VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Ostadigt på andra sidan Broen

Av Ann-Sofie Dahl

Gamla sanningar och lojaliteter gäller inte längre i dansk politik. Blir valåret 2019 året då blockpolitiken går i graven?

Gamla sanningar och lojaliteter gäller inte längre i dansk politik. Blir valåret 2019 året då blockpolitiken går i graven? frågar sig Ann-Sofie Dahl.

Undra på att Danmark är Jimmie Åkessons favoritland. Här på andra sidan Sundet är det nämligen Sverigedemokraternas motsvarighet, Dansk Folkeparti, som bestämmer vem som blir landets nästa statsminister.

Till skillnad från i svenska riksdagen där de flesta verkar göra sitt bästa för att kringgå honom och hans parti befinner sig Åkessons danska partiledarkollega i den privilegierade positionen att han i stort sett fritt kan välja vilket av de två blocken han vill samarbeta med.

Blir det blå blok eller rød blok som välsignas med DF:s stöd vid nästa val? Ingen som vet, ingen som vet.

Medan Sverige har sitt riksdagsval bakom sig, om än i skrivande stund ännu inte någon avklarad regeringsbildning, närmar sig Danmark med raska steg sitt nästa folketingsval. När det blir är det heller ingen som vet, mer än möjligen statsministern, eftersom Danmark inte har fasta valdagar – vilket är en av flera anledningar till att politik är så väldigt mycket mer spännande och roligt på den här sidan Broen. En dansk vet aldrig när det är dags att traska iväg till valurnan nästa gång.

Förmodligen vet inte ens statsministern det än, för det är först i juni nästa år som det allra senast måste ske; oceaner av tid i ett land där det mesta går i en rasande fart. Då är det fyra år sedan Venstres Lars Løkke Rasmussen fick nycklarna tillbaka till statsministeriet, dem som han dessförinnan på förra valnatten 2011 hade förklarat var ”kun til låns” till socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt.

Nu är Løkke inte lika mycket gambler som sin företrädare, Anders Fogh Rasmussen. Fogh excellerade i att pricka in precis rätt tidpunkt för att gång på gång förlänga sin borgerliga tvåpartiregering mellan Venstre och Konservative under de åtta år som han var landets statsminister. Sedan for han till Bryssel för att bli Natos generalsekreterare sommaren 2009.

Lars Løkke Rasmussen har i och för sig bara haft en chans att visa sina talanger på området, och då drog han ut på det i det längsta och förlorade som sagt på kuppen. Men till våren blir det nog, gissar de flesta.

När statsministern väl trycker på sin valknapp går det också undan; de danska valrörelserna är bara tre veckor långa så det gäller för partierna att ha valaffischerna färdigtryckta och redo att hängas upp i lyktstolparna.

Hur det sedan går är det alltså sannolikt Dansk Folkeparti som avgör.

Att DF i mångt och mycket bestämmer i dansk politik är inte det minsta nytt. Så har det varit under alla de år när Danmark styrts av borgerliga regeringar från hösten 2001 när Anders Fogh Rasmussen blev statsminister och DF och dess dåvarande partiledare Pia Kjærsgaard år ut och år in levererade de avgörande stödrösterna i folketinget.

På den tiden var det ingen som tvivlade på att DF hade sin hemvist i det borgerliga lägret. Visserligen har fru Kjærsgaard och hennes parti alltid haft en uppenbar fäbless för en omfångsrik offentlig sektor, som genom deras förtjänst knappast blev mindre under VK-regeringarna. Detsamma kan sägas om världens högsta skattetryck, som i stort sett också låg kvar på samma nivå.

Officiellt sett räknas DF fortfarande in i det borgerliga blocket, och gick vid det senaste valet rentav om Venstre som största parti i blå blok. Men alltsedan DF fick en ny partiledare i Kristian Thulesen Dahl har de danska väljarna så smått kunnat upptäcka att Pia Kjærsgaard faktiskt var betydligt mer borgerlig än sin efterträdare.

Kristian Thulesen Dahl – även känd som ”Tulle” – må se ut som en ungmoderat i förskingringen med sin välkammade bena och prydliga slipsknut, men under hans ledning har partiet tagit åtskilliga steg vänsterut. Även om Jimmie Åkesson känner stor samhörighet med Danmark befinner sig den vänsterretorik som hans vänner i Dansk Folkeparti producerar i välfärdsfrågor och mycket annat rätt långt från hans egen icke-socialistiska linje.

