VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tradition

Den sociologiske essäisten

Av Bo Isenberg

I år är det 100 år sedan Georg Simmel dog. Han räknas till de klassiska sociologerna, även om han är svårare att placera än Marx, Weber och Durkheim.

Sociologin formerades som vetenskaplig disciplin kring allmänna frågor om samhället och samtiden. Frågorna gällde inte minst vad samhället och samtiden gör med människan – frågor som bara kunde frambringa prövande, sammansatta, ofta motsägelsefulla svar.

Den tidiga sociologin skulle bli den klassiska sociologin. Karl Marx införlivades av den nya disciplinen, med plågsam noggrannhet studerade han den kapitalistiska logiken och dess kolossala förmåga att bryta ned och skapa mänskligt liv. Emile Durkheim gjorde sociologin till sträng vetenskap. Samhället är helt avgörande för hur identiteter, handlingar, relationer och gemenskaper uppstår och förändras – upptäckten av socialisationen är Durkheims stora bidrag och sociologin vore otänkbar utan detta begrepp. Max Weber analyserade modernitetens strukturer och livsföringar, deras historiska tillkomst, och det avgörande inslaget utgjordes av ödesmättade och ständigt stegrade rationaliseringar inom livets alla områden (alla utom erotiken).

Marx, Durkheim och Weber är omtvistade sociologer men det är oomtvistat att de är klassiska sociologer – också eftersom komplexiteten i deras arbeten möjliggör och nödvändiggör tvister.

I kategorin sociologiska klassiker ingår också Georg Simmel. Simmel är den brokigare figuren jämfört med de klassiska kollegorna och konkurrenterna. Han var djupt omtvistad under sin livstid. Någon egentlig simmelsk skolbildning uppstod aldrig. Simmel var på en och samma gång tidlös, tidsenlig och otidsenlig, han betraktade eviga frågor om människan och livet i samtida sammanhang, prövade nya tolkningar av den nya rasande kultur som moderniteten utgör, bröt mot akademiska konventioner, undkom ängsliga ideologiska krav.

Simmel föddes 1858 i Berlin, i hörnet av Friedrichstrasse och Leipziger Strasse. Familjen hade bestått av judiska handelsresanden från Schlesien. Föräldrarna lämnade judendomen och fattigdomen bakom sig. Fadern Edward blev katolik och chokladfabrikant, modern Flora lät döpa sig evangeliskt. Georg var yngst av sju syskon. När fadern dog blev en förmögen vän till familjen förmyndare, under resten av sitt liv var Simmel ekonomiskt bekymmerslös. År 1890 gifte han sig med Gertrud Kinel, filosof, konstnär, författare. De fick sonen Hans. Med en student fick Simmel också en dotter som han valde att aldrig möta. Paret bosatte sig i Berlin Westend i utkanten av det urbana liv som var Simmels naturliga hemvist och favorittema.

Simmels karriär blev en tragedi. Han hade studerat historia, folkpsykologi, filosofi, konsthistoria och medeltidsitalienska. Avhandlingen behandlade musikens begynnelse, svaren kunde naturligtvis bara bli knappa och svävande. Han underkändes, bytte ämne och godkändes. Simmel var sedan under tre decennier oavlönad privatdocent och extraordinarie professor vid universitetet i Berlin. Han sökte professurer och var ibland nära att få dem. År 1914 erbjöds han en tjänst i Strassburg. Utnämningen bekräftade nederlaget. Det var för sent, det var i förskingringen. Det stora kriget bröt ut – en absolut situation, skrev Simmel, som var entusiastisk. Kriget var modernt, det första, men det efterfrågade ingen sociologisk reflektion. Simmel dog i cancer 1918, strax innan kriget slutade.

Karriären blev tragisk, ryktbarheten stor – en faktor som kan undergräva akademiska karriärer. Skrifterna var otaliga, de publicerades i såväl välrenommerade vetenskapliga tidskrifter som i lokala tidningar. En simmelsk föreläsning var ett event. I den stora publiken fanns konstnärer, judar, orientaler och kvinnor – kategorier som skavde i en konventionell värld. Simmel var den briljante, excentriske privatdocenten som excellerade kring vad som med utgångspunkt i en tysk, kristen och klassisk bildningsvärld uppfattades som opassande teman. Mest handlade det om triviala eller mondäna fenomen: mode, teknik, ruinen, koketteriet, brevet, massförbrytelser, socialism, rosor, socialmedicin, släktäktenskap, resor i Alperna, plagiat, mausoleer, militarismen och kvinnans ställning, storstaden, tavelramen, penningväsendet, arbetsdelning, prostitution, joddling, diskretion, trohet, strafflagstiftning, Europa och Amerika, himmel och helvete, social aritmetik och geometri. Föreläsningarna var korta, de inleddes med en pregnant tes och löstes sedan upp i associationer. Inte heller analogier och allegorier var Simmel främmande inför.

