detta är oacceptabelt!”, ”Vad fan håller ni på med?” Begripliga känslor, absolut. Passar kanske frustrerade föräldrar eller lärare som ledsnat – men inte styrande politiker som istället borde presentera reformer och förslag för de oacceptabla beteendena ska stoppas.

Tendensen att lösa problem genom retoriska utbrott kan nog sättas i samband med en studie från opinionsinstitutet Novus (”Rapport: Synen på politiken sedan 2014”). Det generella förtroendet för politiker har sjunkit, och väljarna är mer intresserade av faktiska lösningar av samhällsproblem än maktspelet – men samtidigt angav bara varannan väljare att de tror att politiken faktiskt kan lösa samhällsproblem. Och även i denna studie ansåg en majoritet att samhället är på väg åt fel håll.

Även det generella förtroendet är rätt litet, enligt årets Förtroendebarometer, som ges ut av Kantar Sifo och Medieakademin. Bara 17 procent tror att Sverige kommer att klara integrationen på fem till tio års sikt. Även brottsbekämpning och välfärd får låga siffror – under 30 procent tror att landet klara av dessa saker de närmaste 5–10 åren. Ekonomin får höga siffror i sammanhanget, 46 procent. Men det innebär ändå att majoriteten är rätt pessimistisk inför även den långsiktiga ekonomiska utvecklingen.

Förtroendebarometern visar också att förtroendet för såväl riksdag som regering fallit kraftigt sedan 2010 – då strax under 60 procent hyste ett mycket eller ganska stort förtroende för dem. Sedan ett par år ligger siffran på runt 35 procent, ett synnerligen dåligt betyg på hur Sverige har letts och skötts under 2010-talet.

Undersökningarna antyder att vi behöver politiker som prioriterar statens kärnuppgifter – skola, vård, trygghet – före retoriska utfall och mediejippon. Det är möjligt att det finns människor som vill veta om våra partiledare tycker att håriga ben är kvinnligt (frågan ställdes till ett antal partiledare under en rätt samstämmig debatt på årets Pridefestival). Men en kvalificerad gissning är att flertalet hellre vill veta hur dagens problem ska lösas nu när framtida visioner har tonats ner till förmån för att återupprätta vad vi brukar ta för givet.

Den minskade tilltron till politikens möjligheter kan sättas i samband med flera trender som stärkts oavsett om vi haft höger- eller vänsterregeringar. Ta till exempel de växande ekonomiska klyftorna. Giniindexet, som mäter detta, är nu det högsta sedan SCB inledde sina mätningar i slutet av 1900-talet. Giniförändringarna har till stor del skett helt i otakt med partipolitiken. Siffran har ökat från cirka 0,20 tidigt 1990-tal till drygt 0,28 de senaste åren (detta gäller om man exkluderar kapitalvinster). De ekonomiska klyftorna har ökat under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar; och på lång sikt har klyftorna ökat (och ibland minskat, men det var under 1900-talet) i takt med globala ekonomiska trender. Den nationella ekonomiska politiken har alltså haft svårt att rå på denna trend.

Den minskade tilltron till politikens makt och möjligheter kan även illustreras av valdeltagandet, som toppade både i Sverige och västvärlden på 1980-talet för att sedan avta. En förklaring som statsvetare brukar framhålla är att makten har blivit diffusare och delvis flyttat utomlands. Globaliseringen har försvagat den nationella politiken.

En annan trend som politikerna verkar ha svårt att bemästra är den svenska skolan. Sannolikt hänger den ökade ekonomiska ojämlikheten samman med den ökade utslagningen från skolan. Både trenderna har växt oavsett regering – och drar oss bort från det som många förknippar med det traditionella Sverige – jämlikhet och en skola som förmår lyfta alla, oavsett bakgrund.

Det är välkänt att allt fler går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet. Förra året var andelen 17,5 procent av en årskull. Bland pojkarna är andelen över 20 procent. Bland dem med utrikes bakgrund är siffran ännu högre. Detta är en siffra som stadigt ökat på senare år – för fem år sedan uppnådde omkring 13 procent inte gymnasiebehörighet när de lämnade nian. Utslagningen fortsätter sedan även i gymnasiet. På en allt mer krävande arbetsmarknad anses en gymnasieexamen som ett minimikrav.

”En ny version av klassamhället grundläggs i skolan”, står att läsa i rapporten ”En elevkulls framgångar och motgångar” som Lärarnas riksförbund publicerade i somras. ”I varje årskull slås 35 000 elever ut. Så här kan det inte få fortgå”, skriver rapportförfattarna. ”Fram träder en djupt oroande bild”, fortsätter de. Författarna har följt årskullen som föddes 1998, och som kunde ha tagit gymnasieexamen sommaren 2017. Men mer än var tredje elev nådde inte dit under den utsatta tiden. Vilka är det som misslyckas, förutom pojkarna? Framförallt nyinvandrade elever. Bara 12 procent av dem som kommit till Sverige max fyra år före sin start i gymnasiet klarade gymnasiet på utsatt tid – trots en mängd åtgärdsprogram. Det säger sig självt att denna trend där en tredjedel inte förbereds för ett arbetsliv måste hävas. Men ännu så länge har inte så många politiker intresserat sig för frågan – och dess lösningar.

