VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Rotvälta

Av Peter Santesson

Den politiska elitens rötter till sina väljare har blivit allt svagare. Opinionsbildningen sker inte längre från sändare till mottagare utan mellan olika delar av publiken som talar till varandra.

Det har blivit frågan som aldrig tycks försvinna. Var kom all etablissemangskritik ifrån? Ofta kan man notera ett försök att omformulera frågan i politiskt mer välbekanta, eller får man säga mer ofarliga, termer. Att ens beröra begrepp som ”folk”, ”elit” och ”massa” har en sådan laddning. Kan man med anständigheten i behåll ta i orden?

Därför blir det bekvämare att omdefiniera frågan om den etablissemangskritiska vågen till politiska konfliktdimensioner så som de har brukat se ut tidigare. Handlar inte alltsammans egentligen bara om gamla vanliga klassklyftor? Gror etablissemangskritiken ur materiellt motiverad ilska från förfördelade grupper som har fått dåliga sittplatser på Det Stora Globaliseringståget till framtiden och som tar ut det på etniska minoriteter istället för att rikta vreden mot den verkliga gärningsmannen: det nyliberala ekonomiska systemet?

Problemet med förklaringen är att det går att fråga etablissemangskritikerna själva varför de är arga och röstar på kontroversiella partier. Precis som andra är de talföra och tycks ha en ganska klar uppfattning om sina motiv. Nej, svaren man får gäller inte växande klyftor, arbetslöshet och kritik mot marknaden. Istället handlar de om hård kritik av det man uppfattar som en arrogant politisk elit som misslyckats med att hantera migrationsfrågan och som vägrat att lyssna på folkets invändningar.

Finns det egentligen någonting kvar att förklara? Är inte det hela rätt enkelt? Om den styrande politiska klassen åsiktsmässigt avlägsnar sig alltför långt från dominerande uppfattningar bland sina väljare öppnar sig en stor lucka i åsiktsutbudet som poten-tiellt kan användas av nya aktörer. Om luckan sedan gäller en sakfråga som är viktig för många kommer det att finnas en stark efterfrågan på politik som täpper till luckan. När migrationsfrågorna gick från att vara en politiskt underordnad fråga till att toppa väljarnas dagordning blev dammbrottet oundvikligt.

I The Road to Somewhere gör David Goodhart en analys av olika värderingsgrupper – ”någonstansare” som har en lokalt förankrad identitet och en mer skeptisk syn på samhällsförändringar, och ”varsomhelstare” med identiteter som baseras på deras individuella prestationer och en optimistisk uppfattning om samhällsförändringar och de möjligheter som de erbjuder. Medan ”någonstansare” utgör majoriteten i befolkningen, menar Goodhart att de grupper som behärskar politiskt beslutsfattande och offentlig debatt sedan flera decennier helt domineras av ”varsomhelstare”, som omstöper samhället i enlighet med sin samhällssyn. Nu har ”någonstansarna” fått nog.

Visst kan det ligga en hel del i den förklaringen, och den ligger i linje med hur etablissemangskritiska väljare själva beskriver sina skäl. Varianter på samma resonemang hittar man också i svensk debatt: att etablissemangskritiken föds som motreaktion på en arrogant samhällselit som inte inser hur avvikande de är. Men det finns något i bilden som behöver fyllas i. Saken är nämligen att politiskt beslutsfattande alltid har varit dominerat av en tämligen avgränsad politisk elit. Och eliten har alltid bossat runt med massan. Särskilt lika varandra har de knappast varit. Ett avstånd i åsikter och värderingar är inget nytt, men det har accepterats. Därför är det en central fråga varför den distansen tycks ha blivit så mycket mer brännbar i våra dagar. Jag tror att det åtminstone finns två svar.

För att ge en bakgrund till det första svaret kan vi börja hos författaren Roland Huntford. En gång hade han varit Skandinavienkorrespondent för The Observer, och man måste fråga sig hur bra han kan ha trivts här. För när han 1971 författade en bok om det svenska samhällssystem som han lärt känna valde han den skoningslösa titeln The New Totalitarians (i sv. övers. Det blinda Sverige, 1972). Balansen i Huntfords Sverigekritik är i ärlighetens namn inte fulländad – varje särdrag i den svenska historien tolkas till svenskarnas nackdel med en systematik som bitvis blir festlig. Men Huntfords bok är ändå intressant som en utifrånbild av svensk politisk kultur cirka 1970. Han beskrev ett politiskt beslutsfattande som i praktiken avgjordes i mycket snäva kretsar bortom de valda församlingar som formellt bekräftade besluten. Ändå slogs Huntford av att detta inte mötte något folkligt motstånd. Det speciella med den svenska politiska modellen var att eliten så framgångsrikt kunde vinna brett stöd från den passiviserade befolkningen och förmå den att se maktkoncentrationen och underordningen som både rationell och helt legitim.

