Moberg tålde inte beröm
Henrik Arnstad läser hans text ”Att stå det onda emot” på en demonstration mot nazism, medan alt-right-högerns sajt Motpol har en essä utifrån hans text ”Svensk strävan”. Nyliberaler har sin Moberg, republikanerna sin och ateister har sin. Redan under sin livstid fick Moberg uppleva hur han förvandlats till hembygdsrörelsens förgrundsgestalt i Småland, ofta hyllad av dem som några årtionden tidigare för Smålands äras skull hatade det han hade skrivit.
Det fanns få saker som gjorde Vilhelm Moberg så spirituell som kritik. Han kunde vrida motståndarens argument genom medvetna missuppfattningar och ordmärkeri. Men när han blev hyllad och uppskattad kunde han istället bli riktigt arg. Därför är det beröm när jag hävdar att hade Vilhelm Moberg levat idag skulle han ha blivit rasande över Jens Liljestrands biografi Mannen i skogen. Att Liljestrand visar att Moberg var notoriskt otrogen, att han trots sin glödande antinazism uttryckte sig antisemitiskt långt efter Förintelsen, att han hade psykiska problem, att han gjorde bort sig i Kejneaffären och att han visade rent diktatoriska fasoner, hade han kanske förlåtit. Men att Liljestrand medryckande, fängslande och ytterst kunskapsrikt skildrar honom som den store konstnär och människa han var, det hade Moberg aldrig klarat av. Han var, skriver Liljestand, ”en författare som var en mästare i att hantera svårigheter men stod handfallen inför sin egen framgång”.
Det är ett sådant nöje att följa Liljestrand i Mobergs fotspår att jag lätt glömmer bort att det är en fackbok och inte en roman jag läser. Han vänder på varje sten och när det visar sig att under den vända stenen ligger där en annan, vänder han också på den. Boken innehåller därför mängder med uppgifter som strängt taget inte har med Moberg att göra, men Liljestrand inser med rätta att det just är dessa sidosprång som bär fram en bra berättelse, som sätter huvudpersonen i sin samtid och miljö. Han har besökt alla platser där Moberg verkade, från platsen för det lilla soldattorpet där han föddes, till platsen för lyxvillan med utsikt över Lago Maggiore i schweiziska Ascona, som Moberg byggde och bebodde under 1960-talet. Båda husen är numera rivna. När man tänker på att det är samma människa som bodde i den grå ryggåsstugan i de småländska skogarna och i villan av marmor i Schweiz svindlar perspektiven.
I avsnittet om Vilhelm Mobergs olycksaliga inblandning i rättsröteaffärerna under 1950-talet – ett ämne som jag själv har forskat i och där Liljestrand refererar till mig – har jag en del invändningar. Det skulle säkert glädja en och annan knappolog om jag redovisade dem, men det tänker jag inte göra. Den bok som inte innehåller några fel eller misstag är ännu inte skriven och det är meningslöst att vara småaktig.
Däremot har jag en annan anmärkning, därför att den har så mycket att säga oss. Liljestrand skriver om Mobergs första barndomshem: ”Den gamla soldatstugan låg på Moakullen, en liten backe mitt inne i skogen omgiven av några enstaka åkerlappar men i övrigt orörd natur.”
Liljestrand har besökt platsen och läst alla tillgängliga skildringar. Det har jag inte gjort. Men ändå vågar jag påstå att det inte alls var en i övrigt orörd natur som omgav soldattorpet. Bortsett möjligen från en och annan otillgänglig strandremsa mellan ett stup och en sjö och liknande platser torde det sena 1800-talets Småland inte ha haft så mycket som en kvadratmeter orörd natur. Det var en skog som betades av kreatur, där gläntor slogs med lie, där björkris bands till kvastar och vispar, granrötter och hasselslanor blev band och där träd avverkades till både timmer och ved. Detta vet givetvis Liljestrand och orden har väl tillkommit av tanklöshet, men just därför är de viktiga. De visar nämligen på en romantiserad syn på naturen. Så gott som all natur är påverkad av människan, men det finns en romantik där den orörda naturen ses som finare.
