VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

En hjältes testamente

Av Ann-Sofie Dahl

Hans begravning i Washingtons imposanta katedral lördagen den 1 september följdes av miljoner välden runt via allehanda laptoppar, paddor och CNN. Den tog sin tid, nästan tre timmar, för talarlistan var lång, från dotter Meghan med tårarna strömmade längs kinderna till presidenterna Bush den yngre och Obama, samt en rad senatorskolleger och gamla vänner, som John McCain hade många av. Allt inramat av de fagraste amerikanska tongångar.

Redan på fredagen hade många av begravningsgästerna tagit ett första farväl i Rotundan i den Kongress som han tjänade i mer än 30 år. Och på söndagen det sista, när den gamle krigshjältens kista sänktes i graven på Naval Academys kyrkogård i Annapolis.

Det var med andra ord ett avsked värdigt en statschef när senator John Sidney McCain III vigdes till sin sista vila. Dagen före hans bortgång hade världen fått en varning om vad som väntade, när familjen meddelade att behandlingen mot den hjärntumör som upptäcktes förra sommaren nu hade avbrutits.

Det var den allra mest djävulska formen av hjärntumör, glioblastom, som lyckades med det som fångvaktarna i ”Hanoi Hilton” hade gått bet på under de fem och ett halvt år när John McCain var i deras fångenskap, långa tider i total isolering och med brutalastetänkbara tortyr som återkommande punkt på programmet.

När nordvietnameserna upptäckte vem de hade i sitt förvar fick han, som son till befälhavaren över den amerikanska Stillahavsflottan, erbjudandet om att bli frigiven i förtid – och tackade nej, med hänvisning till flottans hederskodex, att fångar ska släppas i samma turordning som de har tillfångatagits.

Därefter fördes McCain ytterligare några steg ner i helvetet av sina sadistiska fängelsetorterare. Det är väl bara Donald Trump som kan tycka att en person som utsatts för det, och uthärdat det, inte skulle vara förtjänt av sin hjältestatus.

Det blev ”en oväntat lång utlandsvistelse”, med McCains egna ord i den bok som blev hans sista, The Restless Wave. Faktiskt var fängelseåren den längsta tid han bott på en och samma plats, iallafall före flytten i 45-årsåldern till sitt älskade Arizona med andra hustrun Cindy, och därifrån veckopendlade han ju till Washington.

Boktiteln är tagen ur den amerikanska flottans psalm, Navy Hymn, som också inledningsvis återges i boken. Rastlös var han förvisso, den självständige och lätt egensinnige senatorn som gav begreppet ”maverick” – politisk fritänkare eller vilde, enligt ordboken – ett ansikte.

Denna sista bok skrevs efter cancerdiagnosen och är ett slags personligt och politiskt testamente i bokform; hans accumulated memories, samlade minnen, om alla hjärtefrågorna, vänskaperna på kors och tvärs över ideologiska skiljelinjer, och de stora politiska striderna både hemma i USA och ute i vida världen.

The Restless Wave är en mix av privata minnen och politiska idéer och tankar, och inte sällan flyter de samman, precis som arbete och fritid gjorde under merparten av McCains liv. Mest av allt är det ett passionerat inlägg med en tydlig udd mot ovan nämnde Trump och dennes anhängare, som har fört supermakten på farliga villovägar, bort från de värderingar och ideal som varit USA:s ledstjärna i alla tider. John McCain framstår som en av de sista, eller kanske rentav den allra sista sanna förespråkaren för den traditionella, idébaserade amerikanska utrikespolitiken till frihetens och demokratins försvar i världen. Hans bortgång skapar därmed ett enormt tomrum på den internationella scenen.

Ännu en gång – den åttonde i raden – står McCains mångårige nära medarbetare och talskrivare Mark Salters namn på bokomslaget som medförfattare. Med tanke på det raska sjukdomsförloppet var nog Salters insats i denna sista bok än mer omfattande än tidigare gånger.

Efter flera decenniers samarbete, hundratals resor tillsammans och en djup personlig vänskap känner han John McCains tankar både innan och utan, och kan förmedla hans röst så att läsaren känner att det verkligen är den drygt 80-årige senatorn själv som berättar för oss om sitt fascinerande och färgrika liv. Mark Salter intervjuas för övrigt också om deras långa samarbete i HBO-dokumentären John McCain. For Whom the Bell Tolls.

Begravningen var som sagt storslagen, men president blev McCain aldrig. Som det republikanska partiets presidentkandidat till valet 2008 hade han en minst sagt formidabel uppförsbacke. En krigstrött väljarkår trånade efter den ”change” som den pinfärske Illinoissenatorn Barack Obama representerade; ”den vältalige nykomligen i amerikansk politik”, som McCain beskriver honom.

En finanskris som exploderade i valrörelsens sluttamp bättrade inte heller på oddsen – och definitivt inte misstaget att välja den karismatiska men pinsamt grunda Alaskaguvernören Sarah Palin till vicepresidentkandidat. Hon, som inledningsvis framstod som en välkommen frisk vind och ett smart drag för att bemöta den demokratiske kandidatens fräschör, skapade istället mest bara kaos och osämja och rubriker av helt annat slag än vad som hade varit avsikten.

