Ett tillstånd där ”historien står lika stilla som priserna”, och ett samhällssystem där motstånd mot makten var så utsiktslöst att det räckte med ett ”minimum av tvång för att upprätthålla friden”. Polen under efterkrigstiden var ett land byggt på enorma framtidsförhoppningar, som ändå inte kunde lösgöra sig från sitt förflutna.

All denna stiltje och detta lugn hjälpte heller inte det fåtal judar som efter kriget hade stannat i Polen, frivilligt eller ofrivilligt. Till dessa hörde Zarembas mor, Lila, som kort före emigrationen, då båda hamnade i Sverige, förklarade att hon är judinna och att de måste lämna landet. En hemlighet som hon hade burit på sedan de tunga krigsåren går inte längre att hålla på och leder till ett uppbrott från landet som Maciej Zaremba hade fötts och vuxit upp i. Huset med de två tornen är en berättelse om Zarembas familj, men denna släktkrönika är oskiljaktig från Polens historia under det föregående seklet

Det är viktigt att förstå det sammanhang som familjen levde i och det land som Polen var under efterkrigstiden. Kvar efter kriget fanns en spillra av den judiska befolkningen. Förkrigstidens polsk-katolska intelligentsia och samhälleliga toppskikt var i stort sett utraderat, antingen mördat eller jagat på flykten.

Den nya samhällsordningen fordrade ett totalt brott med det förflutna. Kommunisterna hade framför sig ett land som skulle omstöpas från grunden. I denna process ingick en förflyttning av landets befolkning. Många judar flyttades till de från Tyskland erövrade områdena. Vad Polen fick i väst lämnade man i öst. Något val hade man inte, det var en del av Sovjetunionens plan för att flytta fram positionerna i Europa. Efterkrigstiden innebar en etnisk rensning av enorma proportioner. Förutom judarna flyttades även den ansenliga minoriteten av ukrainare ut över hela landet.

Det tidigare heterogena Polen skulle slätas ut. Den upprensningsprocess som hade inletts av nazisterna fullföljdes efter kriget av kommunisterna. I ett land med blott en enda möjlig framtid måste det förflutna hållas i schack – förkrigstidens småborgerliga Polen skulle bort. För Zarembas föräldrar, med rötter i landets judiska befolkning respektive förkrigstidens aristokrati, var det inte lätt. I likhet med huvudrollsinnehavaren i Andrzej Wajdas berömda film Aska och diamanter, Maciej, hade de återvänt till sitt hemland efter krigets fasor men upptäckt att det inte riktigt fanns någon plats för dem.

Fadern Oskar var betydligt äldre än modern, en charmant och framgångsrik läkare med en progressiv inställning till psykologin som han ägnade sitt liv åt. Hans släktbakgrund låg honom i fatet och inte heller tycks han ha haft någon lust att stryka den nya regimen medhårs. Inte lätt i en samtid där det i officiella dokument noggrant antecknas vilken inställning medborgare har till den ”nya ordningen”. Oskars bristfälliga entusiasm fick han också betala för.

Oskar hade tillbringat kriget i ett fångläger för officerare, ett så kallat Oflag (Offizierslager). Eftersom det var styrt av Wehrmacht och inte SS kunde fångarna vänta sig en viss nivå av anständighet, som många andra inte fick uppleva. För Zarembas mor, Lila, var krigserfarenheten betydligt mer dramatisk. Som judinna tvingas hon fly och gömma sig otal gånger. Hon räknar personerna utan vars hjälp hon inte överlevt kriget, det är 36 stycken. Efter kriget gör hon vad hon kan för att hålla krigstraumat på avstånd från familjen och maken.

Detta nya Polen lovade fred, frihet och jämlikhet. I synnerhet för landets judiska folkspillra var det ett lockande löfte. Någon frihet och jämlikhet blev det emellertid inte att tala om. Freden inställde sig, men det var knappast den kommunistiska regimens förtjänst. Dessutom sökte regimen uppnå freden genom otaliga skådeprocesser, avrättningar och tortyr. Lugnet var bedrägligt och dolde konstant trauman och olösta konflikter.

