VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

En natt var huset borta

Av Torsten Rönnerstrand

Den nyvalda akademiledamoten, poeten Jila Mossaed förenar kritik av den teokratiska regimen i Iran med ett intresse för uråldrig mystik.

”Jag lever för poesin och sanningen”, sade den iranskfödda poeten Jila Mossaed i en intervju i samband med att hon utsågs till ny medlem av Svenska Akademien. Denna självkaraktäristik vittnar om en inställning till det poetiska uppdraget som under de senaste fyrtio åren har varit relativt sällsynt i svenskspråkig poesi. Med några lysande undantag har den poetiska scenen sedan 1980-talet dominerats av skribenter som högst ogärna tagit ordet ”sanningen” i sin mun.

För de så kallade postmodernisterna och deras senkomna eftersägare framstod ju varje sanningsanspråk som ett illegitimt uttryck för viljan till makt. Det framgår inte minst av deras hånfulla reaktioner inför den passage i Tomas Tranströmers För levande och döda (1989) som lyder: ”Jag älskar den där kålfjärilen som om den vore ett fladdrande hörn av sanningen själv”.

Att Jila Mossaed inte bara lever för poesin utan också för sanningen ser vi i många av hennes dikter. Ett skämtsamt exempel är dikten ”Dikten”, som skulle kunna läsas som en lite vanvördig replik till Tranströmers jämförelse mellan sanningen och kålfjärilen: ”Sanningen är en envis fluga/ Som inte vill flyga i väg,/ och håller sig fast/ vid de sötaste raderna/ av mina dikter”.

Mossaeds passion för sanningen har säkert flera orsaker. En av dem har nog med hennes dramatiska livsöde att göra. I hemlandet Iran var hon i sin ungdom en uppburen författare och radioröst, men efter den islamiska revolutionen 1979 blev det annorlunda. Det religiösa förtrycket och förljugenheten hos de nya ledarna ledde till att hon 1986 såg sig tvingad att gå i landsflykt.

Om detta handlar många av Jilas dikter. Särskilt tydligt är det i Månen och den eviga kon (1997), som var hennes första bok på svenska. I ”Min dröm ” skriver hon: ”De avrättar orden/ avrättar glädjen/ avrättar kärleken/ jag pratar om männen/ som sitter på Guds tomma stol”.

I Mossaeds senare författarskap är regimkritiken inte lika framträdande, men den finns alltjämt närvarande som en underström. I Varje natt kysser jag markens fötter (2009) berättar hon om hur regimens hantlangare, revolutionsgardisterna, trakasserade alla människor som kunde misstänkas vara oppositionella. I denna bok är perspektivet dock delvis ett annat. Det ser vi i en dikt där Jila ser sig själv som medskyldig till förtrycket. Anledningen till självkritiken är att hon som ung röstat för att monarkin skulle avskaffas. En oförutsedd konsekvens av detta blev att hemlandet på kort tid förvandlades till en muslimsk teokrati.

Jag röstade en gång
för monarkins avskaffande
Jag röstade på teokratins makt
utan att veta
Jag har röstat för
att tusentals oskyldiga skall avrättas
utan rättegång
röstat för att de fattiga ska bli fattigare
bödlar bli presidenter
Jag erkänner
jag har röstat på min flykt
Jag röstar aldrig mer

Den nya regimen ledde alltså till ett förtryck som riktade sig mot alla oppositionella, men poeterna tycks ha varit en särskilt utsatt grupp. Det drabbades Mossaed själv av när hon skulle ge ut en diktsamling som i svensk översättning skulle ha hetat Minnets snabba gaseller. Om regimens reaktion på denna bok handlar en dikt, där hon berättar att hon beslutat att gå i inre exil efter att ha förhörts om sina dikter av en polis från säkerhetstjänsten. Där skriver hon: ”Det var samma dag / som jag inombords lämnade landet.”

Att ”inombords” lämna landet skulle dock i längden visa sig vara otillräckligt. Den inre exilen innebar så mycket av hot och förtryck att Jila Mossaed till slut tvingades fly från sitt land. Det blev ett brådstörtat uppbrott som har satt många spår i hennes diktning. Exempel är några rader ur Ett ljud som bara jag kan, där hon skriver: ”Jag fick ta med mig bara en bok / när jag lämnade allt bakom mig.”

Tillsammans med sin man och sina döttrar lämnade Mossaed alltså sitt hemland. Efter en dramatisk flykt slog hon sig ner i värmländska Hagfors. Om uppbrottet och den farofyllda färden mot friheten skriver hon i Månen och den eviga kon: ”På väg hit /åldrades jag snabbt /jag lurade döden många gånger.”

