VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Intervju

I andras ögon

Av Mats Wiklund

Det svenska valet fick ett stort internationellt genomslag. Den brittiske statsvetaren Matthew Goodwin reder ut vad som förenar och skiljer politiska populister i Sverige och Storbritannien.

Sverigebilden är något av en svensk specialitet att ägna sig åt: Vad tycker de egentligen om oss? Vi i det lilla, hypermoderna landet vill bli beundrade och därmed bekräftade. Länge fick vi också lugnande besked genom omvärldens uppskattning för en modell och en samhällsordning som tycktes klara av det mesta. Inte minst stod den rycken mot extremism och fördomar. Svenskarna höll stånd mot de onda krafterna och framstod som både ett undantag och ett föredöme. Men under senare år har vårt goda namn och rykte satts ifråga. Förklaringen är det politiska tumultet som följde på flyktingkrisen 2015. Istället för att uppmärksamma pragmatism och tolerans började nu de internationella kommentarerna inrikta sig på samhälleliga motsättningar och påfrestningar. Modellen hade tydliga sprickor. Sverige höll på att bli annorlunda.

Att så många utländska medier följde valrörelsen var alltså knappast överraskande. Inte heller att Sverigedemokraterna – själva sinnebilden för den nya Sverigebilden – stod i centrum. Inte ens de rationella och samarbetsinriktade svenskarna kunde värja sig.

Den brittiske statsvetaren Matthew Goodwin vid University of Kent är specialiserad på populism, euroskepsism och brittisk politik. Han har bland annat skrivit den uppmärksammade Revolt on the Right. Explaining Support for the Radical Right in Britain (med Robert Ford). Goodwin följde också och kommenterade dagligen den svenska valrörelsen. Hur ser han och britterna på Sverige? Beröringspunkterna mellan länderna är flera.

Mats Wiklund (MW): Du twittrade att mediernas rapportering av det svenska valet var missledande.

Matthew Goodwin (MG): Ja, som en reaktion på en tweet från (den brittiske historikern) Simon Schama. Han tyckte att det var alldeles för stor uppmärksamhet på Sverigedemokraterna och att vi istället borde ha talat mer om de små partierna och att Socialdemokraterna och vänstern ju faktiskt vann.

MW: Men du håller inte med.

MG: Nej. Om man sätter Sverige i ett europeiskt politiskt sammanhang och med de stora trender som sveper fram över väst råder det ingen diskussion om att valet handlade om Sverigedemokraterna. Inte bara utifrån deras röstandel, utan mer konkret hur den politiska debatten har utvecklats i Sverige sedan 2015. Där har de spelat en betydande roll. De inom vänstern som hävdar att valet inte handlar om Sverigedemokraterna utan om något annat har tagit fram sin tröstfilt.

MW: De var nog glada att Socialdemokraterna inte kollapsade.

MG: Den reaktionen är i sig ett bevis för problemet med den politiska debatten: ett maniskt kortsiktigt tänkande. Satt i ett historiskt perspektiv är Socialdemokraternas valresultat på 28 procent det sämsta på över hundra år. Och det följer på historiskt låga valresultat för socialdemokrater i Tyskland, Österrike, Italien, Tjeckien och Nederländerna. Det enda skälet till att det inte inträffat i Storbritannien är vårt valsystem. En av de viktiga händelserna i Europa och som speglades i det svenska resultatet är den nationella populismens framväxt och den går hand i hand med socialdemokratins kollaps. Det finns ingen väg tillbaka för Socialdemokraterna och heller ingen möjlighet till mer bestående koalitioner. Om de ska finna en väg tillbaka måste de ha något nytt att säga.

MW: Den brittiska rapporteringen från det svenska valet gav intryck av att något nytt har inträffat. Detta homogena, pragmatiska och upplysta land med sin progressiva politik har förändrats. Intrycket som många britter måste ha fått är att vi inte är samma land som förr.

MG: Från brittiskt håll är uppfattningen inte bara att valet var annorlunda och att Sverige är annorlunda utan att Europa förändras och att Sverige är en del i den processen. För britter är det som händer i Sverige intressant. För det första är Sverige ekonomiskt starkt med låg arbetslöshet och med en utvecklad välfärdsstat. För det andra är det ett historiskt sett tolerant och liberalt sinnat land. Och för det tredje har det under hela efterkrigstiden utmärkt sig av att inte vara populistiskt. Detta har ni haft gemensamt med oss, men också med Tyskland och Nederländerna: liberala demokratier med starka politiska institutioner som framstod som immuna mot populism. Just nu är Sverige särskilt intressant för Storbritannien därför att vi britter nyligen genomlevt en populistisk revolt: Ukip och brexit. Vi har erfarit hur snabbt politiska förändringar kan ske. Vi ser flera av samma sorts dynamiska effekter i Sverige. Ni har likadana debatter om säkerhet, migration, lag och ordning som vi har haft. Om Sverigedemokrater och nationella populister kan få 17–18 procent av rösterna i Sverige kan de få det var som helst.