Snabbt blev Zarembas familj varse att det nya Polen, trots alla utfästelser om motsatsen, på många sätt var det gamla mycket likt. Några år efter krigsslutet stängdes samtliga religiösa judiska organisationer ned, liksom deras sekulära motsvarigheter som inte gick i takt med den nya regimen. De religiösa församlingarna försvann helt. Landet som hade haft några av världens främsta rabbinutbildningar före kriget hade under början av 1960-talet knappt en enda yrkesverksam rabbin.

Av de judar som faktiskt stannade kvar i landet under 1940-talets sista år var en del för gamla, och vissa alltför polska, för att emigrera till Israel. De som inte tog chansen 1944–1949 var fast. Antingen för att de inte hade alternativ eller för att de inte ville flytta. Polen var ändå deras land. Att smälta in så gott det gick blev således den enda lösningen. Vissa judar ändrade sina namn, andra blev mer polska än polackerna själva. Men som Zaremba skriver, i Polen är förmågan att upptäcka en jude en gammal konstform. Även med nya namn, äktenskap med katolska polacker och liv som på alla vis påminner om en genomsnittlig Kowalskis vardagliga lunk upptäcktes de.

I samband med ”marshändelserna” 1968 blev många polacker varse att de var judar. De förlorade sina arbeten och samhälleliga positioner. Därefter särskildes de från resten av befolkningen, fick temporära pass för utresa. Vad som väntade var en förnedrande emigration där de förvägrades att ta med några större mängder kontanter eller ägodelar, som släktklenoder. Symboliken för de judar som hade överlevt kriget och nazismen var tydlig. Här gjorde sig Polen till slut av med dem, fullbordade det som Hitler hade påbörjat. Därmed sattes punkt för en tusenårig närvaro i landet.

Inte hade de judar som tvingades emigrera hjälpts av att de i många fall entusiastiskt hade deltagit i byggandet av det sköna nya samhället. Snarare tvärtom. De syntes för mycket, var för framgångsrika och försökte alltför iögonfallande dölja faktumet att de var judar.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Det som under revolutionsåren 1968–1969 i de officiella kanalerna beskrevs som en utrensning av nationalistiska femtekolonnare och sionister som stödde den imperialistiska staten Israel – som sensationellt hade segrat i sexdagarskriget 1967 – handlade egentligen om mycket traditionell antisemitism. Att rasismen ikläddes en socialistisk skrud hjälpte föga. Alla förstod vad det egentligen handlade om. Judar som aldrig hade uttryckt en stavelse om Israel blev utkastade endast på grund av sin härkomst. Polackerna hade efter många försök till slut upptäckt Lila. Fadern Oskar stannade i Polen.

I Huset med de två tornen sätter Zaremba sina föräldrar mitt i händelsernas centrum. Deras liv under krigsåren skildras parallellt. Det märks att stora mängder efterforskningar har gjorts för att skriva den här boken. Från föräldrarnas anteckningar till idoga arkivbesök. Zaremba har grävt djupt för att förstå och förklara de sammanhang som hans föräldrar hamnade i, och hur deras historia länkades samman med Polens under 1900-talet.

Detta är trots allt inte en historiebok där biografiska data, årtal och deras samhälleliga kontext torrt räknas upp. Det är en personlig och bitvis tung bok att läsa, smärtsam och närgången. Zaremba gör personerna i boken levande, läsaren blir närvarande i samtal som försiggick för ett halvt sekel sedan. Därmed blir boken omöjlig att kategorisera som antingen familjekrönika eller självbiografi, historisk skildring eller långt reportage. Istället kan Huset med de två tornen liknas vid den polske skalden och sångaren Jacek Kaczmarskis många texter om Polen: ett sätt att samtidigt både förstå och känslomässigt bearbeta den smärtsamma historien.