Av dikterna framgår också att Jila Mossaeds första tid i Sverige var ganska svår. I Varje natt kysser jag markens fötter (2009) berättar hon att maken efter en kort tid i landsflykt återvände till Iran, och att han vid avskedet från familjen förväntade sig att hennes beslut att stanna kvar i Sverige skulle leda till sinnessjukdom och ensamhet. Mot den bakgrunden förvånar det inte att Jilas känslor inför exilen till en början var blandade. Det finns många dikter, där kritiken av förtrycket i den islamiska teokratin blandas med hemlängtan till ”ett hus”, ett mångtydigt begrepp som inte bara står för en byggnad – föräldrarnas villa i barndomens Teheran – utan också för det jämförelsevis lyckliga liv hon hade levt i Iran före den islamiska revolutionen.

Mossaeds hemlängtan till ”huset” blir emellertid efter hand allt mindre framträdande. Det visar sig i hennes bidrag i antologin Exilens språk (2016). Där berättar hon om hur hon länge bar bilden av ”huset” med sig, men också om hur den genom åren successivt bleknade bort.

Under en lång tid hade jag samma drömmar om
detta sista möte med mitt liv som jag lämnat
bakom mig. I drömmen vänder jag mig mot
huset och stirrar länge men vaknar alltid
längtande efter att se huset en gång till.
Åren gick och så småningom bleknade bilden i
mina drömmar. Och drömmen hade inte samma
effekt på mig som förr.
En natt var huset borta! Jag kunde inte framkalla
det längre. Vi var långt ifrån varandra.
Vad hade hänt. Har jag lämnat huset för alltid,
undrade jag?

Av dikten framgår att drömmen om ”huset” har ersatts av ett provisoriskt hem i hennes eget inre. Detta provisoriska hem visar sig i textens fortsättning vara det nya språk som hon erövrat med hjälp av poesin. Därom vittnar de rader i boken Sju vilda oceaner (2000) som lyder: ”Ni kan tysta ner mig / men jag flyger ut / ur buren / och sjunger / på ett annat språk.”

Mossaeds erövring av det nya språket skildras ingående i hennes böcker. I Sju vilda oceaner (2000) skriver hon: ”Jag trollar / med orden / som inte ens är mina”. I Varje natt natt kysser jag markens fötter (2009) tillägger hon: ”Jag lär mig de okända skogarnas språk.” Längre fram i samma bok står det: ”Sakta har jag lärt mig / världens underligaste språk / exilens ”.

Att hon numera oftast skriver på svenska betyder dock inte att hon helt har förlorat sina persiska rötter. Hon konstaterar att det gamla språket finns kvar i det nya, ”som en brinnande tråd som ljusnar” i hennes inre.

I sin diktning har hon dessutom sökt sig tillbaka till den uråldriga kultur som fanns i Iran innan muslimerna tog makten. Ett exempel på det får vi då hon i Ett ljud som bara jag kan säger sig längta till ”en mytologi begraven djupt under glömskan”. Med detta avser hon bland annat de arkaiska myterna om de fornpersiska gudarna Mitra och Anahita. I dikten ”Månen och den eviga kon”, som också har fått ge namn åt Mossaeds första diktsamling på svenska, låter hon Mitra själv tala och i den därpå följande dikten ”Mitra” berättar hon om vad den forntida guden betytt i hennes liv i Sverige.

Också Anahita förekommer i Mossaeds poesi. Det är nog denna gudinna som hon vill identifiera sig med i ”En av er”, när hon föreställer sig vara ”en forntida persisk gudinna”. Anahita var en modergudinna med rötter i de fruktbarhetsriter som i äldsta tid växte fram i de forntida flodkulturerna. Hon fick också en central roll i zoroastrismen, som Mossaed flera gånger anspelar på i sina dikter. Zoroastrismen går enligt traditionen tillbaka till Zarathustra som ska ha levt i början av det första årtusendet f Kr.

Det mytiska inslagen i Jila Mossaeds diktning betyder knappast att hon skulle vara religiös i ordets vanliga mening. Däremot framstår hon som en sekulär mystiker av samma typ som Tomas Tranströmer och Gunnar Ekelöf. För en svensk lyrikläsare kan hon därför kännas både välbekant och främmande. Förhoppningsvis kan hon bidra till den förnyelse som den svenska poesin så väl behöver.

Mest lästa just nu

1) Friheten står på spel av Erik Helmerson

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Lär av historien av Håkan Lindgren

4) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

5) Bildsättarnas epok av Adam Cwejman

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Det är bara på låtsas av Torbjörn Elensky

2) En okänd historia av Charlotta E Lindell

3) Religionen har blivit synlig igen av Susanna Birgersson

4) 100 års stöd till förtryck av Staffan Skott

5) Akademin visar vägen av Charlotta Levay

NR 9 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...