VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

En annan plats med andra lagar

Av Nathan Shachar

Mellanöstern står inte att känna igen. Alla vedertagna begrepp har ställts på huvudet sedan 2011.

Det var en gång en Mellanösternexpert. Nyåret 2010–2011 frös man ned henne, som man gör med grodor. Nyligen väcktes hon ur sin dvala och fick till uppgift att analysera läget i regionen. Det gick inte. Alltför mycket av det hon lärt sig och stött sig på var nu passerade stadier: omständigheterna, tidsandan; aktörernas identitet, motiv och banden dem emellan. Inte bara nyckelfigurer utan hela stater och frågeställningar har sopats bort under det som först kallades den ”arabiska våren” och nu kallas al-Hariq al-Arabi, ”Den arabiska branden”.

Att känna en region är inte bara ”hård” kunskap, namn och data som kan pluggas in. Det är också intuition, en känsla för vad som just nu skulle kunna ske och vad som är uteslutet. Mellanöstern är idag en annan plats, som lyder under andra lagar, psykologiska och realpolitiska, än 2010. Det som hänt de här sju åren är lika halsbrytande och paradigmomskakande som Europas omstart 1989–92.

Det allra största som hänt är att den arabisk-israeliska konflikten, det gamla dragplåstret som fyllde våra medier med nyheter, känslostormar och analyser under decennier – nu är över. De enda araber som fortfarande bekämpar Israel är de som sponsras av Iran, och de är inte många: Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza (Dock: Hamas är då detta skrivs mitt uppe i intensiva förhandlingar med Israel, via FN och Egypten, och betraktar banden till Iran som ett nödvändigt ont.)

Israels gamla arvfiende bland araberna, PLO, styr idag en liten enklav på Västbanken och är sammanlänkat, på gott och ont, med Israel på tusen vis. Dess många säkerhetsstyrkor – sjuttiotusen man tränade av USA och Sverige – vakar ständigt över Israels och president Mahmud Abbas gemensamma fiender. Som israeliska officerare ofta påpekar (men israeliska regeringspolitiker helst förtiger), så är samarbetet med det palestinska självstyret nyckeln till det långa lugn israeler njuter av. Det är nu många år sedan självmordsbombare kastade sin skugga över vardagen i Tel Aviv och Jerusalem och särskilda vakter kroppsvisiterade busspassagerare och kafékunder.

Så ”Mellanösternfrågans” kärna är inte längre den judiska statens överlevnadsprognos i kampen mot en bred arabisk koalition. Primärkonflikten är idag en helt annan och står mellan Iran och dess ombud, å ena sidan – och de sunnimuslimska staterna å den andra. Inget skingrar fördomar och slentrian som en gemensam fiende. Israel kan betraktas som en inofficiell men väl integrerad del av den sunnimuslimska alliansen. Dess strategiska samröre med Arabemiraten, Egypten och Saudiarabien är minst lika omfattande – och ännu mer diskret – som det mellan Sverige och Finland.

En viktig stat i regionen, Turkiet, vet inte på vilket ben det skall stå i virveln av kullkastade axiom. Den turkiske presidentens usla relationer till Egypten, USA, Israel och Tyskland har tvingat honom allt närmare turkarnas historiska fiender Ryssland och Iran. Detta har tvingat Tayip Erdo˘gan att svälja ett antal paddor. Allra mest olustigt för hans del har det varit att dra tillbaka sitt villkorslösa och bullersamma krav på Bashar Assads avgång.

Ett par andrarangsstater, Qatar och Oman, försöker hålla sig väl med bägge lägren. Men i den polariserade atmosfären uppfattas sådan neutralitet som förräderi, som vi sett under saudiernas melodramatiska – och misslyckade – försök att tvinga Qatar att bryta med Iran.

