VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Shakespeare vår samtida

Av Josefin Holmström

Förra året satte det New York-baserade amerikanska teaterkompaniet The Public Theatre upp Shakespeares pjäs Julius Caesar. När Gregg Henry, som spelade Caesar, gjorde entré i kostym med lång röd slips och blond Wall Street-frisyr gick ett sus genom publiken.

Caesars hustru, Calpurnia, talade med en distinkt östeuropeisk brytning, och när konspiratörerna knivhögg Caesar till döds lät reaktionerna inte vänta på sig. En teaterbesökare (tillika politisk aktivist) reste sig upp och skrek ”Det här är våld mot Donald Trump! Det är våld mot den politiska högern!” innan säkerhetsvakterna släpade ut henne. Om detta kan sägas två saker. För det första: den arga kvinnan borde ha stannat pjäsen ut. Om det är något Shakespeare tydligt demonstrerar med Julius Caesar, så är det ju att våld sällan är lösningen på politiska problem. Efter mordet på Caesar blir situationen i Rom etter värre; konspiratörerna tar sitt liv och kaos utbryter. Och för det andra: Shakespeare är i allra högsta grad aktuell, eller som hans kollega Ben Jonson uttryckte det: ”He was not of an age but for all time.”

Anekdoten om The Public Theatres Trump-Caesar återges av Isaac Butler i Lend Me Your Ears, den amerikanska nyhetssajten Slates nystartade poddcast om Shakespeare och vår samtid. Butler diskuterar Othello och rasism, Lika för lika och #metoo, och Kung Lear och nationen som dysfunktionell familj. Barden blir en lins genom vilken samtiden framstår i nygammal och oftande skrämmande dager. Och på Slate är man inte ensam om att återvända till Shakespeare för att förstå det politiska klimatet 2018. Stephen Greenblatt, professor vid Harvard, renässansvetare och Shakespeareredaktör som försvarade den kontroversiella Julius Caesar-uppsättningen, har själv skrivit en bok på samma tema: Donald Trump sedd genom Shakespeare. Han säger det inte rakt ut förrän i bokens efterord, och då bara i vaga termer (han har oroat sig över ”det möjliga utfallet av ett kommande val”) men det är mycket tydligt att huvudpersonen i Tyrant. Shakespeare on Power är den amerikanske presidenten. Därav, misstänker jag, titelns singularis, ’tyrant’, inte ’tyrants’. Nå, tyranner finns det ju gott om hos Shakespeare, liksom det finns gott om politiska intriger.

Shakespeares England präglades av politiska stridigheter och social oro. Den mest pressande frågan var den om tronföljden: Vem skulle efterträda Elisabet I, the Virgin Queen, hon som aldrig fött vare sig söner eller döttrar, och som dessutom vägrade utnämna en efterföljare? Det fanns dessutom spänningar mellan katoliker och protestanter, och man levde i skräck för det sekteristiska katolska våld som exploderat i både Frankrike och Nederländerna. Att lyssna till Lend Me Your Ears-avsnittet om Julius Caesar och varför engelsmän på 1600-talet var så intresserade av antikens komplotter är att försättas i ett svindlande nietzscheanskt tillstånd av den eviga återkomsten. Men egentligen behöver vi inte Nietzsche för detta. Människor är sig lika, helt enkelt; ofta både välvilliga och lättlurade, aldrig tillräckligt vaccinerade mot populism eller demagoger.

Men det finns förstås skillnader mellan Shakespeares tid och vår. Shakespeare levde till exempel inte i en parlamentarisk demokrati. Yttrandefrihet existerade inte. Pjäser censurerades av kronan och övervakades av en så kallad Master of Revels, en kungligt tillsatt censor. Talade man illa om drottningen kunde man fängslas eller få handen avhuggen, och om man konspirerade blev det oftast dödsstraff (så dog Elisabet I:s tidigare favorit, hovmannen Essex). Greenblatt hade inte fått behålla huvudet länge om han hade givit ut sin bok i det elisabetanska England. Han hittar nämligen Donald Trump i var och varannan Shakepearepjäs: rebellen Jack Cades uppror mot kronan i Henrik VI, del 2 ompaketeras som populistisk rörelse under en slogan som lyder: ”Make England great again”; Yorks och Somersets intrigerande och flörtande med fienden Frankrike under Rosornas krig förebådar Trumps Rysslandsaffärer. Till och med den engelska skräcken för katolska komplotter liknas på ett ganska tendentiöst sätt vid kriget mot den islamistiska terrorn.