MW: Länge trodde vi att vi stod över nationell populism.

MG: Swedish exceptionalism! Föreställningen om att ni var ett undantag. Den fanns länge hos oss också. Det skrevs artiklar om British exceptionalism. Här skulle aldrig populism fungera. Vår kultur var medborgerlig (”civic”). Detta är den demokratiska parlamentarismens födelseort med starka institutioner. Bara struntprat! Allt som krävdes var en effektiv kommunikatör – Nigel Farage i Ukip - med en framträdande och bärande fråga – immigration – och ett svagt ledarskap i det politiska etablissemanget. Och vips! en populistisk revolt.

MW: Men Ukips bakgrund och politiska inriktning är annorlunda än Sverigedemokraternas.

MG: Ukip kom från De konservativa, från ett etablerat och legitimt håll. Det blev därför lättare för dem att hävda sig politiskt. Det kan däremot inte Sverigedemokraterna med sin bakgrund i extremistiska och närmast nynazistiska rörelser. Trots det, trots att de kommer från en av Europas mest liberala stater, kan de alltså få 17–18 procent av rösterna. För mig gör det Sverige mer anmärkningsvärt än de flesta andra demokratier.

MW: Takten i den politiska förändringen, i populismens framryckning, är också remarkabel. Den utmärks inte minst av sin hastighet.

MG: För ett år sedan hade Economist Angela Merkel och Emanuel Macron på omslaget med budskapet att de representerade en ny europeisk ordning. Ett år senare har Time Matteo Salvini på omslaget som representant för det nya Europa. Det här – snabbheten – har också stöd i data och forskning. Vad gäller Sverige kan man från runtomkring år 2000 se en markant ökning av antalet rörliga väljare som byter parti från det ena valet till det andra. Svenskarna framstår inte längre som trogna sin stam, de är tillgängliga. Likaså ser man en påtaglig minskning bland dem som sympatiserar med den politiska mitten, etablissemanget – särskilt hos arbetarklassen där immigrationsfrågan är viktig. Det skiftet inleddes redan före flyktingkrisen men accelererade därefter. Sedan börjar lag och ordning samverka med immigrationen och i det läget får Sverigedemokraterna sin skjuts i opinionen.

MW: I både Sverige och Storbritannien fanns alltså en grogrund för Sverigedemokraternas och Ukips politik.

MG: Båda hade sedan lång tid tillbaka en mottaglig publik för sina budskap. Tidigare fanns en efterfrågan, men inte en tillgång. I Storbritannien fanns efterfrågan långt före folkomröstningen och brexit: en oro över immigration och en politisk elit som flyter ovanpå. Och i det läget dyker Nigel Farage upp.

MW: Men nu har Ukip rasat samman. Det var ändå till allra största delen en enmansföreställning: Farage. Sverigedemokraterna, däremot, har byggt upp sin organisation mer långsiktigt och bredare.

MG: Men man kan fråga sig vad som nu ska ske i Sverige. The jury is still out. Man kan också hävda att Ukip hittills har haft ett mycket större genomslag i Europa och i väst än nästan något annat radikaliserat parti. De skapade själva förutsättningarna för brexit och drev sedan en kampanj som de vann. I maj är det val till Europaparlamentet och man kan räkna med att de här partierna kommer att göra bra ifrån sig. Men sedan då? Hur ska de ändra Europas politiska inriktning? Det återstår att se.

MW: Men de försöker redan att ändra på europeisk politik: hårdare gränskontroller, stärkande av etniska majoriteters ställning, motstånd mot islam, överföring av politisk makt från EU till nationalstaten.

MG: Det är väldigt mycket tal om Macron i Europa. Men han är i själva verket undantaget. Politikerna och partierna som går framåt är Viktor Orbán, Matteo Salvini och Sebastian Kurz. Samtidigt driver CSU och AfD Merkel åt höger och danska socialdemokrater kräver hårdare tag för integration och immigration. Och – eller hur? – vi ser nu det svenska partipolitiska etablissemanget överge sin integrations- och flyktingpolitik och börja överväga att närma sig sina nordiska systerpartiers hållning i de frågorna. Det rör sig alltså om grundläggande politiska förändringar och därför är det frustrerande att människor förnekar detta eller säger att Socialdemokraterna vann valet.

Mest lästa just nu

1) Slut på barnatron av Fredrik Haage

2) Kulturångest av Katarina Barrling

3) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

4) Goda idéer bortom det rimligas gräns av PJ Anders Linder

5) Dosera med dynamik av Mattias Svensson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Goda idéer bortom det rimligas gräns av PJ Anders Linder

2) Slut på barnatron av Fredrik Haage

3) Framtiden som försvann av Henrik Höjer

4) Dosera med dynamik av Mattias Svensson

5) Vi har en plikt att hoppas av Pontus Herin

NR 7 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...