IS är besegrat, i den mån det går att använda en så entydig term om ett så undflyende fenomen. Många IS-krigare har dödats under fyra års kampanjer, långt fler har slunkit undan för att bida sin tid i regionen eller i sina europeiska värdländer. Omkring 30 000 är fortfarande kvar i gränslandet mellan Syrien och Irak, fast de drivits från större städer. Kampen mot IS har förts från luften av USA och ett par av dess Natoallierade, och av kurderna på marken. Ingen annan har uträttat något meningsfullt mot IS. Rysslands, Syriens och Irans medier har gjort en väldig affär av sina insatser mot IS, men deras styrkor har bombat syriska civila och de (icke-jihadistiska) syriska motståndsmän som åtnjuter någon legitimitet. Turkiet, som i början hjälpte extremjihadisterna i Syrien, har slutat med det, men de av Erdo˘ganpressen mångomsjungna insatserna ”mot terrorismen” har nästan uteslutande riktats mot kurder.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu är en svårsmält figur för upplysta demokrater. Han är inte rasist, men han är något lika otrevligt: Han gör utan att blinka rasistiska utspel när det ger politisk utdelning. Han hittar ofta på gemena saker om Israels araber som han lägger ut på Twitter för att glädja extremistväljarna och suddar ut dem om ramaskrien blir för besvärande. Få israeler betvivlar att korruptionsåtal stundar för hans del. I två av dem kommer hans före detta närmaste män att vittna mot honom. En av de fyra stora utredningarna mot honom – den som handlar om onödiga inköp av krigsfartyg från tyska varv via en kusin – är i latinamerikansk klass. Rapporterna om det arroganta slöseriet på premiärministerns residens har stött bort många under årens lopp och utmynnat i åtal mot hans hustru Sara, vars excesser på skattebetalarnas bekostnad är en välsignad källa till uppslag för tv:s satiriska program. (Som Saras vana att ta med smutstvätt i kappsäckar när paret far på statsbesök utomlands, för befordran till hotellens tvätt- och strykrum.) Men hans väljare, enligt det nya globala mönstret, snarast stärks i sin lojalitet av nyheter om skumrask och omoral.

Netanyahu är dock, jämte Vladimir Putin, de mörka årens store vinnare. Hans popularitetssiffror är ograverade och han har triumferat över främmande och inhemska belackare på en springande punkt. I alla år har han hävdat att Palestinafrågan var en bagatell i det större Mellanösternsammanhanget, och att Israel visst kunde blomstra ekonomiskt och diplomatiskt utan att göra några eftergifter till palestinierna. När han lade ut texten om detta möttes han av öppet hån – från debattörer, experter och politiska motståndare. Palestinafrågans lösning var nyckeln till Israels välstånd och framtid – det var den helt dominerande uppfattningen. Många, bland dem vår utrikesminister, menade rent av att judars och palestiniers tvist dessutom var nyckeln till hela regionens avspänning och utveckling, en åsikt som inte hörts av på senare år.

Israels ekonomi är stabil, utrikesrelationerna expanderar och fördjupas samtidigt som ockupationen av Västbanken hårdnar. Genom sin de facto-allians med sju EU-länder från den gamla Sovjetsfären har Netanyahu torpederat EU:s möjligheter att agera effektivt i Palestinafrågan. Det är en Faustliknande men lockande uppgörelse han ingått med centraleuropeiska regeringar där också högernationalister, antisemiter och historierevisionister ingår: Israel överser med deras historieförvrängningar – och de ser till att blockera alla propalestinska initiativ från Bryssel.

Det så kallade C-området på Västbanken, som skulle utgöra stommen till den palestinska staten, är på väg att tömmas på palestinier. Ingen drivs bort handgripligen. Invånarna i C-området väljer själva att utvandra till A- och B-områdena (alltså de långt mindre PLO-styrda enklaverna) då de inte får tillstånd att bygga eller reparera hem, skolor, vägar och vattenledningar. C-området – 61 procent av Västbanken, som i sin helhet är stort som halva Skåne – har redan en majoritet av israeliska bosättare. I gamla dagar skulle Israels agerande på C-området ha satt fredsavtalen med Jordanien och Egypten på spel och ådragit Netanyahu besvärande internationella protester. Men relationerna till viktiga arabstater frodas, som om Västbanken legat på en annan planet.

