I en artikel från 1933 recenserade den svenske tonsättaren Gösta Nystroem ett konsertframträdande av Louis Armstrong med bland andra följande ord: ”Lättjefull och slapp med blodsprängda ögon och svängande armar vrålade han in något obegripligt i mikrofonen, ruskade på sin flodhästlekamen och gestikulerade, krälade och råmade som en besatt.” För varken första eller sista gången visade sig den stora publiken vara mera insiktsfull än kritikerna; Armstrongs framträdanden blev stora succéer. Det var heller inte sista gången som jazzmusik recenserades i öppet rasistiska ordalag.

Nystroems ord är förvisso extrema men jazzen kämpade länge för att få ett erkännande som en alldeles egen konstart; den behandlades först som en snabbt övergående fluga hos den lättpåverkade ungdomen. Den var underhållning som möjligen kunde tjäna som dansmusik, men den var ingenting som man satt och andäktigt lyssnade till. Idag är det konstmusik som åtnjuter statligt stöd och prestige, men samtidigt har den blivit något av ett nischintresse.

Den svenska vägen från förakt till högaktning beskrivs sakkunnigt, insiktsfullt och kärleksfullt av Göran Jonsson i Frihetens blå toner. En berättelse om jazzen i Sverige. Lägg märke till titeln – det handlar om jazz som har spelats i vårt land och det innebär att många sidor ägnas åt gästande amerikanska musiker. Under större delen av sin historia har jazzen varit en amerikansk musikform och den som verkligen ville lyckas måste ”make it over there”. Det är först under de allra senaste decennierna som jazzen har blivit något av en global musik där de främsta namnen och de stora stilbildarna kan komma från i stort sett vilket land som helst, till exempel Sverige.

Jonssons bok mynnar ut i en hyllning till Esbjörn Svenssons trio – e.s.t. – som blev en global framgångssaga. Visst har andra svenska musiker lyckats väl utomlands – klarinettisten Åke ”Stan” Hasselgård och trumpetaren Rolf Ericson är två kända exempel – men de gjorde det så att säga på amerikanska villkor. De stora amerikanska namnen satte standarden. För andra gick det sämre. Försöket att lansera Monica Zetterlund i USA blev inte särskilt framgångsrikt men hon blev ju desto mer älskad på hemmaplan, som både sångerska och skådespelare. Hennes möte med pianisten Bill Evans resulterade i en klassisk lp, men den spelades in i Stockholm.

Många svenska musiker sökte sig till USA men då inte för att själva göra karriär utan för att lyssna till sina idoler. Det var en tid då en Amerikaresa var så dyr att de flesta inte hade råd med den. Istället tog svenska musiker anställning på Amerikabåtar och kunde lyssna till riktig amerikansk jazz under uppehållet i New York.

Med stor detaljkunskap, för att inte säga nördighet – jazzälskare har en farlig tendens att gräva ner sig i detaljer som för utomstående kan tyckas löjligt perifera – går Jonsson igenom var, när och hur jazz har spelats på svensk mark.

Länge var jazz i stort sett liktydigt med modern dansmusik. Följaktligen var det på danssalonger i Stockholm, Göteborg och Malmö som man kunde höra den under den kalla årstiden. Dessa etablissemang utmålades som syndens nästen av moralens väktare. Under sommaren var det främst i folkparkerna man spelade jazz. Där spelade inte bara den svenska jazzeliten upp till dans, där framträdde också transatlantiska storstjärnor som Frank Sinatra. Jazzen var också sin tids rock- och popmusik. När Lionel Hampton med sitt storband drog i gång Flyin’ Home genererade han något av samma hysteri som senare rockgrupper.

Det var i början av 1950-talet som jazzen började pretendera på att bli konstmusik. Bebopmusiker spelade melodier som stod långt från standard- eller schlageridealet och de gjorde det i tempi som gjorde det svårt för också skickliga dansörer. Charlie Parkers besök i Sverige 1950 blev något av en vattendelare. Han blev en förebild för den svenska jazzgenerationen under den period som var något av en guldålder för jazzen i Sverige.

