VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Bananernas förbannelse

Av Henrik Nilsson

I början av 1900-talet framstod Honduras som modellen för en dysfunktionell ”bananrepublik”. Fortfarande är det en av de våldsammaste platserna på kontinenten.

Det finns en detalj i Jules Vernes äventyrsroman Jorden runt på åttio dagar som sannolikt har haft en avsevärd inverkan på Honduras moderna historia. Under Phileas Foggs färd i Indien rastar sällskapet under några bananträd och smakar på frukterna, ”närande och ljuvliga som grädde”. Episoden i den franske författarens mycket lästa roman från 1873 bidrog till bananernas popularisering i dåtidens Europa och USA. För vissa latinamerikanska länder var de samhälleliga konsekvenserna av den ökade handeln emellertid inte bara av godo. Övergreppen på plantagen och de utländska krafternas destruktiva inverkan har skildrats litterärt i allt från colombianen Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet till guatemalanen Miguel Ángel Asturias ”banantrilogi”.

Knappast någonstans satte denna utveckling så djupa spår som i Honduras. Den politiska instabilitet som rådde under 1900-talets tre första decennier – medan landet förvandlades till världens främsta bananexportör – gjorde att Honduras blev själva modellen för en dysfunktionell ”bananrepublik”. Begreppet hade tidigare myntats av den nordamerikanske författaren O Henry, som efter anklagelser om förskingring tagit sin tillflykt till just den karibiska kusten i Honduras. Än idag är det svårt att inte känna en bismak av landets smärtsamma förflutna när man på dessa breddgrader intar en desayuno típico, med de obligatoriska stekta bananerna på frukosttallriken.

Utsattheten och skörheten i det honduranska samhällsbygget är inbyggd i själva nationens namn, som förmodligen kommer från de havsdjup – honduras – som Columbus mötte innan han för första gången steg i land på centralamerikansk mark under sin fjärde och sista resa 1502. En besläktad otillgänglighet råder faktiskt när man anländer under modernare former fem hundra år senare. Flygplatsen i huvudstaden Tegucigalpa – med sin ovanligt korta landningsbana inbäddad mellan bergsväggarna – är bland piloter känd som en av världens svåraste att landa på.

När jag efter en litteraturfestival i de nordvästliga delarna ger mig ut i landet lyser de andra resenärerna på de flesta håll med sin frånvaro. Honduras rykte om att vara en av de våldsammaste platserna på kontinenten har satt sina spår. Ändå påminns jag om att det knappast finns några andra delar av Latinamerika som jag hellre återvänder till än Centralamerika. I vissa av dessa plågade men vackra små länder finns ett existentiellt bråddjup och ett direkt mänskligt anslag som resulterar i en känsla av elektrifierat undantagstillstånd. Symboliskt nog har Honduras vanligaste ölmärke Salva Vida en etikett med en livboj – som om man vid alla middagsbord och bardiskar vore inbegripen i en stor räddningsaktion av något slag.

Efter att ha undersökt mayaruinerna i nordliga Copán och vandrat mellan byar vid den karibiska kusten återvänder jag till Tegus, som invånarna kallar sin huvudstad. Någon särskilt vacker plats är det inte, med sin skräpiga flod som delar staden på mitten och sin dystra fotbollsarena som fortfarande bär den gamle diktatorn Tiburcio Carías Andinos namn. Men det historiska centrum är en livlig plats där nationens stolthet Francisco Morazán står staty i närheten av katedralen; han som presiderade över den kortlivade centralamerikanska federationen mellan dåtidens Guatemala, El Salvador, Honduras, Nicaragua och Costa Rica under några år på 1800-talet. Bland huvudstadsborna figurerar dock ett rykte om att mannen till häst inte alls föreställer Morazán, utan egentligen är en annan staty som man har kommit över på ett skrotlager i Paris. Det är en teori som får näring av den långa traditionen av korruption och maktmissbruk i landet. Visionen om att samla regionens småstater under en flagga gick också i stöpet och Morazán avrättades till slut i Costa Rica. Vid ingången till Honduras parlament påminns ledamöterna varje dag om nederlaget, genom det citat av honom som står återgivet på väggen: ”Härmed deklarerar jag att drömmen om Centralamerika dör med mig.”