För äldre bedömare ter sig detta förbluffande exotiskt. Nobelpristagaren Naguib Mahfouz sade en gång om pan-arabismens skröpliga förankring i arabstaternas folkdjup: ”Det enda araberna har gemensamt är (kärleken till) Umm Kulthum” (den egyptiska mästersångerskan). Den var fyndigt och elakt, men faktum är att arabvärlden länge förenades av Palestinafrågan. En arabledare som inte kämpade – eller låtsades kämpa – för palestiniernas rättigheter kunde inte räkna med massornas förtroende och lugn på gatorna. Härskarna själva underblåste identifikationen med palestinierna för att vända uppmärksamhet och indignation från det egna vanstyret. Palestinafrågan blev en säkerhetsventil, men en farlig sådan: Så snart temperaturen steg i Palestina blossade spontana demonstrationer upp, från Marocko till Irak. Men idag är det längesedan någon demonstrerade för palestinierna i Kairo, panarabismens hjärta, eller i Beirut, Bagdad och Damaskus.

Kronan på verket i denna lyckoomkastning till de israeliska nationalisternas fördel är USA:s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad och flytten av ambassaden dit. Detta var något så ovanligt i realpolitikens värld som en ren och skär present, överlämnad utan några krav på motprestationer – och utan någon kompensation till palestinierna.

Efter 1989 och fram till den arabiska våren hade många av oss känslan att de mänskliga rättigheterna, hand i hand med demokratin och marknadsekonomin, var på obönhörlig frammarsch över kontinenterna. Vi är botade från den illusionen. Demokrati och mänskliga rättigheter är på reträtt. När ryska kvartersbomber lade civila syriska bostadsområden i grus och Syrien bombade egna sjukhus med klor- och nervgas gjorde Europa ingenting och USA nästan ingenting. Om det finns fyra geopolitiska stormakter, så styrs två av dem, Kina och Ryssland, av partier och figurer som avskyr och systematiskt motarbetar människorättsvisionen. En tredje, USA, befinner sig – förhoppningsvis tillfälligt – i samma läger. Den fjärde och svagaste stormakten, EU, fortsätter att hylla de mänskliga rättigheterna, men som vackert ideal, och inte längre som arbetsprincip. EU är inställt på sin egen överlevnad och har varken tid, ork eller resurser för att driva MR-idealet, som är på reträtt också i flera viktiga länder inom unionen.

Europas paralys är delvis självförvållad. När Nato störtade Moammar Qadhafis skräckregim 2011 så var det en människorättsaktion. Människorättspatoset gick så djupt att det övertrumfade alla andra hänsyn. På det stadiet såg det fortfarande ut som om revolutionen i Egypten skulle kunna mynna ut i någonting bättre, och det bidrog till ruset. Man ville bli kvitt Qadhafi, men man blev kvitt Libyen. Landets kollaps har i sin tur fått Italien och dess inrikespolitik i gungning och stimulerat terrorismen på Sinaihalvön, den som Egypten och Israel med gemensamma krafter ännu inte fått bukt med. Och den har i sommar skapat en spansk kris, när alla de migranter som förr smugglades till Italien via Libyen avvisas av dess nya migrationsfientliga regering. De tas nu emot i Andalusien, vars resurser redan är hårt ansträngda av den ständiga trafiken av afrikanska båtmigranter från Marocko.

Och Libyen, splittrat i enklaver, är ändå fridfullt vid sidan av Syrien. Om någon, våren 2011, erbjudit vadslagning om att detta råvarufattiga, dittills stabila, ekonomiskt försumbara, icke-europeiska land skulle spela större roll för Europas politiska utveckling det kommande decenniet än något europeiskt land – så skulle få tvekat att sätta pengar emot.

Syriens katastrof och flyktingströmmarna därifrån har slagit ned som en bomb i regionen – och i europeiska länders inrikespolitik! EU:s, och Sveriges, stora iver att bedriva Mellanösternpolitik har kylts av på ett dramatiskt sätt. Mellanöstern, och framförallt palestinierna, var fram till dess en spännande och inspirerande hjärtesak för miljoner européer. Idag, efter sju år av permanent kris och blodbad i länderna runt Israel-Palestina – har Palestinafrågan bleknat och mist sin aura av angelägenhet. Utrikesdepartement, redaktioner, opinioner och tv-tittare – alla är de tröttkörda. Mellanöstern och palestinierna är inte längre en stimulerande utmaning för goda européer, utan plågsam och upprivande inrikespolitik. Palestiniernas behov av diplomatiskt stöd är mer akut än på länge, men det finns varken personal, engagemang eller ork över till dem när Europa självt blir en kriszon.

