VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Korrekt språkbruk

Av Magnus P Ängsal

Få uttryck i vår tid är så omstridda som politisk korrekthet. Som kusintermen identitetspolitik har det blivit en giftstämpel att kleta på meningsmotståndare som inbillad genväg till debattseger istället för arbetskrävande argumentation.

Uttrycket fick sitt breda genombrott som invektiv, riktat mot den amerikanska vänstern, på 1980-talet. Det har kritiserats för att signalera inhumana värderingar hos avsändaren. Vem kan väl vara emot det goda som den politiska korrektheten står för?

Att PK – både uttrycket och idéerna som associeras till det – är så omdebatterat framstår heller inte som underligt med tanke på de politiska konflikternas delvisa förflyttning till kulturens och identiteternas arena. Den politiska korrektheten verkar som en underström till debattens yta. Utan tvekan har den inflytande på hur språket används i offentligheten. Många tar samtidigt spjärn mot den för att utmana vad de ibland med rätta, ibland inte uppfattar som tanketabun. Få bekänner sig till den politiska korrektheten.

Desto mer uppfriskande är det därför när någon helhjärtat omfamnar och argumenterar för PK. Just detta gör språkvetaren Anatol Stefanowitsch i boken Eine Frage der Moral. Warum wir politisch korrekte Sprache brauchen (En fråga om moral. Varför vi behöver politiskt korrekt språk). Stefanowitsch är en profilerad korpuslingvist vid Freie Universität i Berlin, där han verkar som professor i engelska. En något bredare språkintresserad publik känner honom kanske som bloggare på Sprachlog.de med särskild tonvikt på språkliga frågor knutna till diskriminering.

För att förstå Stefanowitschs bok och uppmärksamheten den fått i tysk offentlighet behöver man blicka bakåt. I Tyskland har språkbrukets politiska implikationer länge varit centrala. Det märks såväl i offentlig debatt som i lingvistisk forskning, där språkkritiken har erövrat en framskjuten plats på senare år. En viktig bakgrund är landets sorgliga öde under 1900-talet. Tyskarnas grundliga uppgörelser med först nazitiden och sedan DDR har också inbegripit språkbruket, där en given referenspunkt är Viktor Klemperers anteckningar i LTI. Tredje rikets språk (på svenska 2006).

En annan viktig omständighet är 1970-talets kvinnorörelse, vars aktivism har lämnat betydande spår i språket. För den tidens feminister var språket en spegel av det patriarkala samhället och ett maktmedel som bidrog till mansdominansens fortlevnad – men också ett vapen i kampen mot sexism. Man försökte göra rent hus med maskulina personbeteckningar och föreslog dubbelformer av typen Studentinnen und Studenten (’kvinnliga och manliga studenter’) i deras ställe för att synliggöra båda könen. Snart snappades diskussionen upp av feministiskt sinnade akademiker och det hela blev en stridsfråga också för språkvetare.

På senare år har de språkkritiska debatterna blossat igen. Det beror till en del på inflytandet från den normkritiska vågen. Medan 1970-talets feminister strävade efter jämställdhet, söker queeraktivister i våra dagar bryta med alla invanda föreställningar om kön och sexualitet, också sådana de kommer till uttryck språkligt. Svenskan har härvidlag utökats med hen och en ny användning av en. Tyskan i sin tur kan numera uppvisa en imponerande bredd i hur personbeteckningar skrivs. Det finns varianter med understreck (Student_innen) och andra med asterisk (Student*innen). Gemensamt för dessa nyskapelser är att det infogade tecknet avses täcka andra könsidentiteter än man och kvinna.

En annan viktig bakgrund till de livliga språkdebatterna är de högerpopulistiska rörelsernas uppsving och Alternative für Deutschlands inval i tyska förbundsdagen i fjol. De som tidigare trodde sig att ha vunnit striden om själarna har fått tänka om. Plötsligt sitter nu i riksdagen ett parti vars företrädare jämte allt annat kontroversiellt vill ha slut på Genderwahnsinn och uttalar sig antisemitiskt. Tongångarna i debatter om migration, mångkultur och gränsskydd kan vara hårda. Många uppfattar en brutalisering av språkbruket i det offentliga.

Det är mot den här bakgrunden som Anatol Stefanowitsch har skrivit sin bok om språk och moral. Han inleder också sin skrift i denna ände. När politiker på den yttre högerflanken eller anonyma näthatare sprider rasism råder konsensus om att detta är förgripligt, skriver han. Så hur kommer det sig då att så många förefaller vara blinda för sådan språklig diskriminering mot utsatta grupper som opererar på sätt som är mindre uppenbara, och kanske i andra sammanhang?

Hans utgångspunkt är den lingvistiska pragmatikens grundsats att språk är handling. Om språkbruk är att agera, hävdar Stefanowitsch, borde den gyllene regeln gälla också här. Denna kan formuleras i två med varandra besläktade imperativer: Framställ inte andra språkligt så som du själv inte skulle vilja bli framställd i deras ställe; framställ alltid andra språkligt så som du själv skulle vilja bli framställd om du var i deras kläder. Det finns all anledning att hålla med om att språkbruk i likhet med annat handlande har en moralisk dimension.

