VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Vi mot dem

Av Katarina Barrling

Människan har ett naturligt behov av att samspela med andra. Det innebär både fördelar och risker.

Även de som stod vid sidan av kunde inte låta bli att ryckas med. Den egna åsikten skulle ofördröjligen offentliggöras. Även den som inte var tilltalad kunde bli så medryckt att han gjorde en helt annan människas sak till sin, och började svara i hennes ställe.

Vad är detta? En dag på Twitter? Nej, det är en domstolsförhandling, i Finland, på 1500-talet. Men beteendemönstret känns igen från vår tid, och vad det speglar är människans naturliga behov att ”svara” andra människor, även när hon inte själv är tilltalad, även när hon inte har med saken att göra. Socialpsykologen Johan Asplund benämner fenomenet ”social responsivitet” (Det sociala livets elementära former, 1987). Det innebär att människan lever upp i andra människors närvaro, att hon vill samspela med dem – ”svara” – även när detta samspel innebär risker. Människan är social – och responsiv.

Asplunds teori belyser mycket av det som sker i sociala medier idag, och som därmed även får återverkningar på det offentliga debattklimatet i stort. I sociala medier framträder denna responsivitet på ett mycket mer obegränsat sätt än det normalt sett finns utrymme för i ett modernt samhälle.

”Social” har här inget med trevlig att göra, utan rör människans behov att vara med andra människor, liksom bin är sociala, utan att behöva vara det minsta trevliga. Responsiviteten kan alltså vara otrevlig och stridslysten lika gärna som vänlig och omtänksam.

På sociala medier uppträder människor alltså på sätt som liknar det vid 1500-talets domstolsförhandlingar. De lägger sig i samtal som de varken inlett eller inbjudits till. Å ena sidan finns vänligheten: människor som rusar till när någon är i nöd, i sorg, som uppmuntrar, tröstar, skickar pengar och erbjuder skjuts tvärs över landet. Å andra sidan fientligheten: människor som muckar gräl, hetsar på dem som redan grälar, angriper varandra, anklagar varandra. Och ta alla dessa till synes avsiktliga missförstånd av vad motparten säger – ett synnerligen effektivt sätt att hålla samtalet igång. För att ge understöd åt sina svar, och öka sannolikheten att få svar tillbaka, delas (till exempel genom att ”retweetas”) motpartens utsagor för att visa hur okunniga, fräcka och oresonliga de är. Eller för att återgå till det finska 1500-talets rättegångar: ”Man föll gärna motparten i talet och underströk sina åsikter genom att höja rösten ända tills man skrek för full hals.” Trots att detta beteende innebar en uppenbar risk för (ytterligare) bestraffning. De dömande sitter ju och bevittnar skådespelet. Numera skriker vi i skrift, men minst lika högt, till synes obekymrade om vilka domar omgivningen fäller över oss för vårt uppträdande.

Den som tycker att beteendet är ociviliserat har rätt. Det är ociviliserat. Och det är faktiskt inte ett moraliskt fördömande, utan ett konstaterande i sak. Som vi skall se är det nämligen i civilisationsbegreppet som mysteriets lösning finns. För det är ett mysterium att normalt sett sansade människor plötsligt kan börja fara fram som ett jehu. Bara tanken på att de skulle dra igång motsvarande diskussioner vid frysdisken på Ica ter sig absurd. Men även det omvända: att människor skulle uppvisa motsvarande generositet mot fullkomliga främlingar i verkliga livet, som att plötsligt stanna vid busshållplatsen och fråga om någon behöver skjuts. Nej, i livet utanför nätet är denna responsivitet starkt beskuren. Den som bryter mot den löper risk att ses som galen, berusad – eller ett barn.

Saken är bara den att den sociala responsiviteten är mer naturlig för människan än dess motsats, den asociala responslösheten, det vill säga den svala likgiltigheten inför vad andra gör och säger. Men det finns två processer som trycker ned denna mänskliga natur: socialisation och civilisation. Genom uppfostran lär sig barnet att inte följa impulsen att tilltala människor det inte känner. Genom civilisation lär sig hela kulturer motsvarande. I de samhällen antropologer förr kallade primitiva märks den sociala responsiviteten ofta tydligare – liksom i de moderna sociala mediesamhällena.

När människan kastas in i den nya formen för social samvaro i sociala medier är det alltså som om hon kastas tillbaka till naturtillståndet: socialisationens och civilisationens bojor slits upp. Plötsligt tilltalar hon fullkomliga främlingar, kysser och slår ihjäl dem med samma varma själ. Förklaringen ligger i att eftersom vi inte utvecklat strukturerade former för social samvaro – civilisation – i de sociala medierna blir utrymmet för detta mänskliga behov så mycket större.

Domstolsförhandlingen har som bekant förändrats sedan 1500-talet. Idag är få procedurer för mänskligt samspel så till den grad formaliserade. Här råder numera hypercivilisation. Och det civiliserade beteendet uppnås genom asocial responslöshet. Till skillnad från social responsivitet kommer den inte av sig själv, utan måste läras in och övas upp: att motstå impulsen att svara, att motstå impulsen att ösa invektiv över människor som i värsta fall lurat, stulit och dödat.

Att tro att det går att finna en snabb lösning på det stundom aggressiva debattklimatet i sociala medier framstår mot denna bakgrund som fåfängt. Möjligen räcker det inte med mindre än en civilisationsprocess för att ändra det, det vill säga mer asocial responslöshet – mer av det som är mot människans natur. Kanske får vi det. Kanske kommer sociala medier att röra sig i samma riktning som domstolsförhandlingen. Om 500 år vet vi – om vi nu inte hinner bråka sönder varandra före dess.

Katarina Barrling är docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Mest lästa just nu

1) Gör om systemet av Tommy Möller

2) Låt oss lära av Danmark av Magnus Ranstorp

3) Terrorn kommer till tals av Eli Göndör

4) En fråga om kultur av Lennart Berntson

5) När politiken styr konsten av Anne Schumacher

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) 1979 - då det nya föddes av Torbjörn Elensky

NR 9 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...