VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Med vurm för Djingis khan

Av Axel Odelberg

Erövrarkungarna Djingis khan och Timur Lenk dominerar Mongoliets och Uzbekistans självbild. Här knådas ett nationalistiskt kitt där ett hjältemodigt förflutet sätts i centrum.

Nationalism är ett tveeggat fenomen, destruktivt eller konstruktivt beroende på, men ett lika oundgängligt inslag i varje statsbygge som det kan vara ett hot mot samma konstruktion. Majoritetsnationalismen håller samman stater och får folk att gå i takt, minoriteters nationalism kan hota och splittra.

I diktatoriska länder där nationalistiska separatister stör eller har stört friden som i Xinjiang och Tibet bekämpas separatismen med tilltagande repression. Så var det även i Sovjetunionen där företeelser som kunde uppmuntra till separatism bekämpades i sin linda.

På den sovjetiska tiden var det till exempel förbjudet bland uzbeker att hylla eller ens tala offentligt om Timur Lenk, och då inte för att han var krigsherre och imperiebyggare utan för att man fruktade att han skulle bli till en samlande nationell symbol för uzbekerna, som då kunde få för sig att försöka bryta sig ur Moskvas och kommunismens värmande björnkram.

Samma sak med mongolerna och Djingis khan. Det formellt självständiga Mongoliet blev på 1920-talet Sovjetunionens första satellitstat. Under de dryga 65 år som detta vasallförhållande varade, var det farligt att ens nämna Djingis khan i offentliga sammanhang.

Moskva fruktade den döde krigsherren som en potentiellt samlande symbol för opposition mot kommunism och Sovjetberoendet. Dessutom var det med högst behärskad glädje som ryssarna drog sig till minnes att Djingis khans erövringståg i västerled gjorde mongolerna till herrar över Ryssland i nära trehundra år.

Moskvas inställning och grepp över Mongoliet fick särskild relief 1962, 800 år efter Djingis khans födelse. Under normala Sovjetförhållanden hade denna födelsedag förbigåtts med bestämd tystnad men nu råkade den gamle världserövrarens 800-årsdag sammanfalla i tid med konflikten som uppstått mellan de tidigare såta ideologiska vännerna Kina och Sovjet.

Det ledde till diskussioner i det mongoliska kommunistpartiets centralkommitté om vilken sida landet skulle välja i konflikten. Röster höjdes för att Mongoliet inte borde välja sida alls utan vidmakthålla goda relationer till både Sovjet och Kina, och överhuvudtaget uppträda mera suveränt än tidigare. Två av centralkommitténs medlemmar föreslog till och med att Mongoliet borde överge kommunismen och bli pluralistiskt och neutralt som ett asiatiskt Schweiz.

Centralkommitténs tre dagar långa möte på våren 1962 slutade i en stämning av nationalistisk yra. En resolution antogs om att 800-årsminnet av Djingis khans födelse skulle firas och ett jubileumsfrimärke ges ut till hans ära. Politbyråmedlemmen och centralkommitténs ordförande Tömör-Ochio föreslog även att ett monument skulle uppföras i Khentii län i nordöstra Mongoliet, i trakten för Djingis khans födelse. Några månader senare for Tömör-Ochio dit för att invigningstala.

Monumentet restes nära en liten tjärn på gränsen mellan stäpp och tajga. Det blev hiskeligt fult, gjutet i betong, fem meter högt med brutala former. Det är på alla sätt, utom ett, typiskt för det sovjetiska samhällssystem som rådde vid den tiden. Det otypiska är att monumentet alls restes. Det är det enda minnesmärke över Djingis khan som skapades under hela den sovjetiska eran och det blev kostsamt för Tömör-Ochio.

Invigningstalet blev hans sista officiella framträdande. Åter i huvudstaden Ulanbator möttes han av sina kolleger i politbyrån med premiärministern och partiordföranden Tsedenbal i spetsen. Samma potentater som nyss varit hans vänner och förbundna gav honom, på Moskvas uppmaning, sparken. Han anklagades för att ha ”promoverat barbaren”, alltså Djingis khan, och försökt så splittring mellan Mongoliet och Sovjetunionen.