Särskilt intresserar sig Greenblatt för den narcissistiske psykopaten Richard III, han vars deformerade skelett engelsmännen grävde upp på socialkontorets parkeringsplats i Leicester för några år sedan. Richard är den engelska kungamytologins svarte får, älskad som överdriven och grotesk rollfigur hos Shakespeare, hatad som den som förmodas ha mördat de två små prinsarna i tornet som var de egentliga tronföljarna. Shakespeare må ha baserat sin kung på Thomas Mores partiska (enligt Greenblatt kanske till och med orättvisa) porträtt, men Richard III behöver inte vara helt sanningsenlig för att vara ett fantastiskt porträtt av en tyrannisk personlighet. Han präglas av sin ”gränslösa självuppskattning” och sitt totala förakt för lagen; han ”älskar att skada andra” och lider av en ”tvångsmässig lust att dominera”. Han delar in världen i vinnare och förlorare, och är beredd att göra bokstavligt talat vad som helst för att inte hamna i den senare kategorin: förföra sin brors änka, svika sin familj, döda sina brorsbarn. Richards stora fördel, menar Greenblatt, är att hans sikte på tronen är så absurt att ingen tror på det. ”Why, I can smile and murder whiles I smile”, skryter Richard. När omgivningen inser att han menar allvar är det redan för sent.

I kretsen kring tyrannen finns de Greenblatt kallar ”enablers”, det vill säga: de som gör det möjligt för en despot att regera. I vår tid är de kanske propagandister, lägre tjänstemän, spinndoktorer och kampanjstrateger, eller till och med ministrar och jurister. Det de har gemensamt är att de egentligen är symtom på en värre röta: ett land där en tyrann tar makten har redan djupgående, oftast långvariga problem. Greenblatt delar in dessa underhuggare och medlöpare i flera kategorier. I kretsen kring Richard finns de allihopa: de som verkligen är naiva; de som är rädda om sitt eget skinn; de som inte riktigt förstår hur illa ställt det är, som inte vill gå med på att Richard är så skurkaktig som vissa gör gällande. De ser vad som händer men rationaliserar monarkens beteende.

Sedan finns det de som ser problemet men litar på att allt kommer att fortsätta som vanligt, för det finns ju fortfarande vuxna i rummet, vuxna som kan se till ”att löften hålls, allianser förblir, och viktiga instutitioner respekteras”. Värst är karriäristerna, de som inte bryr sig om vad som händer med det politiska systemet så länge de själva har en chans att sko sig. Vad de inte inser är att de lever farligt: när tyrannen inte längre har användning för dem lämnas de åt vargarna.

Samtidigt som han väcker avsky är Richard III märkligt karismatisk. Greenblatt pekar på den underliga scen där Richard, fysiskt motbjudande och lismande som han är, lyckas övertyga sin brors änka Lady Anne att gifta sig med honom. Först hälsar Anne Richard som ”thou dreadful minister of hell”, ”thou lump of foul deformity”, ”inhuman and unnatural”, men ett par minuter senare är hon övertygad om att han är både ångerfull och förälskad i henne. Richard har alltid varit en av Shakespeares mest populära rollfigurer på scenen, en publikfavorit som gick hem så pass att en kvinna en gång ska ha bett en av Shakespeares skådespelare att göra ett nattligt besök hos henne som Richard. Richards teatrala popularitet har naturligtvis att göra med han utgör ett sådant spektakel: ett spektakel som åtminstone inledningsvis är ett långfinger i ansiktet på makten. Greenblatt vill förstås göra honom till en missnöjesröst i stil med Trump: Richards upproriska sätt verkar först friskt, men när han så plötsligt tar makten är det inte fullt så roligt längre. Det är inte någon självklart lyckad jämförelse – Richard är till skillnad från Trump inte folkvald – men poängen går onekligen fram.

I kapitlet om Kung Lear för Greenblatt fram en poäng som alla frihetligt sinnade bör fundera över. I Lears hov finns bara en person som kan säga sanningen utan att riskera döden, och det är narren. När Lear börjar bete sig alltmer irrationellt och diktatoriskt är det han som protesterar medelst en serie välriktade vassa kommentarer. Men narren försvinner spårlöst mitt i pjäsen, och med honom dör yttrandefriheten. Det är en läxa för en alltmer lättkränkt samtid: där humorn och satiren kvävs ligger det fria ordet, och i förlängningen demokratin, illa till. Konsten, litteraturen och pressen får aldrig bli regimtrogna, för då förlorar de sin legitimitet. SVT:s beslut att avpublicera ett satiriskt inlägg om Kina från en kinesisk videosajt framstår som särskilt olyckligt i ljuset av Greenblatts tyrannistudie.

Hans läsningar av Shakespeare visar att vägen till despotism är kantad av både goda föresatser, feghet, rädsla och vanlig hederlig karriärism. Samtidigt erbjuder Shakespeare en förebild för människor som måste leva och verka i diktatoriska tider. Genom att förlägga handlingen i sina pjäser till antiken, eller åtminstone ett par hundra år bakåt i tiden, undkom han censuren. Det går alltid att rikta kritik mot makten. Man måste bara vara så pass smart att överhögheten i de svala korridorerna inte förstår att det är den man talar om.

Mest lästa just nu

1) En elit blir till av Göran Wennborg

2) Skåne ligger före av Svend Dahl

3) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

4) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

5) Bananernas förbannelse av Henrik Nilsson

NR 8 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...