VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Vi har en plikt att hoppas

Av Pontus Herin

Mänskligheten befinner sig i början av ett gigantiskt teknikskifte. Men politikerna som borde bejaka detta håller sig avvaktande.

När det amerikanska företaget Boston Dynamics släpper videosnuttar med sina senaste, människoliknande, robotar blir reaktionerna i sociala medier lika uppskruvade som talande. Halva lägret ser en glimt av framtiden som de gillar: en maskin som tar bort farliga och monotona jobb, som eldar på tillväxten ekonomin och som i mänsklighetens tjänst kanske till och med kan rädda världen från katastrofer. Andra halvan ser en skrämmande robot som tar våra jobb, ska ersätta mänsklig närvaro och till och med en potentiell, okontrollerbar, krigare.

Det har i alla tider funnits teknikoptimister och teknikpessimister. En uppdelning som är svår att passa in på någon politisk skala, även om partisterna gärna försöker. Båda typer finns i båda lägren och utmaningen för politiker blir att tilltala båda, såväl optimister som pessimister. Det försöks också men på ett tydligt defensivt, måhända svenskt, sätt. Nämligen genom att inte flörta med någon sida utan istället hålla fast vid en ”vänta-och-se-strategi” gentemot den nya teknologin.

Att signalera odelad rädsla eller ens skepticism inför teknologiutvecklingen är ett tabu för varje politiker. De skulle anklagas för bakåtsträvande nostalgiker av motståndarna som skulle peka på hur teknikutvecklingen spelat människan i händerna i alla tider.

Men samtidigt är det idag få politiker som talar passionerat om teknikutvecklingen och framtiden. Det räcker med att gå till den nyss avslutade svenska valrörelsen och räkna hur ofta ord som digitalisering, artificiell intelligens eller nanoteknologi användes i debatten.

Under efterkrigstidens första sekler var det självklart för politiker att stämma in i och till och med gå i bräschen för en rådande framtidsoptimism. Med facit i hand kunde man då konstatera att västvärlden nu hade klarat av 100 år av industrialisering. En stor omställning, inte utan umbäranden förstås, men med ett slutresultat som slog allt i historien i form av bättre levnadsstandard och längre liv. Domedagsprofeter som sagt att jobben skulle ta slut visade sig haft fel. Det uppstod nya jobb i nya branscher och utmaningen, förstod politiker, var att bejaka förändringarna och inte hålla fast vid det gamla. Produktiviteten ökade snabbt tack vare den industriella revolutionen och med det välståndet. För svensk del blev allt detta extra tydligt eftersom Sveriges multinationella tillverkningsbolag låg helt rätt i tiden med sina produkter och sin ofta världsledande teknologi.

Men det var då. Låt oss istället spela tiden bakåt 150 år och leka med tanken att vi då hade haft allmän rösträtt, samma heterogena politiska landskap som idag och dessutom full tillgång av information bland väljarna. Tänk vidare att jordbruksarbetarna skulle inse att 95 procent av deras jobb skulle försvinna på grund av den nya tekniken. Frågan är om någon politiker hade talat passionerat om framtiden, om ”strukturomvandling”, om teknologiutvecklingen och hur allt skulle bli bättre.

På några sätt kan faktiskt den tiden jämföras med idag, åtminstone vad gäller graden av osäkerhet. Vi befinner oss idag i en digital och en automatiseringsrevolution som dessutom är på väg att kliva över i ännu en revolution med ledord som artificiell intelligens, robotar och nanoteknologi.

I vilken fas av omvandlingen vi befinner oss just nu är omöjligt att säga, lika lite vad det kommer att betyda för våra liv och arbeten. Teknologin är komplex, vad den verkligen kommer att betyda är diffust och det enda forskarna är överens om är att omvandlingen för människan och samhället blir gigantisk. Förhoppningen och mångas tro är förstås att människan precis som tidigare kommer att hitta nya arbetsuppgifter och att den nya teknologin återigen driver på tillväxten. Men människorna är inte lika säkra. Enligt en opinionsundersökning tidigare i år visade det sig att 59 procent av svenskarna tror att deras barn kommer att få det sämre än de själva. I andra västländer är också pessimismen utbredd. Inte heller forskningen kan säkert slå fast att det väntar guld och gröna skogar.

Den prisbelönte framtidsforskaren Martin Ford menar att den pågående teknikutvecklingen inte går att jämföra med något tidigare. Bland annat eftersom robotar och artificiell intelligens kan ersätta nästan alla arbetsuppgifter. Under industrialiseringen ersatte maskinerna jobb i en viss sektor, varpå arbetarna gick vidare till andra sektorer, som när textilindustrin och sedan varvsindustrin försvann i Sverige och till exempel fordonsindustrin istället skrek efter folk.