Som straff skickades han till Gobi i inre exil medan jubileumsfrimärket drogs tillbaka. Bara några stycken hann komma i omlopp. De finns nu hos samlare på olika håll i världen. Monumentet i Khentii försökte regimen riva men hindrades av traktens befolkning så det finns ännu kvar .

När Mongoliet blev självständigt på riktigt efter murens fall började mongolerna excellera i dyrkan av sin främsta nationella hjälte. Djingis khan är kult och symbol för nationen. Han syns på alla sedlar, hans namn är på allas läppar. Allt från Ulanbators internationella flygplats, där han står stor staty, till hotell och vodka har uppkallats efter honom.

Den mongoliska parlamentsbyggnad som uppfördes i centrala Ulanbator under Sovjettiden, och då var arkitektoniskt lika tråkig som politiskt impotent, har sedermera genomgått en ansiktslyftning. Det tunga gravmonument, innehållande kvarlevorna av nationalhjälten Sükhbataar och kommunistpotentaten Choibalsan, som på sovjetryskt maner – tänk Leninmausoleet – dominerade planen framför parlamentsbyggnaden, är jämnat med marken.

Fasaden domineras nu av en tre stora statyer. I mitten Djingis khan med sina efterträdare, sonen Ögodei och sonsonen Kublai khan i något mindre format, framför flyglarna. Dessa omvandlingar fick dock centralkommitténs sparkade ordföranden Tömör-Ochio aldrig uppleva. Han yxmördades på 1980-talet utan att någonsin ha fått återvända till Ulanbator. Mördaren har aldrig gripits.

Mongolernas nationella stolthet över sitt krigiska erövrarförflutna är stor och till de många statyer över Djingis khan som redan rests finns nu planer på att uppföra ännu en, större än alla andra, vilket inte vill säga lite. Den ska i så fall resas i Djingis khans födelsetrakter och finansieras med lån från Asiatiska utvecklingsbanken.

Djingis khan är central för den mongoliska självuppfattningen liksom Timur Lenk är det för den uzbekiska. Sedan Islam Karimov, Sovjetrepubliken Uzbekistans siste partichef, tvekat en stund, bestämde han sig, i likhet med de flesta andra Sovjetrepubliksledare, för självständighetslinjen och blev sålunda det just självständiga Uzbekistans första president.

Därmed tarvades också en berättelse om ett storslaget och enande nationellt förflutet. Uzbekistans historia närmast innan regionen blev Sovjetrepublik bestod av de tre inbördes stridande småkungadömena Khiva, Boukhara och Kokand. De kuvades dessutom av Ryssland under 1800-talet och var därefter bara på papperet självständiga. Det på riktigt självständiga Uzbekistan sökte ett mer gloriöst förflutet att sluta upp kring.

Svaret blev den dittills onämnbare världserövraren Tamerlane eller Timur Lenk. Hans gravmonument gick visserligen att beskåda i mausoleet Gur-i-amir i Samarkand också under den sovjetiska epoken, men några andra minnesmärken över honom fanns inte. Nu plockades han fram ur den hyschade tystnaden.

Timur Lenk föddes enligt en något osäker uppgift 1336, i staden Shakhrisabz ett knappt tiotal mil söder om Samarkand. På den tiden var Uzbekistan en del av det mongoliska imperiet. Området hade erövrats av Djingis khan ett drygt århundrade tidigare i början av 1200-talet. Men vid tiden för Timur Lenks födelse hade mongolimperiet börjat falla isär.

Timur Lenk tillhörde en turkisk stamhövdingsfamilj och lyckades i kamp med andra stamhövdingar skaffa sig kontroll över regionen lite på samma sätt som förebilden Djingis khan hade gjort i Mongoliet 150 år tidigare. Timur Lenk var inte släkt med Djingis khan, men han gifte sig med en kvinna som var khanens släkting i rakt nedstigande led. Det gav legitimitet.

Sedan han konsoliderat sin makt på hemmaplan inledde han, 1380, den gärning som gjort honom historisk. Under det kommande kvartsseklet, erövrade hans härar landet från Pamir och Tien Shan i öster till Medelhavet och Mindre Asien i väster och från Kaukasus och Aralsjön i norr till Indiska oceanen i söder. Hans strävan var att återupprätta det mongoliska imperiet, men han dog 1405 när han skulle inleda sitt erövringståg för att inkorporera också Kina.

