VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Klichéernas madrasserade rum

Av Erik W Larsson

Hollywoodfilmerna ger ofta en felaktig bild av psykisk sjukdom.

Steven Soderberghs senaste film Unsane målar upp ett skräckscenario som vi nog alla har föreställt oss någon gång – att vi ska bli tagna för galna och inlåsta på mentalsjukhus. Filmen handlar om Sawyer Valentini, en ung kvinna övertygad om att hon ständigt förföljs av en man som är förälskad i henne. Inte ens efter att ha anlitat en säkerhetsexpert, bytt telefonnummer och till och med flyttat hundratals mil bort lyckas Sawyer få bukt med sin rädsla. Hon ser sin stalker överallt. Till slut hamnar den unga kvinnan på en psykiatrisk mottagning, där hon – utöver att framstå som panikslagen och paranoid – också medger sig ha återkommande självmordstankar. Föga förvånande läggs Sawyer in på en avdelning. Där kämpar hon för att bli tagen på allvar av läkare och sköterskor. Efter ett par våldsamma uppgörelser med personalen spänns hon till slut fast vid sin brits och påtvingas antipsykotisk medicinering.

Det slog mig under filmens första del hur mycket bättre Hollywood har blivit på att realistiskt skildra psykisk sjukdom i allmänhet och psykos i synnerhet. Annars kantas filmhistorien av lågvattenmärken. I filmer som Evas tre ansikten (1957) och Psycho (1960) har Hollywood förvirrat biopubliken genom att likställa schizofreni med personlighetsklyvning – ett tillstånd som kanske inte ens finns på riktigt. Roman Polanskis Repulsion (1965) var något bättre, även om den förstärkte stereotypen om schizofrena individer som vildsinta knivmördare. I Ron Howards A Beautiful Mind (2001) gör Russell Crowe förvisso en habil insats som den schizofrene matematikern John Nash, men hans psykotiska symtomatologi rimmar dåligt med verkligheten. Crowe hemsöks av en imaginär FBI-agent, som tar med honom på biljakter och diverse andra äventyr. I själva verket såg Nash aldrig några spöken, allra minst FBI-agenter. Visuella hallucinationer är faktiskt rätt ovanliga hos schizofrena patienter.

Men hur känns det då egentligen att försjunka i galenskap och paranoia? Ja, en åskådlig metafor finner vi hos dr Shitij Kapur, som i en artikel från 2003 beskrev psykos som en störning av de system som kontrollerar uppmärksamhet. Kapurs teorier har förvisso aldrig bevisats, men de har blivit inflytelserika och stämmer väl överens med sentida rön inom neurovetenskap.

Föreställ dig exempelvis att du sitter i ett klassrum och lyssnar på en föreläsning. I vanliga fall skulle hela din uppmärksamhet vara riktad mot lärarens ansikte, eller möjligen hans Powerpointbilder. Istället väljer din hjärna att lägga allt fokus på hans manschettknappar. Detta ter sig till en början lite underligt – vad är det som är så speciellt med just dem? Dina sinnen har dock aldrig ljugit för dig förut, så om din blick ständigt faller på samma ställe måste det finnas något viktigt där. Kanske innehåller knapparna något slags radiosändare? Eller symboliserar de ett djupare budskap som läraren försöker förmedla till dig personligen? Denna mer subtila variant av paranoia gör sig påmind i filmen Unsane. Huvudpersonen ser inga syner och hör inga röster – snarare tycks hon vara överdrivet fokuserad på små detaljer i omgivningen och tolkar dessa inom ramarna för en alltmer förvrängd världsbild.

Soderberghs val av vanföreställning är intressant. Den felaktiga övertygelsen att man är hemsökt av en förälskad förföljare kallas erotomani på hjärnskrynklarspråk och drabbar oftast kvinnor. Deras misstankar riktar sig i princip alltid mot män av betydligt högre social rang, såsom filmstjärnor, politiker eller företagsledare. Erotomani är vanligare än vad många tror och orsakar ett oerhört elände – mest av allt för patienterna. Att Steven Soderbergh valt att ägna sin film åt denna försummade och ofta bortglömda patientgrupp gladde mig särskilt när jag började titta på Unsane.

Ungefär halvvägs gör intrigen dock en abrupt kovändning. Det framgår plötsligt att Sawyers misstankar varit korrekta hela tiden, och att hennes stalker verkligen har förföljt henne land och rike runt under falsk identitet. Handlingen urartar snart i knivslagsmål, elchockstortyr och människojakt i skogen. Detta må låta spännande, men är i själva verket ett uttryck för Hollywoods feghet och politiska konformism.

Även i vår upplysta samtid är det stigmatiserande att lida av psykisk sjukdom – i synnerhet psykos – och patienterna känner sig uteslutna från samhällsgemenskapen. Under 1900-talet hoppades många att naturvetenskapliga förklaringar och behandlingsmetoder skulle öka allmänhetens sympati för människor med psykiska störningar. Men studier har visat att effekten blivit den omvända. Folk blir ännu mer benägna att sky och undvika schizofrena patienter när de uppfattar deras lidande som biologiskt betingat.

Om Steven Soderbergh verkligen velat utmana sin publik hade han låtit Sawyer förbli psykiskt sjuk, i stället för att friskförklara henne med sin klumpiga plot twist. Hellre än att tvinga publiken att känna empati för en realistiskt skildrad, psykotisk individ söker Soderbergh sin tillflykt i klichéernas madrasserade lekrum.

Regissörens psykiatriska beröringsskräck har sannolikt också politiska skäl. Blotta tanken på att en psykiskt sjuk kvinna skulle få för sig att hon var förföljd eller sexuellt trakasserad går förstås stick i stäv med ett medieklimat dominerat av slagord som Metoo och Times up. Om Soderbergh vågat sig på en ärlig skildring av erotomana symtom föreställer jag mig att han skulle ha hängts ut som en misogyn reaktionär av upplysta recensenter i New York Times eller Aftonbladet. Socialrealism i all ära, men någonstans får man faktiskt dra gränsen.

Mest lästa just nu

1) En elit blir till av Göran Wennborg

2) Skåne ligger före av Svend Dahl

3) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

4) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

5) Bananernas förbannelse av Henrik Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Värdegrundsflufferi av Annika Borg

2) Danmark är kristet av Susanna Birgersson

3) En annan plats med andra lagar av Nathan Shachar

4) Skåne ligger före av Svend Dahl

5) Rätt merit men fel kön av Amelia Möller Andréewitch

NR 8 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...