Svensken Carl Benedikt Frey på Oxforduniversitet forskar om framtidens arbetsmarknad och har varit inne på samma spår. Han menar att upp emot hälften av alla kategorier som man brukar dela in arbetsmarknaden hotas av automatiseringen. Intressant är också hans förutsägelse om att det är mellanjobben som är hotade. Här lägger han till exempel in jurister, revisorer och ekonomer. Avancerade arbeten som ingenjörer och forskare kommer att dra nytta av den teknologiska utvecklingen. Även de enklaste jobben kommer att klara sig. Städare, hårfrisörer, undersköterskor utför uppgifter som inte robotar klarar.

Även om man är optimistisk, som Frey i grunden är, och menar att människan kommer att hitta nya uppgifter för sin försörjning och allt kommer att lösa sig så att säga, så handlar det förstås om en smärtsam omställning, inte minst då för den för politiker så viktiga medelklassen. Det är inte helt enkelt för politiker att med trovärdighet upprepa mantrat att ”alla behövs”.

Men om framtiden kan te sig osäker för den enskilde löntagaren som befinner sig i fel segment av arbetsmarknaden handlar framtidsoptimism också om den allmänna synen på ekonomin. Här är bekymret att västvärlden faktiskt inte sett så mycket av några positiva ekonomiska effekter av en digital revolution eller automatiseringen av industrin – två teknologitrender som vi ju av allt att döma befunnit oss i ett tag nu och som borde gjort avtryck.

Ett nyckelmått här är produktiviteten. Det är växande produktivitet som skapar välstånd och som gör att lönerna kan öka snabbare än priserna. Den har drivits av den teknologiska utvecklingen. Under 1960-talets rekordår ökade produktiviteten med runt 6 procent i genomsnitt i Sverige. Decenniet före 2006 låg den på 4 procent per år, men det senaste decenniet har den krympt ihop till under 1 procent. Det är samma trend i hela västvärlden, i Storbritannien till exempel beräknas produktivitetstillväxten till den lägsta sedan industriella revolutionens genombrott.

Orsakerna är en stor gåta bland ekonomer som utan övertygelse brukar peka på en åldrande befolkning, mätbekymmer och att effekterna kommer, vi har bara inte sätt dem än. Men ingen kan veta säkert mer än att de som bestämt hävdar att ny teknologi har gjort oss mer effektiva inte har täckning för sitt påstående.

Inte minst från vänsterhåll förs ofta fram en annan stor framtidsutmaning med den pågående digitaliseringsrevolutionen. Nämligen hur den driver på ojämlikhet och inte förmår sprida värdeskapandet. Börsnoterade digitala jättar som Google, Facebook, Netflix och en uppsjö av digitala så kallade unicorns har skapat enorma värden för sina ägare samtidigt som bolagen har extremt få anställda i förhållande till både sitt börsvärde och sin omsättning. Dessutom har devisen ”vinnaren tar allt” nu gällt ett tag i Silicon Valley. Logiken är att det ligger i internets och digitaliseringens natur att människor vill vara på samma ställe som alla andra varför det i varje enskild nisch blir en enda spelare som tar hem hela spelet, en utveckling som få önskar. Vi ser nu hur myndigheterna mer börjar få upp ögonen för monopolsituationen för IT-jättarna, påhejade av politiker.

Det är de här stora företagen, tillsammans med forskare, som verkligen driver den snabba utvecklingen. Historien visar att uttrycket ”teknologi slår politik” är mer än bara en klyscha. Sverige är ett bra exempel på hur utvecklingen inom telekommunikation, satellit-tv, internet och så vidare har brutit ned monopol och fått politiker att hamna på efterkälken. Listan på länder som klarat sig bra med god ekonomisk tillväxt tack vare teknologiska framsteg, trots ett dysfunktionellt styre, kan också göras lång. Detta kanske har blivit en sådan självklarhet att politiker börjat retirera från ambitionen att driva på utvecklingen och istället se sin roll att hålla i tyglarna och visa sin duglighet genom att titta bakåt och peka på hur allt det som fungerat inte ska gå förlorat.

I den svenska valrörelsens debatter kring välfärden blev detta särskilt tydligt. I två av väljarnas viktigaste frågor, sjukvården och skolan, spås digitalisering och robotar (sjukvård) få stort genomslag och leda till kvalitetsökning och högre effektivitet. Men om detta hördes väldigt lite från talarstolarna, tvärt om basunerades det löpande ut löften om fler människor i vården och skolan. Det kan förstås ses som ett, kanske omedvetet, budskap om att man håller sig skeptisk till den snabba digitaliseringen och teknikutvecklingen i välfärdssektorerna. För historiskt sett har ju teknologin inom alla områden ökat effektiviteten och minskat behovet av människor – inte ökat det. Men nu lovas det alltså fler människor inom sektorerna, som förr. Givetvis gör man här bedömningen att det är vad människor vill höra. Men kanske är det också ett resultat av att det fortfarande finns ganska lite tecken idag på att ny teknik har förbättrat de här välfärdssektorerna.