Simmel attraherade också betydande personligheter eller sådana som skulle bli det. En gång i veckan hade man mottagning i Westend. Rainer Maria Rilke, Georg Lukács, Ernst Bloch, Martin Buber, Edmund Husserl, Marianne och Max Weber besökte våningen, det doftade av äpplen och fina cigaretter. Simmel skrev en essä om sällskapligheten som interaktionsform. Sällskaplighet äger rum för sin egen skull, den är en egen livsform, ett rike av tillfälligheter, infall, överdrifter, ironi, generositet och sakliga gräl. Den betyder kärleksfull frihet och bundenhet, anspråk och anspråkslöshet, individualitet och gemenskap, bortom sociala roller.

Om Simmels personlighet vet man ganska lite. En dagbok skall ha gått förlorad. Ingen har skrivit hans biografi. Porträtten är ofullständiga och motsäger varandra. Vad sker när vi varseblir en människa? Åtminstone den första anblicken är en rätt korrumperad historia, skriver Simmel: människan förförs av minnen, förhoppningar, beräkningar, önskemål och fruktan. Generaliserar gör vi alltid – vi underordnar individen en typ.

Ingen annan sociolog har så grundligt och så tillspetsat analyserat människan som individ. Simmel liknade Nietzsche också på denna punkt. Modernitet innebär människans befrielse från naturgivna eller traditionella grupper, hennes sociala, psykiska, kulturella differentiering, hennes autonomi och distinktion. Individen är modernitetens viktigaste uppfinning. Men när Simmel bedömdes av andra var han inte individ utan jude.

Han såg ut som en jude. Hans temperament ansågs vara judiskt – vilket var både sant, uppskattat och föraktat. Martin Buber, religionsfilosofen och socialpsykologen, skriver om Simmels starka benägenhet att upplösa vad som anses självklart. Allting kan alltid betraktas också på annat sätt. När resonemanget – föreläsningen, avhandlingen, essän – fortskrider visar det sig att man från samma antaganden också kan komma till andra slutsatser, och samma slutsatser kan härledas ur helt andra förutsättningar. Simmels briljans var en variant av pilpul, den talmudiska metoden för att uttömma meningen ur något så att föga mer går att säga. När tolkningsmöjligheterna var uttömda såg Simmel upp mot publiken med utsträckta armar och öppna handflator. Kuriöst och typiskt: Simmels föreläsningar och essäer började med ett svar och slutade med frågor. Varje löst gåta innebar nya gåtor.

Dietrich Schäfer, en inte så renommerad historiker, beskrev inte Simmels reflektioner på ett särskilt annorlunda sätt. Men han laddade orden antisemitiskt. Han var typisk i sin typiserande hållning, typisk för det antijudiska ressentimentet inom akademin. Simmel, skrev Schäfer i ett professorsutlåtande som dryper av vidrigheter, föreläser om esoteriska ämnen, relativiserar och intellektualiserar, han frågar mer än han svarar och bygger upp, han kryddar med poänger, hänger sig åt en halvvetenskap, förleder den redan dubiösa publiken.

Och verkligen: Simmel, hade inget att sätta emot antisemiten Schäfer. Han erkände skuld och mindervärde. Han var en främling. Men – främlingskapet uttrycker den sociologiska betraktelsens väsen och vitalitet. All betydelsefull sociologisk och annan reflektion om det moderna samhället, om den moderna tiden, kom att kännetecknas av främlingskap. Den var påfallande ofta gjord av judar.

En av Simmels mest berömda uppsatser handlar om främlingen. Främlingen är en människotyp, en viss mental disposition. Någon trivialt annorlunda människa är det inte fråga om, och inte heller representerar den simmelska främlingen någon särskild grupp, etnisk, kulturell eller religiös. Rörlighet är främlingens väsen, den är social, psykisk, intellektuell, rumslig. Attityden är objektiv, objektiviteten skänker frihet och friheten objektivitet, främlingen är mindre fördomsfull. Allt detta kan naturligtvis te sig farligt. Redan prototypen hade varit ett socialt hot – den vandrande juden.