Vilhelm Moberg var också en romantiker. Men som den motsägelsefulla människa han var kunde han också reagera med upprördhet mot andras romantiserande. Romantik och kärlek hör ju samman och den romantik som bygger på kärlek kan vara vacker, men kärleken är ofta blind. När man utgår från en förljugen bild av verkligheten är det lätt att gå vilse. Liljestrand ger många exempel på hur Mobergs historiska skildringar är otroliga. Det klassiska exemplet har just med oviljan till romantisering att göra, nämligen då Ulrika i Västergöhl i Utvandrarna säger till kyrkvärden att han kom hem till henne ”mä riksdalern i ena handen och kuken i den annra”. Moberg har uppenbart medvetet velat skapa en oromantisk skildring av Småland vid 1800-talets mitt, men orden kritiserades starkt med invändningen att så skulle Ulrika knappast ha uttryckt sig på en husandakt med barn närvarande. När Moberg angrep sina kritiker framställde han det dock så som att alla var bigotta, när det i verkligheten var så att den bigotte Ebbe Reuterdahl stod ganska ensam med sin kritik.
När jag var barn på 1970-talet hade vi varit på vintersemester i vår stuga i de norska fjällen. Vi hade skidat till parkeringsplatsen och höll på att packa bilen. På åsen ovanför parkeringsplatsen låg en gammal fäbod och i stugans dörr uppenbarade sig en gammal man, som mycket långsamt, stödjande sig på en käpp, närmade sig. Egentligen var vi klara att resa, men det var uppenbart att den gamle ville oss något, så pappa drog medvetet ut på packandet och gick sen den gamle till mötes. Han ville bjuda in oss på en kopp kaffe. Vi hade en lång bilresa framför oss och hade inte räknat med denna försening, men min pappa hade alltid prioriteringarna klara i en situation som denna. Det var viktigare att besöka de ensliga åldringarna på Steinstølen än att komma hem i tid.
Normalt skall ingen bo på en gammal fäbod året om. Fäbodarna är för sommarbruk. Men det gamla paret hade flyttat dit upp när bilvägen byggdes, för de vantrivdes på gården som varit deras, sedan svärsonen tagit över och moderniserat driften. Det var givetvis en ironi att det var tack vare moderniteter som den nya vägen och dess telefonledning som de kunde leva gammaldags långt uppe till fjälls, långt från folk. Även om bilvägen innebar trygghet om något skulle hända klarade de sig själva utan den. Haldis på Steinstølen åkte den långa vägen längs fjällsidorna ner till dalen på sina gammaldags skidor med bara en stav, klädd i långkjol med förkläde, ryggsäck, huckle och med solglasögon. Solglasögonen på en gestalt som för övrigt var som en symbol för det gamla visade än en gång modernitetens ironi, eftersom det var moderniteten som möjliggjorde det gamla. Hennes make när han långsamt närmade sig oss den där vinterdagen var som en syn av den gamla tidens envisa kvardröjande i nutiden.
Populärt
Hederskulturens medlöpare
Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.
Vilhelm Mobergs romaner Långt från landsvägen och De knutna händerna skildrar hur Adolf i Ulvaskog kämpar för sin lilla gård och så småningom mot tiden, medan omgivningen blir modern. Den ensamme kan inte vinna en sådan kamp. Både gården och Adolf förfaller och varken den förfallna gården eller den vresige gubben är den gamla tiden så som Adolf hade velat ha den. Kluvenheten, viljan till modernitet och fascination för det gamla, präglade Moberg och hela hans författarskap. Delvis citerande sig själv ur doktorsavhandlingen Mobergland (2009) formulerar Liljestrand den Sverigebild Moberg skapade och som har blivit symbolen för det moderna Sverige:
Den än idag rådande nationalkänslan består av allt som finns i utvandrarserien, en komplex sammansmältning av naturmystik och landsbygds- och bonderomantik å ena sidan och modernitet och antinationalism å den andra. Svensken sätter pris på allt som är osvenskt, internationellt, progressivt och fräscht – samtidigt som hon i sitt innersta trår till den röda stugan i det orörda landskapet, med utedasset, den vedeldade bastun och det ensamma nakenbadet i sjön.
Den romantiken är vi alla en del av, till stor del tack vare Vilhelm Moberg.
Författare, samhällsdebattör och rabbin.