VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

En elit blir till

Av Göran Wennborg

Efter andra världskrigets slut var Frankrike i behov av en förnyad ämbetsmannakår som var obefläckad av åren med Pétain och samarbetsregimen i Vichy. Det behövdes en ny elit som kunde ta sig an förvaltningens högsta positioner och leda landet. För att utbilda denna elit beslutade general Charles de Gaulle den 9 oktober 1945 att inrätta L’École National d’Administration (ENA).

Sedan början av 1990-talet ligger den i Strasbourg. Den som går eller har gått på skolan kallas ”énarque”, och oavsett om det uttalas med beundran eller avund ligger det medvetet nära franskans ”monarque”. Tillsammans bildar de gamla studenterna en sorts republikansk aristokrati och det är inte någon slump att flertalet av femte republikens presidenter har gått på ENA: Valéry Giscard d’Estaing, Jacques Chirac och François Hollande. Inte heller den nuvarande presidenten Emmanuel Macron är något undantag i detta avseende.

I likhet med andra sammanhang som kan betecknas som elitistiska, omgärdas ENA av en viss aura eller mytologi. Det gäller både vägen in och vägen ut: studenter som har föräldrar eller syskon som tidigare har gått på skolan, de svåra inträdesproven, rankningen av studenterna vid examen (le classement) och utfallet som innebär att de 15 främsta efter examen fritt kan välja bland de mest prestigefyllda posterna inom statsapparaten. Till denna mytologi hör även namnet som klassen eller årskullen (la promotion) tar sig. La promotion Voltaire (1978–80) anses exempelvis vara smått legendarisk med forna studenter som François Hollande, hans före detta partner Ségolène Royal som har innehaft en rad ministerposter och även kandiderade i presidentvalet 2007, samt tidigare finansministern Michel Sapin, för att nämna några.

Till denna förvaltningens gudalära kan även Senghor fogas, namnet på Macrons klass (2002–2004) som är taget efter den senegalesiska presidenten och tillika poeten och akademiledamoten Léopold Sédar Senghor. Det menar åtminstone den franske författaren Mathieu Larnaudie som i boken Les jeunes gens (ungefär ”Det unga folket”) undersöker vad som är så utmärkande för denna framgångsrika årgång. Larnaudie har följt studenterna under fyra år och gjorde redan 2013 ett reportage om klassen för den franska upplagan av magasinet Vanity Fair. När han nu återvänder till ämnet är det förstås mot bakgrund av att Macron har blivit president – installationen utgör prolog till boken – men också utifrån frågor om vad det har inneburit för de forna studenterna att ha tillhört samma klass: om det går att tala om tydliga effekter och i så fall hur deras karriärer har påverkats. Någon djuplodande studie rör det sig inte om. Snarare liknar Les jeunes gens ett längre söndagsbilagereportage. Men det är en lyckad och läsvärd sammanvävning av å ena sidan sociologiska reflektioner om hur en elit blir till, och å andra sidan ett persongalleri i urval av dagens franska ledare.

Precis som bokens titel antyder är de unga. Någon medelålder bland de 134 studenterna anges visserligen inte, men när Larnaudie nu skriver om dem har de flesta ännu inte fyllt 40 och bekläder redan toppositioner inom såväl offentlig som privat sektor. Och en av dem har alltså blivit republikens yngste president vid 39 års ålder. Larnaudie beskriver en politiskt medveten generation, engagerad av de frågor som präglade Frankrike vid tiden då de påbörjade studierna vid ENA. Det handlade om extremhögerns framväxt i landet och hur Nationella frontens Jean-Marie Le Pen plötsligt stod på tröskeln till Élyséepalatset i den andra omgången av 2002 års presidentval. En annan gällde Frankrikes beslut året därpå att inte delta i Irakkriget. Larnaudie noterar vidare att klassen inte var särskilt rädd för att göra sin röst hörd. Inte minst kom detta till uttryck under avslutningsceremonin.