Det Sverige som Huntford hade tillbringat sina korrespondentdagar i befann sig på höjdpunkten av vad man kan kalla för det planerade samhället. Ambitionerna att aktivt forma samhällsutvecklingen efter politiskt fastlagda planer hade funnits sedan 1930-talet. Men efter andra världskriget tog de fart på allvar. Samhällets planeringskapacitet, som under kriget hade tjänat militära ändamål, ställdes om till civila syften. Varför skulle inte staten använda samma ansträngningar för att forma det goda samhället när det blivit fred?

Som Yvonne Hirdman har visat i sin klassiska studie Att lägga livet till rätta, fanns det i högsta grad en uppfostrande ambition i de stora offentliga välfärdsplanerna. Idag brottas vi med frågan om ”folket” kan och bör lita på eliterna. Men i bakgrunden till det planerade samhället fanns det tvärtom ett tvivel som gick i motsatt riktning. Kunde den politiska eliten verkligen lita på folket? Efter andra världskriget kvarstod en misstänksamhet mot att breda befolkningslager utan aktiv fostran skulle kunna besitta nödvändiga demokratiska instinkter i den utsträckning som behövdes för att bygga upp ett demokratiskt samhälle. De offentliga samhällsplanerna designades bland annat utifrån den politiska elitens ambition att forma och stärka allmänhetens demokratiska instinkter. Man skulle kunna säga att Hirdman och Huntford på den här punkten bitvis har gjort snarlika observationer – men värderat dem helt olika.

I det planerade samhället var det mycket vanligt med korporativistiska beslutsmodeller där beslut och myndighetsutövande ägde rum i institutioner och organ som befolkades av de olika intresseorganitationernas företrädare. På arbetsmarknaden var det centraliserade förhandlingar mellan partsrepresentanter som gällde. Det här är beslutsmodeller som ställer synnerligen höga krav på medlemmarnas förtroende för sina centrala representanter och att de är villiga att rätta sig efter de beslut som representanterna fattar i deras namn. Organisationernas styrka hängde på medlemmarnas plikttrogna sammanhållning, och lojalitet behövde därför göras till en central dygd. I den korporativistiska samhällsmodellen blev det gott om tillfällen för medlemmar och medborgare att öva sig i in- och underordning.

Men ”eliten”, vad står det begreppet för – och är det ens acceptabelt att tala om en ”elit” som styr samhället? Det är en egendomlighet i samhällsdebatten de senaste åren att diskussioner om samhällseliter har blivit så känsliga. Detta är inte ett begrepp som uteslutande används i populistiska sammanhang. Tvärtom har frågan om eliternas ställning och karaktär varit en av de stora frågeställningarna inom modern sociologi.

Framförallt förknippas begreppet med C Wright Mills, som med en påfallande slagfärdig prosa gjorde en analys av den amerikanska makteliten under 1950-talet. Ordet skulle kunna antyda att man uppfattar en intellektuell eller moralisk överlägsenhet hos de styrande, men det handlar bara om ett konstaterande att de avgörande besluten i samhället – både politiska och ekonomiska – är koncentrerade till en mycket liten krets. Mills uppskattar den för det amerikanska samhällets del till några hundratal personer. I en yttre cirkel kring den centrala makteliten rör sig större skaror av ”konsulter, talespersoner och opinionsbildare” som influerar och kommunicerar elitens tankar och beslut. Idag finner vi dem på Twitter. Visst finns det materiella fördelar av att ingå i kretsen, men dess definierande egenskap är maktkoncentrationen, inte skillnader i välstånd.

Mills menar att makteliten och kretsen runt om den utgör en rätt väl avgränsad social grupp. Eftersom de liknar varandra i erfarenheter och bakgrund, och eftersom deras ställning bestäms inom gruppen, kommer medlemmarna i makteliten att rikta sin lojalitet inåt och primärt identifiera sig med varandra snarare än med det stora folkflertalet vars livsvillkor de avgör genom sina beslut. Men makthavare har regelmässigt svårt att lägga märke till sin egen särställning. Makteliten noterar inte sitt inflytande, bara det motstånd de ibland råkar på när de utövar det. Man märker inte farten, bara friktionen.

