Men rörelser leder ofta till motrörelser. Och Donald Trump var onekligen en revolution. Är det nu dags för en annan?

Det var runt år 2009–2010 som aktivister på högerkanten inom det republikanska partiet började resa sig. Som de såg det var landets framtid hotad av en farlig president som varken respekterade demokratin eller de amerikanska traditionerna. De blev till den så kallade Tea Party-rörelsen som gjorde uppror lika mycket mot etablissemanget inom sitt eget parti som mot den dåvarande presidenten, Barack Obama. Republikanerna styrdes då, som Tea Party-rörelsen såg det, av mjäkiga förrädare vilka brydde sig mer om att bli omvalda än om moraliska principer. De störtade partieliten, gjorde Donald Trump till president och tog över partiet.

Resten är som det heter historia.

Och saken är väl den att man idag skulle kunna börja ana samma berättelse inom den amerikanska vänstern. Krafter på vänstermarginalen reser sig mot en president som de uppfattar som livsfarlig, men nästan lika mycket mot den styrande delen av det demokratiska partiet. Och ilskan är stor. Kan USA med andra ord vara på väg att få en Tea Party-rörelse till vänster?

”Boken hade tjänat på att gå mer på djupet. Och på att stanna upp.”

Karin Henriksson, mångårig USA-korrespondent för bland annat Svenska Dagbladet, noterar i sin nya bok Vänstern i USA hur mycket det har skrivits om just den amerikanska högern på senare år. Att ge sig ut i landet och storögt intervjua varje Trumpsupporter man kan hitta har nästan blivit till en egen journalistisk genre. Henriksson hade redan skrivit en bok om Donald Trump (Trump. Miljarderna, medierna och makten). Nu ville hon skriva om den amerikanska vänstern. Men finns det ens någon sådan?

Henriksson besvarar sin egen fråga redan i bokens första kapitel. Ja, USA må sakna en vänster av europeisk karaktär. Men allt från feminism till medborgarrättsrörelse, kampen för miljön eller homosexuellas rättigheter har fått sin form och sin globala styrka här.

Dessutom är USA ett stort land. Här finns plats för allt från Donald Trump till radikala enklaver: borgmästare som tänker fortsätta att upprätthålla Kyoto-avtalet, ett Kalifornien som redan på 1960-talet skaffade sig rätten till hårdare utsläppsrätter, anarkister, Joe Hill och regnbågsflaggor som vajar över San Francisco.

Det demokratiska partiet är kanske inga sossar, men de har i alla fall under perioder bedrivit vad man nog ändå bör kalla för socialdemokratisk politik. Ta Franklin D Roosevelts New Deal på 1930-talet eller Lyndon B Johnsons War on Poverty på 1960-talet.

Och dessutom: USA är ett land som grundades i en revolution. I våldsamt uppror mot den brittiska kungen föddes den federala staten. Frihetsgudinnan uppmanar med Emma Lazarus ord ”ge mig era uttröttade, era fattiga. Era tyngda frihetslängtande massor som bara vill kunna andas fritt.” Visst kan revolutionen komma även hit.

Sedan ger sig Karin Henriksson ut på en resa. Bakåt i tiden och ut i landet. Den är intressant, om än aningen förvirrande. Hon skriver om den amerikanska feminismens globala inflytande: Betty Friedan som fick västvärldens hemmafruar att resa sig, Gloria Steinem som wallraffade på playboyklubb i kaninsvans och nätstrumpor samt om radikalfeminister som började uppmärksamma sexuella trakasserier i arbetslivet.

Karin Henriksson besöker Kalifornien där man försöker skydda invandrare undan de federala myndigheterna och hon listar konkreta vänsterinitiativ, som rörelsen för höjd minimilön. När New York och Kalifornien gick med på dessa krav berördes över 2 miljoner människor.

Hon åker upp i Appalacherna och träffar den 86-åriga Violet Bowee och de pratar om fattigdom, om varför den biter sig fast i USA på ett sätt som vi i Europa ofta finner djupt chockerande.

