VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Fackböcker 2018

Skåpmat om Karl XII

Av Martin Neuding Skoog

I år är det 300 år sedan Karl XII stupade vid belägringen av Fredrikstens fästning i Norge.

Sedan 1800-talets slut har den svenska historieskrivningen periodiskt graviterat kring det svenska stormaktsväldets våldsamma crescendo. Stora nordiska kriget är en väl upplöjd huvudfåra i den svenska historieberättelsen och till litteraturen läggs i år ett tiotal böcker.

Ett av nytillskotten är docent Peter Ullgrens Breven som inte kom fram. Karl XII:s soldater i Norge 1716–1718. Ullgren studerar krigets slutskede utifrån brev som karolinska soldater och officerare skrev i fält, men som beslagtogs av norska och danska trupper och därför aldrig nådde adressaterna i hemlandet. Danskarna bedrev under perioden ett systematiskt postspionage och granskade noga den svenska fältpost som de lyckades få tag i. Författaren har gjort en gedigen bearbetning av dessa spännande historiska källor. Om han inte redan år 2006 hade publicerat en likartad bok (Uppsnappade brev. Karl XII:s soldater i Norge 1716) hade greppet kunnat beskrivas som nydanande.

Vilka nya perspektiv kan då tillföras det digra forskningsfältet? Ullgren sällar sig programmatiskt till det som inom historieskrivningen kallas New Military History. Denna klassificering är dock flera decennier gammal och dominerar sedan länge inom populär militärhistoria. Inte heller frågan om det inte var ett maktens och överhetens krig på folkets bekostnad känns särskilt innovativ. Inom svensk historieskrivning har underifrånperspektivet länge dominerat.

Med det stora nyväckta historieintresse som Peter Englunds Poltava gav upphov till etablerades ett slags ”trauma-perspektiv” som länge har präglat forskningen. Så också Ullgrens bok. År 1988 var det kanske ännu nyttigt att göra upp med gammal storvulen chauvinism kring Karl XII och karolinerna. Men nu, en generation senare, känns detta perspektiv ganska slitet. Detta förhållande ska förstås inte enbart lastas Ullgren. Men hans djupdykning i det karolinska brevmaterialet hade kunnat ge mer om nya perspektiv hade tillförts.

Att breven innehåller kärva beskrivningar av umbäranden, död och elände är knappast förvånande. Mer uppseendeväckande är kanske de känslosamma eller rentav skojfriska inslagen. Dessutom innehåller breven så mycket mer: politiska föreställningar, religiösa ideal, existentiella funderingar, karriärplanering och hushållsangelägenheter. Här finns humor, storvulna ord, stoiskt mod och ungdomlig optimism om krigets utgång – stoff till en ganska annorlunda bild än den som förmedlas genom det gängse traumaperspektivet.

Metoden, där ett stort antal personliga brev ligger till grund för berättelsen, gör att många röster får komma till tals och flera intressanta öden tecknas. Problemet är att berättelsen bitvis just därför också blir rörig och stundom nästan får karaktären av lösryckta kommentarer ur ett långt nyhetsreportage. Det blir ett oöverskådligt myller av röster, där alltför många öden blandas. Det yviga språket gör det ibland också svårt att tydligt skilja mellan författarens och de historiska personernas ord, en blandning av svårgenomträngliga formuleringar och sammanblandade idiomatiska uttryck försvårar läsningen. Man ställer sig frågande till formuleringar som ”apokalypsens fyra ryttare skrattade den svenska armén rakt i ansiktet”.

Det är svårt att avgöra om detta är populärhistoria eller en vetenskaplig publikation. Författaren vandrar till synes planlöst kring i något som får förmodas vara forskningsläget, där det formella vetenskapliga blandas med det populärt hållna. Här behandlas Marx, Durkheim, Foucault, Elias, Habermas och många andra äldre historiker som varken hör till forskningsläget eller berättelsen. Samtidigt relateras knappt alls till den omfångsrika forskning om den karolinska tiden och stora nordiska kriget som har utkommit under det senaste årtiondet.

Och så, till kungen själv. Författaren gör glatt jämförelser mellan Karl XII och Napoleon, Hitler och Stalin, som om det fortfarande var 1990-tal. Karl XII blir ett exempel i raden av krigsgalna härskare. Som om detta måste fastslås i varje berättelse om perioden.