En annan, närliggande, fråga är skottlossningarna, sprängdåden och bilbränderna som även de under flera år har ökat och nått nivåer skyhögt över våra grannländers. Det finns brottskategorier, som till exempel bilstölder, som minskar över tid, men de tre brottskategorierna ovan är allvarligare – av flera anledningar.

För det första är dessa typer av brott mer eller mindre nya till sin karaktär. Antalet anmälda mordförsök med skjutvapen har femfaldigats sedan 1970-talet, enligt Brå. Bilbränder har vi ingen statistik på före 1998. Och bombdåden har vi börjat kartlägga först på 2010-talet.

För det andra rör det sig om mycket grova brott. Även om just bilbränder inte i första hand riktar sig mot liv vet i alla vilka skador anlagda bränder kan innebära.

För det tredje sker dessa brott med mycket stor fara för tredje person; och bilbränderna riktar sig direkt mot tredje person. Många har skadats eller rent av skjutits ihjäl av kringflygande kulor. Och även i sprängdåd har flera utomstående personer dödats. Att detta skapar en ny form av otrygghet i samhället säger sig självt. (Ett visserligen anekdotiskt exempel är att ett av mina barn på väg till sin träningslokal i Solna för en tid sedan missade en skottlossning med cirka 15 minuter. Polis på platsen kunde senare berätta att två beväpnade kriminella personer av allt att döma hade stött på varandra av en slump utanför träningslokalen, varvid de började beskjuta varandra. En av dem fick ett lättare skottsår och tog sig till Karolinska sjukhuset. Händelsen resulterade i en mindre notis i mediernaa, vilket säger något om den pågående normaliseringen. Det är möjligt att Sverige i några avseenden var tryggare för ett par decennier sedan – men mina föräldrar oroade sig aldrig för att jag skulle hamna i en skottlossning när jag var växte upp.)

En försvunnen framtid är dock knappast någon ny tankefigur. Senast pessimismen var lika stor som nu var under 1970-talet. Då vrålade Sex Pistols Johnny Rotten ”No future!” och ett par år tidigare hade Hasse Alfredson sjungit att framtiden verkar dyster och undrat om barnen nånsin skulle få det som han och hans generation – och ens få ta ett glas öl…?

Framtidstron återerövrades under 1980- och 90-talen när ekonomin kom på fötter och det akuta kärnvapenhotet avlägsnades samtidigt som friheten ökade i världen. Men drygt 25 år av optimism verkar sedan några år ha nått sin slutpunkt. Även om många långsiktiga globala trender är positiva, drivs de framförallt av att fattiga länder rör sig i rätt riktning. Idag ser det ut som om det allt mer splittrade Europa har nått vägs ände. Vi trängs av ökad politisk instabilitet samtidigt som de tre andra stormakterna Kina, Ryssland och USA agerar hotfullt och utan hänsyn till Europas intresse. Sommarens rekordvärme har åter aktualiserat klimatfrågan och inrikespolitiskt har migrationsfrågans allt större plats på dagordningen lett till svåra politiska och parlamentariska låsningar. Dessutom tyder mycket på att en lågkonjunktur sakta närmar sig.

Men kan vi om ett par decennier titta tillbaka på vår tids pessimism på samma sätt som vi nu i efterhand betraktar 1970-talets överdrivna framtidspessimism?

För en tid sedan skrev jag en artikelserie i tidskriften Forskning & Framsteg, där jag under vinjetten ”Facit framtiden” granskade gammal framtidsforskning om vår egen tid. Det blev väl ett par dussin kortare artiklar, som framförallt behandlade prognoser från 1960-, 70- och 80-talen. Det blev en rätt dyster läsning – framtidsforskarna förutspådde allt ifrån en ny istid och civilisationskollaps till skenande överbefolkning och storskaliga kärnvapenkrig. Den stora lärdomen var – förutom att de flesta som påstår något om en avlägsen framtid har fel – att man trots allt i regel har överskattat problemen och underskattat människans förmåga att lösa dem.

Hittills har pessimisterna haft fel långt oftare än optimisterna, vilket inte är så konstigt eftersom vi människor verkar ha en inbyggd negativ ”bias”. Det är numera rätt välkänt att dåliga nyheter sprids snabbare än goda, att negativa händelser påverkar oss mer än positiva, att vi i regel har en alltför negativ bild av samhällsutvecklingen och så vidare.

Låt oss därför hoppas att pessimisterna kommer att ha lika fel som vanligt. Men – det som kanske gjort människan så framgångsrik är nog trots allt just det faktum att hon tidigt i vår historia lärde sig att inrikta sig just på risker och problem. Önsketänkare och överdrivna optimister överlevde nog inte så länge på savannen.

Henrik Höjer är fil dr i historia samt vetenskapsjournalist och författare.

Mest lästa just nu

1) Slut på barnatron av Fredrik Haage

2) Kulturångest av Katarina Barrling

3) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

4) Goda idéer bortom det rimligas gräns av PJ Anders Linder

5) Dosera med dynamik av Mattias Svensson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Kulturångest av Katarina Barrling

2) Goda idéer bortom det rimligas gräns av PJ Anders Linder

3) Slut på barnatron av Fredrik Haage

4) Vi har en plikt att hoppas av Pontus Herin

5) Kejserliga fantomsmärtor av Martin Lagerholm

NR 7 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...