Modern är främlingen helt visst, en individualiserad människa, kompatibel med allt mer komplexa sociala verkligheter. Dessa verkligheter, genom vilka människan socialiseras, var Simmels grundproblem. Komplexiteten, mobiliteten och interaktionstätheten har sedan dess accelererat. Verkligheter ter sig ofta övermäktiga, den enskilda människan blir vanmäktig.

Simmels sociologiska betraktelser hade en utgångspunkt i Baudelaires teorem om den moderna epoken. Modernitet, skrev diktaren, är det övergående, det flyktiga, det tillfälliga. Modernitetens erfarenheter återfinns mellan det nödvändiga och det omöjliga – allt kan vara på olika sätt, allt kan, bör, måste förstås på olika sätt, detta är utgångspunkten för social förändring, för kritik, för kreativitet, för innovation. Någon solid teori om det moderna utvecklade Simmel inte men väl närmast ändlösa tematiska och perspektiviska variationer för att inte säga explosioner – ungefär så som det finns ändlösa moderna verkligheter och möjligheter att tolka och förklara dessa. Den unge Georg Lukács skrev att vad vi bevittnar hos Simmel, denna impressionismens sanna filosof med sina valfränder Monet, Rodin och Rilke (snarare än Weber och Marx), är upplösningen av allt substantiellt, absolut och evigt i tingens och händelsernas flod, i den historiska föränderligheten, ja i blott psykologiska verkligheter. Simmel skriver själv: det modernas väsen är psykologismen, upplevelsen och tolkningen av världen i enlighet med reaktionerna i det flytande element som vår moderna själ har blivit och som bestäms av motsägelsefullhet. (Långt senare bytte Lukács fot. I sin bok Förnuftets banemän anklagade han Simmel men också Weber för att vara irrationalister som öppnade vägen för Hitler. Stalinisten Lukács togs faktiskt på allvar.)

Att Simmels betraktelser karakteriserades av det vi kallar intuition, aning, intryck är otvetydigt. Det vi ser, det ser vi genom ett temperament, och vi ser det över huvud taget eftersom vi besitter ett temperament, skrev han i anslutning till Emile Zola. Simmel var hämningslöst sensibel och han var sensibel för allt nytt. Han lät också infall komma till tals. Nietzsche hade förespråkat plötsligheten som kunskapsideal. Måleriet arbetar med plötsligheter, poesin gör det, filosofin och sociologin kommer sent, de visar genom systematiska teorier och empiriskt material vad konsten kan göra i ett enda slag. Simmel attraherades av konsten. Han skrev remarkabla analyser av stora konstnärers temperament – Rembrandt, Rodin, Michelangelo, Böcklin.

Essän är Simmels element. I sin kolossala essäroman Mannen utan egenskaper skriver Robert Musil, som fanns bland Simmels åhörare, om essäismen. Essäismen kombinerar vetenskap och konst, objektivitet och subjektivitet, och prövar sig fram mellan dessa. En tankestil som utmynnar i provisorier – just adekvata för den epok som Paul Valéry kallade provisorisk. Eller en förståelseakt, som Johan Asplund skriver, den svenska sociologins originella företrädare, uppenbart influerad av Simmel. I sin dödsruna över Simmel skrev Ferdinand Tönnies, ursociologen som lanserade begreppen Gemeinschaft och Gesellschaft, outrotbara så länge samhälle och samtid är moderna, om Simmels ofärdighet som en särskild konst vilken blir till genom antydningar, skuggningar, halvdunkel och liksom magiska ljuseffekter.

Simmel öppnade vägen för den sociologiska essäistiken. Den ledde i många riktningar. Närmast följde exempelvis Georg Lukács, Siegfried Kracauer, Karl Mannheim och Theodor Adorno. Åt olika håll ledde också Simmels arbete i övrigt. Teserna om interaktionens väsentliga betydelse för såväl samhällets evolution som människans socialisation har blivit axiomatiska inom socialpsykologin. Studierna av urbana miljöer och mentaliteter gav upphov till den empiriska urbansociologin med centrum i Chicago och företrädare som till exempel Robert Park och Louis Wirth. För kunskapssociologin, som växte fram under tjugotalet genom Karl Mannheim och Max Scheler och vars grundantaganden om kunskapens bundenhet av sociala sammanhang har blivit allmängods, blev Simmel central. Hans senare verk, av kulturfilosofiskt, livsfilosofiskt och estetiskt slag, har kännetecknats av en jämn, stark konjunktur under drygt hundra år. Ofta såg man Simmels namn i olika postmodernistiska diskurser om samhällets ambivalens och den mänskliga naturens öppenhet. På senare tid återkommer Simmels idéer om gruppers uppkomst och utveckling i diskussioner om sociala medier – nätteoretikern Simmel var tidig.