Henriksson skriver om radikalerna inom Black Lives Matter-rörelsen och finner väl ingen ny Martin Luther King men dock en ung generation av svarta intellektuella som försöker förstå den svarta erfarenheten i ett USA ”efter Obama”. Hon intervjuar socialister och fackföreningsföreträdare samt beger sig till Woodstock (som inte ligger i Woodstock) för att söka det amerikanska 1968-ögonblicket.

Det mesta är intressant men det går också väldigt fort. Boken hade tjänat på att gå mer på djupet. Och på att stanna upp.

Populärkulturens makt hade exempelvis behövt behandlas mer utförligt. Vänstern har inte fått utlopp på många platser i USA, men Hollywood är en. Vad har det egentligen betytt för möjligheten att sprida idéer om till exempel homosexuellas rättigheter, både i USA och i världen?

Hur ska vi se på #metoo och den feministiska vågen inom nöjesindustrin? Kan den betraktas som en del av en pågående politisk vänstervåg? Eller är den något annat?

Det hade varit intressant att få mer hjälp av författaren i att placera dessa ting i den amerikanska samtiden. Ekonomiska faktorer som betydelsen av den globala finanskrisen, där miljoner amerikaner förlorade sina hem, är också ganska frånvarande. Karin Henriksson lyckas ändå verkligen förmedla en bild av att något håller på att hända.

Bernie Sanders, senatorn från Vermont som kallade sig demokratisk socialist, lyckades nästan bli presidentkandidat för ett parti som han aldrig hade varit medlem i. Just nu sitter han och funderar på om han är för gammal för att ställa upp i presidentvalet en gång till.

Att den politiska mitten tycks ha kollapsat och endast ytterkanterna har förmåga att entusiasmera människor verkar mer sant i USA än i Europa.

Startskottet för Tea Party-rörelsen som verklig politisk kraft kom 2014. Då förlorade den republikanska majoritetsledaren i kongressen Eric Cantor mot den hårdföre nykomlingen Dave Brat. Det var en politisk jordbävning.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Något liknande, om än kanske mindre dramatiskt, inträffade i våras på vänstersidan. Den 28-åriga Alexandria Ocasio-Cortez slog i New York ut en demokratisk ledamot som hade suttit i kongressen i 20 år. Hennes kampanj finansierades av Brand New Congress, en vänstergrupp som har satt sig det ambitiösa målet att byta ut hela kongressen. Sedan gav sig Alexandria Ocasio-Cortez ut på turné med just Bernie Sanders.

Den 28-åriga socialisten och den 77-årige. Är det den nya amerikanska vänstern?

För något verkar faktiskt ha hänt bland de unga i USA: 69 procent av dem som uppger att de kan tänka sig att lägga sin röst på en socialist är under 30 och en dryg tredjedel i gruppen 18 till 39 år har en positiv syn på begreppet socialism. Det här är med andra ord långt från 1950-talets McCarthy-era när man skrämdes med röda spöken och förföljde både inbillade och verkliga kommunister.

Men Henriksson konstaterar också att dessa undersökningar kan lida av viss begreppsförvirring: högern var ju trots allt ganska framgångsrik i att utmåla Barack Obama som ”socialist”, och han är populär. Kanske är det helt enkelt honom många ungdomar tänker på när de hör ordet?

Dessutom finns ju allt som historiskt har hållit tillbaka eventuella vänstervindar fortfarande kvar. USA är ett land där tonvikten ligger på individens frihet. Här har det inte funnits någon urgammal aristokrati att gemensamt resa sig mot, misstänksamheten mot staten är stor, beslutsfattandet sker på många olika nivåer, den etniska solidariteten är starkare än klassolidariteten och patriotismen omfattar nästan alla. I vissa frågor har det gått vänsterns väg: exempelvis gällande homosexuellas rättigheter. Andra, som abortfrågan, är precis lika känsliga idag som de alltid har varit. Och alldeles oavsett det liberala Hollywood så flödar mycket större summor hela tiden till konservativa politiker i ett politiskt system där just pengar i hög grad är vad som levererar makten.

Karin Henriksson svarar till slut nej på frågan om huruvida revolutionen är på väg till USA. Men hon tycks ändå känna av en definitiv vänstervind.

Frågan är bara om den går djupare än vreden mot Donald Trump.