Vad är det då som har hänt? Om det inte är någonting nytt med en dominant politisk elit som avviker i värderingar och referensramar från bredare grupper, och som dessutom har en ambition att planera och omforma samhället i enlighet med sina speciella uppfattningar, varför vaknar etablissemangskritiken nu och inte tidigare? Har någonting väsentligt förändrats?

När den irländske partiforskaren Peter Mair oväntat gick bort 2011 efterlämnade han ett fascinerande bokmanus som ger ett av svaren. Den moderna representativa demokratin har varit en partidemokrati. Även om den avgörande makten har varit centraliserad har de stora politiska partierna, med ett mycket brett medlemskap och omfattande partiorganisationer, fungerat som vertikala länkar mellan det politiska centrumet, Mills maktelit, och allmänheten. Avståndet till trädets topp må vara högt, men genom partiorganisationerna har den representativa demokratin haft en ordentlig markkontakt.

Det Mair observerade var hur partiernas relation till sina medlemmar och väljare vittrat bort de senaste decenneria. Även om de till det yttre lever vidare i sin gamla form, menade Mair att politiska partier nu i praktiken har blivit så frikopplade från det omgivande samhället att de mist sin gamla förankrande funktion. Både väljare och valda drar sig undan från varandra. Väljare använder istället andra kanaler för sitt politiska engagemang, medan valda riktar fokus mot organ bortom folkförsamlingarna: internationella arenor och politikens juridifiering. I likhet med Goodhart ser Mair ett allt större avstånd mellan väljare och valda – men avståndet är inte så mycket en fråga om åsikter som om kontakter och engagemang.

Den representativa demokratin förändras därför till en åskådarsport. Partierna brukade representera socialt identifierbara grupper som kunde känna en naturlig tillhörighet till ”sitt” parti i det politiska systemet: arbetarpartiet, företagarpartiet, tjänstemannapartiet, landsbygdspartiet, och väljare kunde den vägen uppleva att de hade en egen kanal in i politiken, en egen häst i det stora samhällsloppet. Idag hör kärnväljarna gårdagen till. Partierna försöker snarare fånga nya marginalväljare i konturlösa ”strategiska grupper” och vänder sig till alla och ingen särskild. Fredrik Reinfeldt förklarade att alla ska kunna rösta på Moderaterna. Ett gammalt landsbygdsparti som Centern transformeras till någonting påfallande urbant. Det gamla arbetarpartiet Socialdemokraterna har nu sitt starkaste stöd bland dem som inte förvärvsarbetar, medan stödet bland arbetare minskar stadigt. Partiernas gamla sociala grunddrag luckras upp.

Medlemstalen faller och identifikationen med partierna är låg samtidigt som väljarrörligheten är hög. Om väljarnas relation till partierna alltmer börjar likna den mellan nyckfulla politiska kunder och en handfull tämligen fristående och konkurrerande producenter som erbjuder en palett av förslag och ståndpunkter, kommer det tidigare utrymmet för ett åsiktsavstånd mellan väljare och valda att krympa ihop. Den styrande eliten börjar utvärderas på ett mer skoningslöst sätt. Det gamla legitimitetsbyggande maskineriet börjar hacka. Så utmärkt! skulle nog Huntford säga, men det beror på var man står. Oavsett om man ser det som en förbättring eller ett grundskott mot möjligheten till ansvarsfullt ledarskap är de politiska konsekvenserna påtagliga. Politiken i åskådardemokratin har andra villkor än i partidemokratin så som den brukade se ut.

Ett annat svar på vad som har förändrats kan man avläsa i hur Mills beskrev maktelitens förutsättningar för att tidigare ha kunna dominera samhället. Mycket av vad han diskuterade rörde sig i själva verket om de tekniska villkoren för de nya massmedierna. Kommunikationen och opinionsbildningen var med teknisk nödvändighet vertikal – ett fåtal sändare och en mångmiljonpublik. Allmänhetens position var opinionsmottagarens. I mottagarledet stod man inför väldiga kostnader och praktiska hinder för att kunna ”säga emot” de budskap som man inte instämde i. Starka lojalitetsnormer skapade en åsiktskonformism som till detta lade en social kostnad för avvikaren.