Detta är en spektakulär förändring. 2002 fanns det fler internationella utrikeskorrespondenter mellan Betlehem och Ramallah – ett avstånd på 25 kilometer – än i hela Latinamerika mellan Rio Grande och Eldslandet. På kartan över Sveriges utrikesrapportering var Israel-Palestina en bra bit in på 2000-talet lika stort som USA.

Jag åker runt på Västbanken som jag alltid gjort, någon dag i veckan. Jag stöter ibland på Ohad Hemo från Israels TV 2, och Dana Ben Shimon från Israels TV 1. Men jag har inte sett någon internationell kollega på år och dag. Inte ens under rafflande moment i palestinsk politik. För att fullborda palestiniernas nederlag så har de nu fått en amerikansk president till motståndare. Det har ofta hetat att USA alltid står vid Israels sida, vad det än hittar på. Inget är felaktigare. USA satte gränserna för vad israeliska bosättare och nationalistpolitiker kunde tillåta sig. Varje morgon studerade amerikanska experter satellitbilder från de ockuperade områdena, och ambassaden i Tel Aviv eller konsulatet i Jerusalem protesterade omedelbart mot försök till smygkolonisering på palestinsk mark. Idag är den amerikanske ambassadören en judisk bosättare av det mest extrema slaget. Också för övrigt har presidenten givit ansvaret för sin Palestinapolitik till släktingar och bekanta som vet mindre om konflikten än en normalintresserad tidningsläsare. Eventuella protester är få och försynta.

Förr, då israeliska styrkor – i enlighet med principen att förhindra utveckling och investeringar i C-området – förstörde skolor och solenergianläggningar som EU donerat till beduiner och andra husvilla araber, så följde resoluta protester från Bryssel. Inte längre. Israel har, tack vare kampen mot terrorismen, blivit ett mycket viktigare land för europeiska länder än vad det var förr. Underrättelsesamarbetet sker i det fördolda, men det ger diplomatisk avkastning. Ett trettiotal IS-attacker – och en stor iransk terroraktion häromveckan – har avstyrts efter tips från Israel. När Angela Merkel landade i Israel den 4 oktober var detta allt som återstod av hennes rediga klarspråk från förr om åren: ”Vi har viss kritik mot Israels agerande på palestinska områden.”

När stormakterna gjorde upp med Iran 2015 om frysning av dess kärnenergiprogram så insisterade västliga ledare och experter på att detta var ett effektivt avtal – ja det enda avtal Iran skulle kunna tänkas ingå! De lät som talesmän för Iran. Sällan har så många initierade personer yttrat sig så unisont och så passionerat mot bättre vetande. Avtalet omfattar varken Irans massiva satsning på långskjutande ballistiska missiler eller dess sponsring av terrorism i nästan alla regionens stater. Och allra mest kuriöst: det accepterar att Iran efter ett femtonårigt moratorium trots allt kunde skaffa sig kärnvapen.

Ett strängare avtal med permanenta konsekvenser var inte alls omöjligt. Iran förhandlade ju därför att dess högste ledare, länge benhård motståndare till alla kompromisser, övertygats av sina ekonomer om att kärnenergiprogrammet äventyrade regimen. Ekonomin var på fallrepet. Men väst, som alltid numera, var otåligt och kortsiktigt. President Obama ville markera en milstolpe innan han lämnade sin post – för att kompensera för den glanslösa hanteringen av Syrien, och för de bägge ambitiösa Palestinainitiativ som Netanyahu torpederat för honom.

Donald Trumps beslut att syna den iranska regimens kort kan tjäna freden i regionen på lång sikt. Ett Mellanöstern förskonat från Irans missiler, från dess statsfinansierade terrorligor och dess kärnvapen skulle hastigt kunna sänka sina militärutgifter och återföra uppmärksamheten till Palestinakonflikten, som inte kan lösas utan uppmärksamhet.