Det är då som studenterna i betygsordning meddelar inom vilken förvaltningsgren de önskar arbeta. Mest prestigefyllda är posterna inom den högsta förvaltningsdomstolen, Riksrevisionen och Finansinspektionen, som de 15 främsta studenterna (la botte) har möjlighet att välja. Klassettan Marguerite Bérard-Andrieu valde Finansinspektionen, men lämnade samtidigt över en rapport till skolledningen som var undertecknad av i princip alla studenterna. Däri framfördes skarp kritik mot utbildningen, som beskrevs som undermålig, och klagomål riktades direkt gentemot enskilda personer ur ledningen och lärare. Uppropet var utan motstycke i ENA:s historia. Dessutom ledde utpekandet av bristfällig och ojämlik examinering till att systemet med classement avskaffades tre år senare.

Uppropet är inte bara utmärkande för Senghors djärvhet – en egenskap som för övrigt präglade Macrons väg till makten – utan väcker också frågor om betydelsen av utbildningen vid ENA. Detta med tanke på att de påtalade bristerna inte verkar ha avspeglat sig i studenternas karriärer. Tidigare studenten Sébastien Proto, som arbetat för Nicolas Sarkozy och därefter i affärsbanken Rothschild, uttrycker det som att huvudsyftet med ENA egentligen inte är utbildningen, utan istället att förmedla en förvaltningskultur, värden och därmed ett sätt att ta sig an olika frågor. Det må låta vagt, men uttalandet tyder på att det snarare rör sig om en utbildning för en elit än en elitutbildning.

Ty redan inför ENA är studenterna mycket högutbildade. För att komma in krävs förutom att man klarar de svåra inträdesproven en grundbehörighet. I praktiken krävs ofta en examen från ett toppuniversitet, en så kallad grande école, och den klassiska vägen går via just ett sådant toppuniversitet, Science Po, som närmast kan betraktas som ENA:s väntrum. Inte särskilt oväntat kommer dessutom många av studenterna från resursstarka hem. Marguerite Bérard-Andrieu, som efter Finansinspektionen arbetade för Sarkozy och nyligen har gått till den franska banken BNP, hade två föräldrar som gått på skolan. Dessutom är hennes man och även dennes pappa tidigare studenter. Faktum är att 5 av de 15 bästa studenterna från Senghor hade föräldrar som gått på skolan. Vid flera tillfällen i boken hänvisar Larnaudie även till den franske sociologen Pierre Bourdieu (1930–2002). I fråga om tillgången till högre utbildning, bland annat ENA, menade han att inträdesprovens fokus på klassisk allmänbildning premierade studenter som kom från privilegierade hem samtidigt som det missgynnande studenter från arbetarhem med svagare kulturellt kapital.

Paradoxalt nog kan man säga att ENA förenar två mycket franska företeelser: elitism och meritokrati. För även om det står klart att skolan reproducerar en elit, så är det samtidigt den egna prestationen som räknas. Som exempelvis för Luis Vassy, som växte upp i en kommunalt subventionerad bostad med en pappa som var politisk flykting från Uruguay och mamma från Argentina, som numera är diplomat på franska UD. Eller som för Étienne Grass, uppvuxen i en förort till Nancy med skilda föräldrar, som på sitt cv numera kan notera tidigare statssekreterare, expert på sjukvårdsfrågor och lärare på Science Po. Den senare är dock tydlig med att bakgrund spelar roll och konstaterar att den sociala reproduktionen blir än tydligare vid utträdet från ENA. När han blev antagen sa hans pappa att om två år skulle de inte längre kunna tala med varandra. Ett citat som för tankarna till klassresenärens mellanförskap.

På det sociologiska temat tar Larnaudie även upp maktens så kallade geografiska fördelning, vilket för det hårt centraliserade Frankrikes del betyder så nära floden Seine som möjligt, och noterar att det är i kontor däromkring som många har hamnat. För några har exempelvis Paris kommun tjänat som ingång på karriärstegen. Fem av studenterna har arbetat för kommunen, som under 2000-talet styrts av borgmästare med koppling till socialist¬partiet. Det gäller bland annat Gaspard Gantzer, som därefter gick vidare som kommunikationschef under president Hollande. Och att just Hollandes mandatperiod varit betydelsefull för Senghor är något som Larnaudie framhåller. Dels för att Hollande, när han kom till makten 2012, valde att anställa flera unga vid departementen, dels för att flera från Senghor, som på grund av vänstersympatier dittills inte velat arbeta för regeringen, nu såg sin chans. I augusti 2013 var de hela 17 stycken som arbetade för Hollande. Utöver den politiska kopplingen speglar detta förhållande även närheten mellan två olika generationer från ENA: Voltaire och Senghor.