Under det senaste året har Thulesen Dahl dessutom bedrivit en intensiv uppvaktning av den likaledes nya partiledaren för Socialdemokraterna, Mette Frederiksen, som inte sett direkt missnöjd ut över uppmärksamheten. Alltmedan Kristian Thulesen Dahl har flyttat sina folkepartister vänsterut har Mette Frederiksen gjort en liknande manöver med sitt socialdemokratiska parti i omvänd riktning, mot mitten.

Där mötas så de tu – och som vanligt i Danmark handlar det om invandringspolitiken. Och där har socialdemokraterna verkligen gjort en politisk förflyttning under Mette Frederiksens ledning. Att identifiera vilket av deras båda partier som står bakom olika budskap om att värna ”Det Danmark du kender” är emellanåt inte helt enkelt.

Till allmän förvåning har till och med socialdemokraternas forna regeringspartner, Socialistisk Folkeparti, hakat på det invandrarkritiska spår som Mette Frederiksen slagit in på. De båda ytterlighetspartierna i rød blok, Enhedslisten och Alternativet, är däremot mindre roade av den nya kursen. För att inte tala om Det Radikale Venstre, som förr i tiden hade den roll som DF nu övertagit, som dansk politiks stora kungamakare. Det gjorde deras tidigare partiledare, Margrethe Vestager, med besked som ekonomi- och inrikesminister i Helle Thorning-Schmidts regering. Så till den milda grad att det idag inte är någon alls som vill samarbeta med hennes forna parti, som dessutom befinner sig i uppenbar otakt med den danska folkviljan i invandringsfrågan.

En kanske lite oväntad effekt av Kristian Thulesen Dahls livliga flörtande med socialdemokraterna är att det därmed har uppstått ett vakuum på högerkanten. Där har nu ett nytt parti dykt upp, Nye Borgerlige, som i dagsläget ser ut att med lätthet klara den låga spærregrænsen på bara 2 procent till folketinget.

Nye Borgerlige har dock mest bara ställt till det för statsministern med sitt ultimatum om totalstopp för all invandring. Om inte de kraven uppfylls kan Løkke glömma allt stöd från deras sida, har partiledaren Pernille Vermund låtit meddela. Men att göra det skulle kräva att Danmark lämnade en hel drös med internationella konventioner, och det har statsministern inte minsta avsikt att göra.

Lars Løkkes eget förslag om att öka arbetskraftsinvandringen var inte någon större hit ens i hans eget parti, som alltmer drar åt två olika håll i just den eviga invandringsfrågan. Utlännings- och integrationsminister Inger Støjbergs falang är utan tvekan den som syns och hörs mest, inte minst utanför landets gränser, men en mer klassiskt liberal gruppering är på stark frammarsch. Med finansminister Kristian Jensen som trolig ny partiledare den dag Løkke lämnar lär det vara den senare som har framtiden för sig i Venstre.

Lars Løkke Rasmussen har det med andra ord just nu rätt svettigt, även om det varit förhållandevis lugnt i hans trepartiregering, VLAK – för Venstre, Liberal Alliance och Konservative – under hösten. Fast spänningen mellan det ultraliberala regeringspartiet Liberal Alliance och stödpartiet Dansk Folkeparti ligger där under ytan, och kan när som helst bubbla upp till full storm igen.

Det parti som klarat regeringstiden bäst är faktiskt Konservative, som klokt hållit sig undan de många bråken och nu kanske rentav är på väg att ta sig upp ur positionen som Folketingets minsta parti. Det är samma parti som en gång i tiden, under Poul Schlüters år som statsminister var det största borgerliga i Danmark.

Fast vad hjälper väl det när Kristian Thulesen Dahl verkar vara på väg att överge den borgerliga skutan och segla iväg ut på nya farvatten med sin nya väninna Mette? Förvisso har S och DF idag mycket gemensamt, från välfärdspolitiken hela vägen över till invandringen. Så kanske 2019 blir det år när den traditionella politiska blockindelningen i rött och blått går i graven i Danmark.

Bäva månde den danska borgerlig-heten.

Mest lästa just nu

1) På väg mot en krasch av Anders Olshov

2) Alexander den stores många roller av Lars Lönnroth

3) Afrika bortom stereotyperna av Karin Pihl

4) Plakatteater av Gunilla Kindstrand

5) Digital jakt på tjuvjakt av Joakim Rådström

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) På väg mot en krasch av Anders Olshov

2) Det lyfter inte av Sanna Rayman

3) Det är bara på låtsas av Torbjörn Elensky

4) Alexander den stores många roller av Lars Lönnroth

5) Afrika bortom stereotyperna av Karin Pihl

NR 9 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...