Ullgren fördjupar dock resonemangen, särskilt kring soldaternas och arméns relation till Karl XII. Kungens långa bortavaro 1700–1715 hade skapat modlöshet i Sverige, och de militära motgångarna i Baltikum, Finland och Tyskland associerades ofta med hans frånvaro. Därför blev kungens återkomst år 1715 en viktig faktor för förmågan att organisera och mobilisera nya arméer. För den unga generation som drog i fält 1716 hade kungen varit en fjärran och mytisk gestalt, som många under fälttåget nu själva fick en skymt av. Soldatbreven förmedlar i det närmaste ett kollektivt porträtt av kungen. Han träder i många beskrivningar fram som en dödsföraktande, oförutsägbar och gåtfull gestalt, som gång på gång riskerar livet under fälttåget. Redan i dåtiden omgärdades kungen av en aura av mystik. Han framträder som en hoppingivande person, som enligt många soldater med sin blotta närvaro på ett nästan övernaturligt vis ingöt mod. Kungens person blev därmed en viktig motiverande faktor under de norska fälttågen.

Trots detta menar Ullgren att den verklige kungen befann sig långtifrån senare tiders levnadstecknares och konstnärers skildringar. Här, som på flera andra ställen i boken, ger Ullgren gott om belägg för ett förhållande, för att sedan dra närmast motsatt slutsats. De redovisade breven vittnar delvis om hur kungen uppfattas som en hjältelik och förunderlig gestalt som väl motsvaras av de traditionella porträtt av honom som alltsedan Voltaires första biografi 1737 har skisserats.

Ullgren menar också att det är paradoxalt att den svenska armén var beredd att fortsätta marschera, trots att stormaktsväldet hotade att falla samman. Han förklarar detta med att det svenska samhället under stormaktstiden hade en påtvingad identifikation med krigets villkor. Den svenska armén marscherade dock inte av tvång. Det måste rimligen också ha funnits andra starka drivkrafter som kan förklara detta fenomen. Armén var ideologiskt motiverad och det fanns en kalkylerande logik hos många av de krigsmän för vilka kriget var en födkrok.

Breven visar hur många soldater såg kriget som en karriärplattform, den militära hierarkin erbjöd stora möjligheter till avancemang och förbättrad ekonomisk ställning. Kriget var ett kollektivt projekt med många olika intressenter och arméns karaktär av stark gemenskap framträder som en viktig förklaringsfaktor. Ullgren menar dock att det karriärperspektiv, som han själv berör, både är överraskande och motsägelsefullt och representerar ”en märklig, spegelvänd historia”. Ja, i linje med det dominerande traumaperspektivet framstår det onekligen så. Men är inte detta nydanande synsätt – som författaren inte riktigt tycks vilja kännas vid – i själva verket ett steg framåt?

Avslutningsvis har sensationslystna författare lagom till 300-årsminnet av skottet vid Fredriksten också torgfört färska konspirationsteorier, till exempel om hur svågern Fredrik av Hessen låg bakom kungens död (Cecilia Nordenkulls Karl XII. Kungamord). Ullgren är inte sämre, utan lanserar också själv en helt obevisad teori om att en kärna av svenska officerare i Norge år 1718 samarbetade med den danska sidan för att döda kungen.

Trots berättelsens lovande metod med fokus på de uppsnappade breven gör det bitvis inkonsekventa upplägget och de föråldrade perspektiven att vi tyvärr mest serveras skåpmat. Boken speglar det gängse perspektivet. De ansatser till nytänkande som trots allt finns i texten blir tyvärr oförlösta.

Jag hoppas att framtida forskning om stora nordiska kriget lägger det sensationella åt sidan och samtidigt frigör sig från det dominerande traumaperspektivet. Det finns så många andra möjliga infallsvinklar och perspektiv som både kan generera ny forskning och nya berättelser om detta rätt spännande, om än blodiga, kapitel i Sveriges historia.

Mest lästa just nu

1) En fråga om kultur av Lennart Berntson

2) Gör om systemet av Tommy Möller

3) Låt oss lära av Danmark av Magnus Ranstorp

4) Liberalism och gemenskap av Svend Dahl

5) Det finns många språk att förlora av PJ Anders Linder

NR 9 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...