Inom sjukvården ökar vårdköerna och tidningarna skriver om kaos på akuten. Vad gäller synliga effekter av digitalisering handlar det om digitala journaler, övervakningssystem och annat ”duttande”, annars är det mesta som vanligt. Nu köper landstingen in operationsrobotar och det diskuteras hur robotar även ska kunna hjälpa till att sköta patienter. Men detta ligger alltså i framtiden och alla scenarier kring hur sjukvården ska automatiseras är långt ifrån tilltalande för alla.

I skolan får eleverna datorer och läsplattor för att undervisningen ska effektiviseras, heter det. Med modern teknik ska de kunna leta information och söka kunskap. Men hur effektivt det blir är oklart. Kanske är det symtomatiskt att i Silicon Valley kräver föräldrar (ofta IT-experter) att mobiltelefoner ska förbjudas och mer lärarledd undervisning. Lärarna verkar skeptiska till utveckling och pekar på fortsatt oordning i skolan. De pekar också på en bieffekt med tekniken där föräldrar när som helst på dygnet kontaktar och kritiserar lärare som verkar blivit landets nya hackkycklingar.

Men, går det att invända, är det för tidigt i den pågående digitala revolutionen att bedöma hur den verkligen kommer att slå på global tillväxt och välfärd. Historien har ju, återigen, alltid visat att världen blir bättre av den teknologiska utvecklingen och inte minst alarmrapporter om att jobben tar slut visat sig fel. Modern teknologi kan också betyda lösningen för mänsklighetens stora utmaningar som miljöförstöring och krig. Dessutom går det inte att mäta allt med siffror utan en framtidsspaning måste ta in livskvalitetsaspekter som sociala kontakter, tid med familjen och så vidare.

Visst gör e-handel och smarta telefoner livet enklare för många. Men bekymret för framtidsoptimisterna är att många kurvor som mäter livskvalitet i västvärlden pekar åt fel håll just på grund av teknologin. I USA uppmärksammas det betydligt mer än i Sverige hur ungas hälsa försämrats på grund av ett beroende av mobiltelefoner och spelande. Det handlar om sämre fysik, sömnsvårigheter, minskad empati och vanligare med depressioner och självmord. Trenden är också att unga umgås mindre med vänner och känner sig mer ensamma.

En gång i tiden var det kyrkan som fungerade som den naturliga mötesplatsen i varje stad och by, för både unga och vuxna. Sedan kom torget med kommersen. Idag utarmas centrumen i städerna och mötesplatser blir opersonliga handelsplatser och köpcentrum. E-handel och fenomen som appar som kör hem restaurangmat minskar också behovet av att röra på sig och träffa andra människor. Frågan är var vi naturligt ska mötas i framtiden. En förklaring till dagens föräldrars nyvunna och närmast patologiska intresse för sina barns idrottande kan nog förklaras av en längtan efter en svunnen tid. Det är runt fotbollsplanen vuxna kan träffa andra vuxna, som de inte hade träffat annars. Här finns något gemensamt att prata om, vilket gör umgänget lättsamt. Precis som i församlingen finns också gemensamma uppgifter att lösa, som att fixa fikabordet eller organisera tvätten av matchtröjorna. Det ger människor en tillfredsställelse att med gemensamma ansträngningar göra nytta.

Idrotten har också blivit ett sätt för, inte minst fäder, att umgås med sina barn inom en domän där känner sig hemma och bekväma. När skärmar tagit över lekandet i skogen och när barnen träffas i ett onlinespel istället för på gården – då har mammor och pappor lite att relatera till och därmed också svårt att möta sina barn. När all information i hela världen finns tillgänglig i en smartphone finns heller inte samma behov av att lära sig saker från sina föräldrar. Men i idrotten är en bredsida fortfarande en bredsida, ett slagskott ett slagskott och det gäller fortfarande att passa bollen och ”kämpa hårt” för att vinna matcher. Här kan de mötas på riktigt. Fadern förstår spelet, pratar samma språk och kan till och med bli en viktig förebild, en fadersgestalt om man så vill.

Hopp är essentiellt, utan framtidstro fallerar människan. Politiker som inte kan förmedla hopp har inte mycket att hämta. Den accelererande teknikutvecklingen kan ses som hoppfull men också som ett hot. Men den är oundviklig och kommer att ske vare sig vi vill det eller inte och politikerna sitter i baksätet. För människan går det att peka på mycket bra som lär slå in. Men också hel del oroväckande scenarier. Hoppet här står till alla som säger att allting alltid ordnar sig och att tekniken gör världen lite bättre. Men politikerna tillhör inte den skaran idag, de står vid sidan om och håller sig avvaktande.

Pontus Herin är ekonomijournalist.

Mest lästa just nu

1) Slut på barnatron av Fredrik Haage

2) Kulturångest av Katarina Barrling

3) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

4) Goda idéer bortom det rimligas gräns av PJ Anders Linder

5) Dosera med dynamik av Mattias Svensson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Kulturångest av Katarina Barrling

2) Framtiden som försvann av Henrik Höjer

3) Goda idéer bortom det rimligas gräns av PJ Anders Linder

4) Slut på barnatron av Fredrik Haage

5) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

NR 7 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...