Men Trump har knappast begripit hur hårda tag som kommer att behövas för att få den iranska regimen på knä. Det skall bli verkligt intressant och se hur Iran kommer att reagera när de tyngre sanktionerna träder i kraft i november. Revolutionsgardet, som sitter vid köttgrytorna både under goda och dåliga tider, hotar att höja insatsen, spärra av Hormuz och Bab al-Mandeb och störta oljenäringen i kris. Den högste ledaren har goda skäl att förhindra det – att konfrontera USA:s styrkor i området är farligare för regimen än att återgå till förhandlingsbordet. Men saudiernas bestialiska och klumpiga mord i Istanbul på journalisten Jamal Khashoggi komplicerar strategin för dem som hoppas tvinga Iran på knä genom att lamslå dess oljeexport. Enligt Trumps planer skulle Riyad kompensera världsmarknaden för den uteblivna iranska oljan och hindra oljepriset att skjuta i höjden. För att detta skall ske måste USA skrinlägga alla planer på att straffa och fördöma saudierna. Trump verkar redo att förlåta och stryka ett streck över illdådet, men om demokraterna tar över kongressen i november kan sakerna hamna i annat ljus.

Sommaren 1982, under det första Libanonkriget, förstörde Israels nya amerikanska F-15- och F-16-plan Syriens Sovjetbyggda luftförsvar. De sköt på några dagar ned 87 syriska stridsflygplan som skickats att försvara luftvärnsramperna. Det var en svidande nesa för Sovjetunionen och dess militärindustrier – och en kuslig tankeställare: De luftvärnsbatterier som först misslyckats med att skjuta ned de israeliska planen, och sedan slagits ut för gott, var av samma typ som stod uppradade utmed kallakrigsfronten i Europa. Utan luftunderstöd var de syriska marktrupperna i Bekaadalen utlämnade åt de israeliska planen. I fiaskot låg också en utrikespolitisk risk. Den syriske försvarsministern for till Moskva och klagade högljutt över den dåliga utrustningen. Bara några år tidigare hade den viktigaste Sovjetklienten, Egypten, bytt sida och gått över till amerikanska vapen.

I Kreml beslöt man att snarast placera ut den allra nyaste versionen av luftvärnsroboten S-200 i den syriska delen av Bekaadalen. Syrien var det första land i världen utanför Sovjetunionen som anförtroddes detta system. S-200 blev en hård nöt att knäcka för israelerna, men i takt med den teknologiska utvecklingen – och det teknologiska stillaståendet i Syrien – har de israeliska planen återtagit sitt obestridda luftherravälde. S-200 är fortfarande det bästa Syrien har att kasta fram mot yttre hot. Häromveckan, i ett försök att träffa israeliska plan som redan återvänt till sin bas, träffade en skur S-200-missiler ett ryskt spaningsplan ovanför Latakia i Syrien.

Effekten var densamma som 1982: Rysk prestige och ryska vapensystem tål inte fler sådana förödmjukelser. I över tre år har Israel bombarderat hundratals mål i Syrien, framförallt iranska. Ryssland har accepterat detta – den som vill inrätta sitt eget flygvapen permanent i Syrien har inget val. Men de senaste operationerna har skett alldeles inpå den ryska flygbasen i Khmeimim utanför Latakia, eftersom Iran – just därför – valt att skicka utrustning till Hizbollahmilisen den vägen.

Efter det ryska spaningsplanets krasch hamnade sakerna i ny dager. Moskva riktade hårresande och påhittade anklagelser mot Israel och beslöt utrusta Syrien med det nyare luftvärnssystemet S-300. Det skall bli mycket spännande att se hur Netanyahu reagerar på den höjda ryska insatsen. Attackerna i Syrien syftar oftast till att stoppa utrustning till fabriker som Iran bygger i Libanon för att förvandla Hizbollas ”dumma” missiler till ”smarta”, något Netanyahu beskriver som ett överhängande hot. Blåser han av attackerna gör han en slät figur bland nationalistväljare.