Danspalatset Nalen på Regeringsgatan i Stockholm var ett nav. Där kunde man varje kväll lyssna till musiker som Arne Domnérus, som länge dominerande den svenska jazzscenen, Carl-Henrik Norin, Putte Wickman, Bengt Hallberg och Jan Johansson, som alla spelade till dans. Men de gjorde också skivor där de kunde spela mera kompromisslöst.

Man började nu också höra något som möjligen kan beskrivas som en specifik svensk ton i musiken. Barytonsaxofonisten Lars Gullin slog an en folkviseton i sin musik, men mest känd är förstås Jan Johanssons Jazz på svenska, som blev en välförtjänt framgång också utanför snäva jazzcirklar. Det är, skriver Jonsson, det mest sålda svenska jazzalbumet genom tiderna.

Sverige var ett populärt land bland många amerikanska jazzmusiker som fann livet lättare här och rönte större uppskattning. Quincy Jones var, innan han blev världens mest framgångsrika producent för Michael Jackson, en kär och ofta sedd gäst. Han skrev arrangemang för svenska storband. Den store Stan Getz tillbringade långa perioder i Skandinavien och lite senare gjorde basisten Red Mitchell Sverige till sitt hemland.

Men sedan hände något som kan beskrivas som en katastrof för jazzen inte bara i Sverige utan lika mycket i USA. Rocken blev ungdomens musik och knuffade undan jazzen, som blev ett specialintresse för en allt äldre publik. Gamla musiker såg jobben försvinna och nya musiker fann det allt svårare att etablera sig. Det blev inte bättre av att jazzen i många av sina former blev allt svårare – mycket kan man säga om den så kallade fria jazzen men inte att den var publikvänlig. Somliga gick till och med så långt som att säga att jazzen var död. John Coltrane tänkte, menar vissa kritiker, i sina sena inspelningar jazzens tanke till slut.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Men det är inte hela sanningen. Miles Davis använde sig av det nya och började spela en helt ny och stilbildande musik som blandade jazz, rock och funk och hittade på så sätt en ung publik som inte brydde sig om etiketter. Musiken blev gränsöverskridande och ibland nästan globaliserad. Att gamlingar skakade på huvudet brydde sig den nya generationen inte om.

Jonsson är entusiastisk inför dagens svenska jazzscen. Det vimlar av nya förmågor som ofta är skickligare än sina kanske mera namnkunniga föregångare. Dagens musiker är ofta klassiskt skolade till skillnad från sina ofta självlärda förebilder. De hämtar inspiration från främmande musikaliska traditioner. Det har också blivit vanligt med kvinnliga jazzmusiker som tidigare har behandlats i bästa fall välvilligt, som en trevlig dekoration och nästan alltid med ett slags sexistiskt överseende.

Dagens musiker uppträder på konsertestrader och får ett konstnärligt erkännande och professionellt bemötande som sällan kom de heroiska generationerna till del. Mycket är vunnet, men något är också förlorat. Fram till ungefär 1970 hade jazzen något farligt, lite smutsigt och oputsat över sig. Den var oppositionell till sin natur. Idag, med sin välförtjänta status som konstmusik i sin egen rätt och med statligt stöd, riskerar den att bli en del av etablissemanget. Och för jazzen, liksom för andra konstformer, är det svårt, för att inte säga löjligt, att vara uppkäftig och oppositionell med statligt stöd. Utövarna är förstås att gratulera men kanske inte alltid publiken.

Frihetens blå toner är självklar läsning för alla som har ett intresse för hur det har låtit på svenska estrader. Möjligen kommer någon att invända att tradjazzen, dixieland, får en alltför flyktig behandling med tanke på hur populär den musikformen en gång var. Och nog kunde förlaget, som har gjort en snygg och påkostad bok, ytterligare ha visat sin generositet genom att inkludera en cd med några av Jonssons favoriter.