De här villkoren har snabbt förändrats i grunden genom att den politiska kommunikationen har flyttat ut på nätet. Opinionsbildningen har decentraliserats – varje mottagare har blivit en potentiell sändare. Även om de allra flesta aldrig försöker utnyttja den möjligheten, blir ändå situationen fundamentalt annorlunda när man går från en handfull sändare som ingår i samma maktnätverk till tusentals mer eller mindre anonyma sändare som agerar decentraliserat och skapar ledar- och ansvarslösa flockrörelser. Opinionsbildningen sker inte längre vertikalt från sändare till mottagare, utan horisontellt mellan olika delar av publiken som talar till varandra. Samtidigt som eliten har blivit mer losskopplad från den allmänhet som den ska representera och leda, har det blivit betydligt lättare för allmänheten att klippa till och skjuta tillbaka mot den. Ett åsiktsavstånd mellan eliten och allmänheten kommer därför att ge mycket mer drastiska konsekvenser idag än tidigare.

Det är inte märkligt att ”elit”, ”folk” och ”massa” har blivit så laddade termer. Populism brukar sägas ha två huvudsakliga beståndsdelar. Dels vilar den på en bild av att samhället behärskas av en moraliskt korrupt elit som ignorerar folkflertalets intressen. Dels hävdar populistiska strömningar att det finns en och endast en verklig sammanhållen folkvilja som bara har en autentisk företrädare, nämligen populisten själv.

Som en reaktion mot etablissemangskritiken ifrågasätts gärna idén om en maktelit. Säg, är den inte lika fragmenterad som folket och idén ett konspiratoriskt hjärnspöke? Men det är en argumentationslinje som får svårt med trovärdigheten – och som riskerar att ställa sig ivägen för normal makt- och samhällskritik. Det är lätt att identifiera sociala nätverk i samhällets styrande skikt och givetvis måste man kunna ifrågasätta hur de agerar. Ofta beskriver samhällseliten till och med sig själv i sådana termer, vill tydligt markera sina gränser och demonstrera sin åsiktshomogenitet. I Sverige har den en årlig fest, Nobelfesten, där en tillräckligt central samhällsposition innebär en plats på inbjudningslistan. Men ända sedan riksdagsinträdet har Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson inte varit välkommen eftersom partiet inte ingår i värderingsgemenskapen. Symboliken kan knappast göras tydligare.

Mer relevant är däremot att ifrågasätta den andra delen av ekvationen: bilden av att det finns ett värderingsmässigt homogent, autentiskt ”folk” som eliten ignorerar. Vad tycker folk egentligen, är en fråga som ofta ställs till opinionsundersökare. Svaret är att de i stor utsträckning tycker olika. Det är lätt att underskatta hur heterogena allmänhetens värderingar är. Maktelitens konturer är tydligare än massans. Det finns inte en folkvilja som makteliten avviker ifrån.

Något som har ökat utrymmet för att hålla sig med föreställningar om en autentisk men förkvävd folkvilja är problemen med att mäta antietablissemangsopinionernas storlek, både i Sverige och i andra länder. Storleken på mätmisslyckandena överdrevs i vissa fall, men att exempelvis SD-stödet underskattades systematiskt inför valet 2014 betydde att osäkerheten kring mätningarnas tillförlitlighet ökade. Litar man inte på siffrorna blir det fritt fram för egna föreställningar. Valet 2018 visade att det nu är fullt möjligt att jämförelsevis korrekt skatta stödet för ett etablissemangskritiskt parti som Sverigedemokraterna och dess mer radikala avknoppning Alternativ för Sverige. Det har en bredare betydelse: Det går att lita på mätningar även av mer kontroversiella ståndpunkter. Man kan inte att sätta en bild av vad ”folk” anser som står fritt från data med hänvisning till att det ändå inte går att mäta.

Till den inledande förklaringen till etablissemangskritiken kan vi nu fylla i fler detaljer. Det nya är inte en samhällselit som befinner sig på ett avstånd från allmänheten, utan att dess rötter har försvagats samtidigt som opinionsbildningen bland allmänheten har blivit alltmer horisontell. Inte heller finns det en dominerande folkvilja bland allmänheten utan en brokig blandning som kan mobiliseras på olika sätt. I dessa farvatten kommer vinden alltid vara byig och förrädisk.

Peter Santesson är opinionschef på Demoskop.

Mest lästa just nu

1) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

2) En annan plats med andra lagar av Nathan Shachar

3) Rotvälta av Peter Santesson

4) Utan etik och ansvar av Johan Frostegård

5) Vänta på frälsning av Joel Halldorf

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En annan plats med andra lagar av Nathan Shachar

2) Utan etik och ansvar av Johan Frostegård

3) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

4) De gläds snart åt makten av Anders Widfeldt

5) Det är ditt fel av Anders Sundell

NR 8 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...