När mörkret sänker sig över Tegucigalpas gamla centrum töms gatorna snabbt på människor. Jalusierna dras ner till de enstaka existerande bokhandlarna, där man finner inhemska författare som få läsare norr om Guatemala eller söder om Panama någonsin har hört talas om. Här och var ligger barer där skyltar vid ingången upplyser besökaren om att man inte får medföra skjutvapen. Men det finns också enstaka fickor av sjudande kulturliv – som kaféet Paradiso, grundat för trettio år sedan av ett författarpar. När man ringt på klockan och släppts in genom säkerhetsgrinden kan man här beställa ett glas av husets vin med smeknamnet Rubén Darío, en hyllning till den nicaraguanske poet som i slutet av 1800-talet införde el modernismo i den spanskspråkiga litteraturen. En av smörgåsarna har döpts efter Clementina Suárez; matriarken i den centralamerikanska poesin som mördades av okända förövare i sitt hem i Tegucigalpa 1991 och vars verk inte många i andra delar av Latinamerika känner till.

I de små rummen på Paradiso sitter universitetsstudenter och diskuterar litteratur och den senaste politiska utvecklingen med ett kritiskt sinne som ändå inte utesluter hoppfullhet. Men utgångspunkten är svår; sedan självständigheten och fram till idag har landet genomlevt inte mindre än runt 300 inbördeskrig, revolter, kupper och oväntade regeringsskiften.

Den senaste statskuppen ligger heller inte särskilt långt tillbaka i tiden. En tidig junimorgon 2009 stormade armésoldater president Manuel Zelayas hem och tvingade honom på ett plan till Costa Rica. Det råder fortfarande delade meningar om huruvida han medvetet valde att inte byta om från pyjamasen som han hade på sig när han talade till pressen efter att ha landat på flygplatsen i San José. Avsättningen skedde efter att Zelaya hade utlyst en folkomröstning om en grundlagsändring, som kritikerna menade syftade till att möjliggöra en förlängning av hans ämbetstid. Efter en tid i exil är han vid det här laget återigen politiskt aktiv i Honduras, om än inte på presidentposten. Den innehas istället av den konservative Juan Orlando Hernández – som återvaldes under tumultartade former i slutet av förra året. På husväggarna i huvudstaden återkommer klottret ”Fuera JOH” (”Ut med JOH”), som syftar på presidentens initialer och påminner om hur djupt splittrat landet är.

I det globala forskarnätverket V-Dems rapport om demokratins ställning 2018 hör Honduras, liksom Nicaragua, till de länder där utvecklingen har gått bakåt under de senaste åren. För journalister är detta alltjämt ett av världens farligaste länder att verka i. Under den senaste tiden har situationen i Honduras dock överskuggats av den pågående tragedin i grannlandet i söder, där president Daniel Ortega krampaktigt försöker stärka sitt grepp om makten.

Gång på gång påminns man dock om ironin i den geografiska beteckningen Centralamerika. För det är snarare marginalen som är dessa till synes obetydliga nationers öde; de dyker bara upp i omvärldens blickfång vid politiska och naturmässiga katastrofer av olika slag, för att sedan lika snabbt försvinna tillbaka in i skuggan. På hemmaplan klingar dock tragedierna inte av lika snabbt.

För Honduras del har det i år gått två decennier sedan den största av dem alla ägde rum. Hösten 1998 drog orkanen Mitch med full kraft in över kusten. Den slog inte bara hårt mot infrastruktur, jordbruk och människoliv – en utbredd korruption följde också i dess spår. När mina vänner i Tegucigalpa pekar ut kollapsade broar och vattennivåer på byggnadernas fasader är det som om de talade om något nära i tiden – som om vattnet alldeles nyss hade dragit sig tillbaka. I Honduras vet man alltför väl att det när som helst kan börja stiga igen.

Mest lästa just nu

1) En elit blir till av Göran Wennborg

2) Skåne ligger före av Svend Dahl

3) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

4) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

5) Bananernas förbannelse av Henrik Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Värdegrundsflufferi av Annika Borg

2) En elit blir till av Göran Wennborg

3) Krisens hemliga historia av Jonas Elvander

4) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

5) Vi har en plikt att hoppas av Pontus Herin

NR 8 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...