Somliga av Simmels sekelgamla studier befinner sig på all-time-high vad gäller aktualitet och relevans.

Simmel skrev en åtta hundra sidor lång, sammansatt analys av penningväsendets kulturella, sociala och antropologiska innebörder. Inneboende värden förvandlas till provisoriska, abstrakta, kvantitativa funktionsvärden – personlighet, arbete, vetanden, ting, konst, moral, sociala relationer, människor görs disponibla och utbytbara (pengar är, skriver Robert Musil, simmelskt, en kreativ specialform av våld). Allt relativiseras, allt nivelleras, bara inte penningen, som blir absolut: Geld wird Gott, mammonismen tillbeds varstans. Och så uppstår ett av vår samtids signifikanta karakteristika: oron, otillfredsställelsen, feberaktigheten, törsten efter mer och annat som aldrig släcks, de ändlösa besvikelserna. Vi når inte det vi tror vi vill ha, gör vi det ändå uppstår genast tanken på något annat. Och vi jämför oss med andra – vi lever, skriver Nietzsche, likaså Simmelskt, i jämförelsens tidsålder, där det relativa mervärdet, sneglandet mot den andre, och inte längre identifikationen med en härkomst är avgörande.

Och sålunda: vad penningväsendets radikala utbredning – på livets alla områden – accentuerar är konkurrens. Konkurrens är en grundläggande och typisk modern form av interaktion varigenom människor socialiseras – till konkurrenter. Konkurrens, skriver Simmel, korresponderar med en skarpt differentierad självmedvetenhet hos samtidsmänniskan liksom med en stark benägenhet att hävda sig. Det handlar om den tilltagande individualiseringen, om nödvändigheten och möjligheten att göra sig åtskild, särskild, enskild. Annorlunda betraktat kan det handla om prestation eller om självförverkligande, om att vinna eller förlora, strävan kan vara trosviss eller ängslig, den kommer till uttryck genom arbete, konsumtion, kärlek, sexualitet, överallt där det finns människor och alltså relationer – varje relation är åtminstone potentiellt också ett konkurrensförhållande. En fråga om mänsklig vilja är detta bara delvis, snarare är individuella strävanden i relation till, i konkurrens med andra individer manifestationer av olika evolutionära tendenser, inre, mentala såväl som yttre, samhälleliga. Konkurrens som interaktions- och socialisationsform är ett modernt faktum och signum. Michel Houellebecq gestaltar det som patologiskt och fatalt i sina romaner.

Monetariseringen framstår nästan som modernitetens väsen. Men den uttrycker också något allmänt. Människan uppfann penningen för att underlätta utbyte. Människan är ett indirekt väsen, menar Simmel, eller, som Benjamin Franklin skrev, det djur som frambringar verktyg. Men allt det som människan skapar tenderar vinna självständighet och bli främmande – teknik, byråkrati, arbetsorganisationer, rationella procedurer. Försjälvständigade element bildar objektiv kultur, den objektiva kulturen stegras, omvänt reduceras människans subjektivitet. Konflikten förändras, människan förmår av och till övertrumfa sina egna skapelser, men väsentligen är den olöslig. Det handlar om inte mindre än vad Simmel kallar kulturens tragedi. Idén om försjälvständigade, egendynamiska samhällsprocesser skulle få starkt fotfäste i nittonhundratalets sociologi och kulturfilosofi. Det vore inte vågat att redan nu bestämma det vi kallar artificiell intelligens som objektiv kultur. Kanske kan den främja människan, kanske gör den människan överflödig.

Georg Simmel var tidsenlig, otidsenlig och tidlös. De ombytliga politiska och moraliska konjunkturerna gick honom förbi, han var inte revolutionär, inte nihilist, inte idealist, inte utopist, inte reaktionär, inte rationalist. Min uppgift består inte i att anklaga eller förlåta, utan i att förstå, skrev han. Simmel skulle ha varit en främling också idag. En välkommen gäst i samtiden.

Mest lästa just nu

1) En elit blir till av Göran Wennborg

2) Skåne ligger före av Svend Dahl

3) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

4) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

5) Bananernas förbannelse av Henrik Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Danmark är kristet av Susanna Birgersson

2) Professorn som försvann av Inger Enkvist

3) Glaciärer och vulkaner av Maria Engqvist

4) En elit blir till av Göran Wennborg

5) Skyddad verkstad av Tobias Hägerland

NR 8 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...