I boken tar McCain med rätta helt på sig ansvaret för beslutet, men med tanke på att Sarah Palin inte fanns med på den långa inbjudningslistan till begravningen lär de två kandidaterna inte ha skilts som de allra såtaste av vänner efter kampanjen.

Inom parentes kan man emellertid undra var de stora beundrarskaror som för några veckor sedan sörjde McCains bortgång egentligen höll hus då, under valåret 2008. Vi fåtaliga svenskar som höll på honom och hans kandidatur redan då – och dessförinnan – utgjorde i alla fall ett mycket litet och ensamt sällskap, som uppenbarligen ansågs politiskt lika allmänt förvirrade som kandidaten själv, med de märkligaste republikanska åsikter.

John McCain har betecknats som en enstöring, men han var allt annat än ensam i sitt arbete i senaten eller på de många resorna jorden runt för att hjälpa USA:s vänner ute i världen. Ofta var det i sällskap med hans båda ”amigos”: den tidigare demokraten och därefter oberoende senatorn Joe Lieberman, som var en av de mest minnesvärda talarna på begravningen och dessutom länge var påtänkt som vicepresidentkandidat, och South Carolina-republikanen Lindsey Graham, upphovsman till många goda men kanske inte alltid helt och hållet tillförlitliga historier.

Som den omtalade vodka-tävlingen i Tallinn mellan McCain och hans dåvarande kollega i senaten, Hillary Clinton, med det lilla minuset att ingendera av dem var begiven på starka drycker – och själv vattnade Lindsey Graham närmaste krukväxt med sina vodkashots. Men det är väl inte hela världen om underhållningsvärdet stiger med en liten frisering av verkligheten, menar John McCain i boken.

Själv var han ju inte heller helt oäven på det området. Fråga de reportrar som åkte med i kampanjbussen ”Straight Talk Express” under det republikanska primärvalet år 2000, som ju vanns av den tidigare Texasguvernören George W Bush, som till slut också tog hem hela presidentsegern, som bekant. Men de hade nog roligare i McCain-lägret.

Utrikesresorna, med eller utan de båda ”amigos”, var många och de fyller mycket också i boken. Vladimir Putin har ett alldeles eget kapitel med rubriken Nyet – och underrubriken Know Thine Enemy. Detta – att känna sin fiende – var dessvärre ingenting som Barack Obama kunde skryta med under sina presidentår, med den naiva ”reset”-politiken gentemot Ryssland och ett allmänt abdikerande från USA:s roll som supermakt, till glädje för ovan nämnde ryske ledare som strax flyttade fram sina positioner tillsammans med andra despoter.

Men John McCain kämpade också för den goda saken på hemmaplan, och även då ofta i sällskap av kolleger i det demokratiska partiet. I McCains värld var det inte mycket som kunde slå en tuff debatt – eller ” a great fight” – men han såg också värdet i breda uppgörelser och kompromisser över hela det politiska spektrat.

Kampanjbidrag, sjukvård och invandring var några av de många frågor som McCain tog sig an med sin karaktäristiska energi men med skiftande resultat. Försöken att komma fram till en lösning på den brännheta frågan om den illegala invandringen till USA, inklusive de unga ”Dreamers” som aldrig har levt någon annanstans, stoppades till slut av ”say no to everything”-gänget i Representanthuset, en gruppering som McCain inte hyste ett uns respekt för.

Omvänt gick det republikanska försöket att skrota Obamacare på grund när John McCain, influgen till Washington i privatplan och med ett rött ärr över ena ögat efter operationen bara någon vecka tidigare, röstade nej med motiveringen att det inte fanns något tillräckligt genomarbetat alternativ.

Hans partivänner blev förstås inte glada, men det var en värdig och mycket typisk avslutning på en lång gärning för den gamle senatorn – som sedan fick ett rörande och innerligt tack från kollegerna, som alla insåg att det var hans allra sista framträdande i senaten.

Samma fasansfulla sjukdom hade 2009 drabbat en annan av McCains oväntat nära vänner, demokraten Ted Kennedy; ”the Last Lion of the Senate”, vars dånande stämma och bullrande skratt hade hörts över hela Kongressbyggnaden. Liksom förre vicepresidenten, tillika gode vännen, Joe Bidens son, Beau Biden.

Så några större illusioner hade John McCain väl inte när han fick sin diagnos efter en tids osedvanlig trötthet. Han må ha varit son och sonson till amiraler, men det var på sin 106-åriga mor han bråddes; den stiliga Roberta McCain som satt med i rullstol vid sin sons begravning.

Kanske är jag redan borta när ni läser detta, skriver John McCain i sin sista bok, som utkom i maj och direkt gick upp till toppen på alla bästsäljarlistor.

För nu klämtade klockan för honom, precis som för Robert Jordan i favoritboken av Ernest Hemingway. Men vem var väl han att klaga över sitt öde? Med ett sådant fantastiskt liv som han haft.

Mest lästa just nu

1) En elit blir till av Göran Wennborg

2) Skåne ligger före av Svend Dahl

3) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

4) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

5) Bananernas förbannelse av Henrik Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

2) Mänskligare proportioner av PJ Anders Linder

3) Skåne ligger före av Svend Dahl

4) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

5) Rotvälta av Peter Santesson

NR 8 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...