I den gyllene regelns förlängning ligger också författarens svar på frågan hur vi ska agera som språkbrukare: lyssna till dem som är kränkta eller diskriminerade och undvik att använda sårande ord eller uttryck. Det låter enkelt – förrädiskt enkelt. Om sårande ord alltid ska undvikas frånhänder man sig också möjligheten att ladda dem med nya betydelser och föra in dem i nya sammanhang. Den stora fördelen med ett språk som är PK, heter det i bokens slutkapitel, är att diskriminerande strukturer inte tillåts flyta in genom kränkande kodord och ersätta argument. Den som bär på hat ska få uttrycka det men avkrävas en förklaring till varför. Ingen ska komma undan med att kasta kränkande ord kring sig som talaren när hon väl får mothugg inte vill erkänna är sårande. Ungefär så tycks Stefanowitsch föreställa sig en kultur där hatet mycket väl kan ha sin plats, men där det underkastas krav och kritik. Det är en intressant idé, på sitt sätt mycket tysk i sin tilltro till goda samtalsnormer. Möjligen förblir den en from förhoppning.

Stefanowitschs bok är skriven och gestaltad som en pamflett. En rapp, slank och snyggt formgiven volym som bjuder in till läsning bortom kretsen av akademiker och intellektuella. Den intressanta frågan blir då vem som kan tänkas övertygas av argumentationen.

Ansatsen i boken är rimlig men pläderingen för ett politiskt korrekt språkbruk ger upphov till fler problem än vad författaren tycks vilja kännas vid. Ett grundläggande bekymmer med framställningen är att själva språkbruket hamnar i bakvattnet, trots hänvändelsen till pragmatiken. Här finns ett fokus på enskilda ord och uttryck utan att de på allvar värderas i ljuset av olika språkliga sammanhang. En ytterligare svaghet visar sig i att Stefanowitsch inte skiljer mellan omedelbart kränkande uttryck och sådana som kan sägas vara osynliggörande. Han argumenterar med kraft mot användningen av ordet neger – tidstypiskt kodat som das N-Wort i boken – men också mot bruket av maskulina substantiv vid benämning av kvinnor. Det är givetvis i sin ordning, men problemen som häftar vid uttrycken måste sökas på helt olika språkliga nivåer.

Stefanowitsch kan i all korthet rekonstruera ordet negers historia och visa att bruket fanns och finns inbäddat i rasistiskt tankegods. Han kan också hänvisa till flera organisationer för afrotyskar som bestämt markerar mot ordet. Men vad med de maskulina personbeteckningarna? De har upprepat visats leda till mentala representationer som numerärt sett är mindre jämställda än de som framkallas av uttryck där både femininum och maskulinum skrivs ut. Det behöver inte betyda att de är direkt kränkande. Det är inte heller säkert att alla kvinnor för den skull alltid vill bli språkligt identifierade som kvinnor. Troligen ligger en hund begraven i Stefanowitschs diffust generaliserande, men ändå inte framskrivna idé om vad diskriminering är.

Vilka är då den politiska korrekthetens motståndare? Vilka är deras bevekelsegrunder? Stefanowitsch drar inte ut i strid med empiri om motståndets mekanismer, istället tecknar han en schablonmässig bild av småaktiga, intoleranta medborgare som upprörs över att man inte längre ostraffad får säga Mohrenkopf om chokladtoppar. Indignationen går inte att ta miste på, texten är ordentligt syrlig på sina ställen. Det ter sig effektfullt men lär snarare ha en avskräckande verkan på dem som boken vill övertyga.

Ännu viktigare är att det finns en kvalificerad diskussion om språk och politisk korrekthet som lämnas utanför. Den vetenskapligt grundade språkkritiken utgår i viktiga arbeten från latinets aptum, det vill säga vad som är lämpligt utifrån mottagare, situation och ämne. Det ger en flerdimensionell och mer dynamisk bild av hur kommunikation går till och vilka hänsyn som är rimliga att ta.

Det är ju inte så enkelt att det finns ett tydligt korrekt och ett inkorrekt sätt att tala. Ofta är skalan flytande och inte sällan går det mode i påbjudna ord. Situation, samtalsämne, formalitetsgrad och annat kan vara helt avgörande för vilka uttryck som är lämpliga. Rör det sig om ett myndighetsdokument, en barnbok, en Facebookstatus, ett högtidstal, ett akademiskt seminarium? Det är vidare skillnad på tilltal och omtal, liksom ett historiserande språkbruk torde kräva annan bedömning än ett som vill samklinga med sin tid. I det ljuset tonar PK fram som ett politiskt program som visserligen ger svar men till följd av sin säregna förening av kategorisk stelbenthet och ideologisk överkänslighet är otillräckligt som vägledning. Det, om inte annat, är Anatol Stefanowitschs bok ett tydligt exempel på.

Mest lästa just nu

1) En elit blir till av Göran Wennborg

2) Skåne ligger före av Svend Dahl

3) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

4) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

5) Bananernas förbannelse av Henrik Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Skåne ligger före av Svend Dahl

2) En elit blir till av Göran Wennborg

3) Värdegrundsflufferi av Annika Borg

4) Danmark är kristet av Susanna Birgersson

5) En annan plats med andra lagar av Nathan Shachar

NR 8 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...