För första gången på mycket länge, och tämligen oväntat, har en grupp palestinier skaffat sig ett taktiskt överläge visavi Israel. Hamas i Gaza ställer Israel inför ultimatum: krig eller normalisering. Gazaborna, som inte älskar Hamas, är redo för krig. De har inga arbeten, förpestat vatten, några timmar el om dygnet, inga liv, ingen framtid och ingenting att förlora. Hamas erbjuder sedan ett halvår Israel en lång vapenvila där samhällena i södra Israel får lugn och där Gaza öppnas för all handel, kanske via en hamn på egyptiskt område. Avtalet är redan färdigt, förmedlat av Egypten och FN, men Netanyahu tvekar. Han har mycket att vinna på att göra upp med Hamas, men det finns flera krux: Dels motståndet från den palestinske presidenten Mahmud Abbas i Ramallah, som yrkar på att endast han har rätt att ingå avtal med Israel, dels motståndet från koalitionens små extremistpartier, försvarsminister Avigdor Liebermans parti Israel vårt hem och utbildningsminister Naftali Bennetts Det judiska hemmet (en gång ett humanistiskt parti lett av tyska intellektuella; idag bosättarnas parti).

Både Bennett och Lieberman har sin strategi inför 2019 års val klar: De kommer att attackera Netanyahu för tvehågsenhet och blödighet. De skulle gnugga händerna av förtjusning om Netanyahu trots deras protester drev igenom ett avtal med Hamas.

Hamas fortsätter att psyka israelerna med brandbomber, raketer och massdemonstrationer utmed gränsen, samtidigt som de hemliga förhandlingarna med Israel fortsätter i Kairo. Den israeliska allmänheten, i synnerhet samhällena inpå Gaza, kräver hårda tag mot terrorismen. Netanyahu vill absolut inte gå i krig, men Hamas har gjort klart att det inte kommer att ge honom lugn gratis. Endera dan måste han bestämma sig.

Ett nytt krig blir som alltid en hasard. Tusen döda palestinier? Hur många döda israeliska soldater? Hur många raketer mot israeliska storstäder? Hur kommer omvärlden, EU, Sverige, att reagera på tusen döda? Tiderna har som sagt förändrats. Palestinierna kan inte längre ta för givet att Europa – och ännu mindre Trump – kommer att lägga allt annat åt sidan för deras skull.

Till sist, i denna rapsodiska revy, måste vi nämna ännu ett gammalt Mellanösteraxiom som är i gungning. Israel är fortfarande regionens enda demokrati, men frågan är hur länge. Sen valet 2015 pågår en målmedveten och mycket framgångsrik kampanj mot systemet, driven uppifrån. Det är framförallt på tre fronter som demokratin är under attack: den fria pressen, rättssystemet och de mänskliga rättigheterna. Bosättarnas parti, som behärskar utbildnings- och justitiedepartementet, har fått mycket gjort. Israel har inget överhus som kan stoppa tokig lagstiftning. Presidenten kan inte heller blockera lagar genom att vägra skriva under dem.

Garanten för de grundläggande friheterna har varit Högsta domstolen, som blivit världsberömd för sin självständighet och sitt kurage. Fem av HD:s femton medlemmar har bytts ut mot domare som står högernationalismen nära, och justitieminister Ayelet Shaked räknar med att inom tre år ha ”neutraliserat” den ansedda församlingen. Lika framgångsrik är regeringen när det gäller att de-legitimera och kriminalisera fredsrörelsen och dess olika organisationer. De är portförbjudna i israeliska skolor, trakasseras av skattemyndigheterna och de framställs systematiskt som en femte kolonn, hyrd av främmande makter för att stöta dolken i folkets rygg. Vi känner igen alltihop från Ryssland, Polen, Ungern och Turkiet – men de länderna har ju aldrig varit några riktiga demokratier. Israel är möjligtvis den enda demokrati som förstörts utan någon statskupp sen Weimarrepubliken. En kollega påpekar att Venezuela är ett annat exempel. Hursomhelst: Mellanöstern må ha tumlats om 180 grader, men det behåller sin rang som jordens ledande leverantör av dåliga nyheter.

Mest lästa just nu

1) En elit blir till av Göran Wennborg

2) Skåne ligger före av Svend Dahl

3) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

4) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

5) Bananernas förbannelse av Henrik Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En elit blir till av Göran Wennborg

2) Mänskligare proportioner av PJ Anders Linder

3) Utan etik och ansvar av Johan Frostegård

4) Bananernas förbannelse av Henrik Nilsson

5) Skyddad verkstad av Tobias Hägerland

NR 8 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...