Samtidigt har vägen till makt och inflytande för Senghors del inte gått via den klassiska politikerrollen med plats i nationalförsamlingen. Endast fyra ledamöter har kommit från Senghor. Visserligen är det inte osannolikt att de blir fler på bänkraderna med tiden, men det är ändå kring detta faktum som Larnaudie gör några av sina intressantaste observationer. För tidigare generationers énarques krävdes trots allt en närhet till folket, att man kände sin valkrets, för att ha någon chans till politiskt inflytande. Men för den senare generation som Senghor representerar synes makten ligga mer hos teknokraten än hos den folkvalda representanten. Utvecklingen är inte unik för Frankrike, men vad bättre exempel på den än Macron som aldrig hade varit vald till något innan han blev president? Någon sinnebild för vänskapskorruption är han dock inte. Endast fyra klasskamrater, varav en närstående – Macrons rådgivare i utrikespolitiska frågor, Aurélien Lechevallier – har tagit plats i Élysée. I övrigt har Macron undvikit att värva sina gamla kursare.

Även om ENA:s huvudsyfte är att utbilda en elit till den franska statsapparaten, går det internationella studenter på skolan, något som möjliggjordes i början av 1960-talet i och med närmandet mellan Frankrike och Tyskland. Till Senghor hör utöver de 134 franska studenterna 51 internationella studenter, däribland Abdel-Ellah Sediqi från Afghanistan. Intressant nog uttrycker Sediqi i likhet med tidigare nämnde Sébastien Proto att utbildningen framförallt gav honom möjlighet att tillägna sig ett visst språk, koder och förhållningssätt. Idag är han Afghanistans ambassadör i Frankrike – ett uppdrag där dessa verktyg säkerligen kommer till nytta – men han har också under flera år medverkat i det afghanska demokratibygget. Såtillvida illustrerar Sediqi ett annat av ENA:s syften, nämligen att främja fransk-internationella relationer. De internationella studenterna antas dock efter andra kriterier och följer en annan utbildningscykel än sina franska kamrater. Vidare ges de inte några möjligheter att efter avslutade studier arbeta inom den franska förvaltningen. Men även i detta avseende bryter Senghor mönstret. Tre tyska studenter har efter beviljad dispens fått jobb inom staten.

De tyska studenternas framgång kan på sätt och vis betraktas som att en cirkel sluts. Det vill säga att om ENA från början syftade till att utbilda en ämbetsmannakår utan kopplingar till krigsåren då Frankrike samarbetade med tyskarna, så ingår numera tyskar i just denna grupp. Bortsett från denna reflektion över en historiskt positiv utveckling kan det konstateras att ENA, när det gäller studenterna från Senghor, har lyckats forma en elit som det dessutom gått väldigt bra för. Huruvida framgångarna främst hänger samman med ENA eller Senghor är en långt svårare fråga. Larnaudie tonar delvis ned den senare kopplingen och resonerar istället kring hur studenterna från Senghor framförallt har varit skickliga på att följa sin tid och dess förväntningar samt att söka sig till de fora där makten finns idag. Sålunda blir det spännande att se vart dessa personer tar vägen i framtiden. Kort sagt finns det två skäl att lägga namnet Senghor på minnet.

Mest lästa just nu

1) En elit blir till av Göran Wennborg

2) Skåne ligger före av Svend Dahl

3) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

4) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

5) Bananernas förbannelse av Henrik Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Skåne ligger före av Svend Dahl

2) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

3) De gläds snart åt makten av Anders Widfeldt

4) En hjältes testamente av Ann-Sofie Dahl

NR 8 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...