VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Rätt merit men fel kön

Av Amelia Möller Andréewitch

Kvinnor gavs tillträde till högre studier år 1873. Men först dryga sjuttio år senare fick de fullständig rätt till högre tjänster i staten. I den politiska debatten användes kvinnans särskilda egenskaper som argument av både reformförespråkare och motståndare.

För nästan hundrafemtio år sedan fick svenska kvinnor rätt att studera vid universiteten men när väl dessa dörrar slagits upp, uppenbarade sig nästa tröskel att ta sig över. I regeringsformens 28:e paragraf anno 1809 stadgades nämligen att högre statliga tjänster endast fick besättas av ”…infödde svenske män”.

Trots den formella kompetensen som kvinnor skaffade sig vid universiteten, hade de alltså ingen rätt att tillträda de högre statstjänsterna som de var meriterade för. Paragrafen i regeringsformen kom att hämma kvinnliga akademiker under flera decennier och först 1949 ändrades grundlagen så att kvinnors särställning upphävdes helt. Men fram till dess genomfördes flera reformer. År 1920 skedde en omredigering av den centrala paragrafen i regeringsformen som gav grundlagen en mer principiell utformning där kvinnor tillerkändes behörighet men med undantag som senare skulle fastställas i lag. Lagen som skulle lista undantagen till kvinnors behörighet till högre statstjänster blev den så kallade behörighetslagen. Först då fick tidigare genomdrivna reformer någon större praktisk betydelse för akademikerkvinnorna.

När behörighetslagen röstades igenom år 1923 skedde det efter debatter i riksdagens båda kamrar. Det anmärkningsvärda är att kvinnors avvikande natur både användes som skäl för och emot deras behörighet. Många av reformskeptikerna hänvisar genomgående till kvinnors bristande egenskaper samt att högre statstjänster var av den beskaffenhet att de helt enkelt inte var lämpliga för kvinnor att beträda. Ledamot Hjalmar Hammarskjöld anförde att ”vad som är normalt för det ena könet är icke normalt för det andra”. Även Herr Anton Wikström var av uppfattningen att kvinnan på grund av sina särskilda egenheter var mindre lämpad till högre befattningar: ”Jag menar emellertid, att naturen själv har omöjliggjort genomförandet av den fulla likställigheten, fysiskt och psykiskt.”

Tydligast i försvaret av kvinnors behörighet är Kerstin Hesselgren, den första kvinnan att väljas in i riksdagens första kammare, som uppmanar övriga ledamöter att inse att det inte är möjligt att hindra utvecklingen för kvinnans emancipation: ”Dessa frågor [om kvinnans tillträde till allmänna värv] ha om och om igen kommit tillbaka med den sega styrkan hos en naturkraft, som icke låter sig hejdas av någonting.” Förespråkarna för kvinnors utökade behörighet till de högre statstjänsterna argumenterade för att kompetens måste sättas framför kön i ett meritokratiskt samhälle samt att principen om könens likställighet redan hade vunnit statsmakternas erkännande i och med beslutet om kvinnlig rösträtt år 1919. Ledamot Carl Vinberg påtalade att ”i verkligheten debattera vi fortfarande, huruvida kvinnan är fullt människa eller ej”.

Men flera reformförespråkare, den meritokratiska grundhållningen till trots, ansåg ändå att undantag från likställighet mellan könen var nödvändiga och även att vissa tjänster var särskilt lämpade för kvinnor. Tjänster inom slöjd och skön konst borde stå helt öppna för kvinnor, med hänsyn till deras naturliga fallenhet för dessa yrkesområden. Hänvisningar till kvinnans speciella biologiska egenskaper användes alltså både som skäl för, och emot, hennes utökade behörighet till statsämbeten. Vidare antog reformförespråkarna att de flesta kvinnor, oavsett utökad behörighet, skulle fortsätta att välja traditionella sysslor. Kvinnor förväntades inte göra anspråk på de högre ämbetena och det i sig var ett argument för att ge dem behörighet. Den kvinna som kvalificerat sig till eliten har gjort det just därför att hon skiljer sig från kvinnor i allmänhet. Det lilla fåtal kvinnliga akademiker som reformerna handlade om skulle knappast märkas.

Sammantaget präglades den politiska debatten av en uppfattning om könens olikheter och gemensamt för riksdagsledamöterna var framförallt övertygelsen om kvinnans avvikande natur. Huruvida detta var ett argument för eller emot utökad behörighet, berodde på vilken sida av debatten man befann sig på. Reformförespråkarna bidrog alltså till föreställningen om kvinnor som bärare av speciella egenskaper som ledde till att debatten kom att handla om kvinnors förutsättningar, snarare än om demokratiska principer. Eftersom likställighet mellan könen inte kunde upprätthållas fullt ut kom behörighetsfrågan under lång tid att handla om vilka undantag som skulle göras för kvinnors behörighet, snarare än om principen om kvinnors och mäns lika rättigheter.

Mest lästa just nu

1) En elit blir till av Göran Wennborg

2) Skåne ligger före av Svend Dahl

3) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

4) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

5) Bananernas förbannelse av Henrik Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En annan plats med andra lagar av Nathan Shachar

2) Med vurm för Djingis khan av Axel Odelberg

3) Professorn som försvann av Inger Enkvist

4) Värdegrundsflufferi av Annika Borg

5) Danmark är kristet av Susanna Birgersson

NR 8 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...