Timur var hänsynslös och grym. Omkring 17 miljoner människor lär ha mist livet till följd av hans erövringskrig. Men han var också en intelligent, bildad och språkkunnig person, intresserad av konst och arkitektur. Från imperiets alla hörn lockade och tvingade han hantverkare, konstnärer och arkitekter till huvudstaden Samarkand.

Flera av de byggnader som idag tjusar turister i de gamla Sidenvägsmetropolerna Samarkand och Bukhara uppfördes under Timurs era. Så långlivade som byggnaderna blev dock inte hans imperium. Det började falla isär och utplånas snart efter hans död. Men inte minnet av honom.

Tre år efter Uzbekistans självständighetsförklaring reste Karimov det första monumentet över Timur, en mäktig ryttarstaty i huvudstaden Tasjkent, uppfört på den plats där en stor byst av Karl Marx hade tronat sedan 1968. Marx hade avlöst ett monument över Stalin från 1947. Platsen heter därtill numera Amir Temurs torg. Vem av Stalin eller Timur Lenk som har flest människoliv på sitt samvete kan man debattera. Räknar man indirekt ansvar vinner Marx under alla omständigheter stort.

Också i Timurs gamla huvudstad Samarkand restes snart en jättestaty över honom. Den framställer honom som en vis gammal regent sittande på sin tron, inte långt från hans gravmonument i Gur-i-Amir. Egentligen skulle Timur ha begravts i sin födelsestad Sharisabz, där en gravkammare redan hade iordningställts, men transporten av hans döda kropp dit hade tagit för lång tid för att passa den strikta tidtabell som styr muslimska begravningar. Därför blev det Samarkand.

Till Sharisabz kom han ändå till slut som ännu en gigantisk staty, manifesterande uzbekernas stolthet och identifikation med den siste i linjen av brutala hästburna centralasiatiska erövrare som hade inletts med Attila ett knappt årtusende tidigare.

Mongolers och uzbekers nationalistiska vurm för sina gamla erövrarkungar kan säkert te sig upprörande för liberala och avnationaliserade svenskar, men är strängt taget inte annorlunda än den kult som den svenska nationalismens fäder och konstruktörer skapade kring vikingar, Gustav II Adolf, Karl XII och stormaktstiden under förförra seklet.

Den nationalistiska svenska berättelsen är dock numera ersatt av narrativet om välfärdsstaten, moderniteten och föreställningen om Sverige som ett föredöme för all världens länder på alla tänkbara områden från miljö till moral, fenomen man kanske inte tänker på som uttryck för nationalism men som faktiskt spelar just rollen av sammanhållande kraft och källa till svensk nationell stolthet.

Det liberala Sverige är nationalistiskt intill hybrisens gräns utan att riktigt förstå det eftersom nationalsången bara hörs i idrottssammanhang. De grupper som nu skylls för nationalism är sådana som vill återupprätta den gamla sortens nationalistiska berättelse om vikingar, hjältekungar och stormaktstid. Den sorts nationalistiskt kitt som nysjälvständiga stater som Uzbekistan och Mongoliet knådar.

Kanske kommer såväl mongoler som uzbeker i framtiden att skaffa sig mindre krigiska nationella symboler. Kanske kommer de enligt det höga svenska föredömet en dag att lyfta sina brutala historiska hjältar ur sitt sammanhang, placera deras handlande i en modern demokratisk normkontext och då strax ta avstånd. Men det är svårt att se det hända under överblickbar tid. 

Mest lästa just nu

1) En elit blir till av Göran Wennborg

2) Skåne ligger före av Svend Dahl

3) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

4) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

5) Bananernas förbannelse av Henrik Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En annan plats med andra lagar av Nathan Shachar

2) Danmark är kristet av Susanna Birgersson

3) Rätt merit men fel kön av Amelia Möller Andréewitch

4) Värdegrundsflufferi av Annika Borg

5) Skåne ligger före av Svend Dahl

NR 8 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...