VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Fackböcker 2018

Bifigurernas betydelse

Av Torbjörn Elensky

Synen på naturen som Guds stora bok är ett gammalt motiv inom den religiösa mystiken som kan sägas ha övertagits av naturvetenskapen. Ja, som rentav beredde vägen för den, genom att legitimera forskningen, observerandet och framförallt samlandet som rimliga sätt att närma sig skapelsen.

Ska man hårdra det är samlarna i någon mening den nya tidens portalfigurer framför andra. Deras framställningar av samlingarnas innehåll, och den systematik som utvecklades genom dem, bidrog till att öppna för de vetenskapliga genombrotten från 1500-talet och framåt. Den som samlade in så många exemplar som möjligt, sorterade och systematiserade, och delade sina observationer med andra, vidgade därmed hela tiden fälten för de möjliga kunskaperna. Och i viss mån gäller väl detta även idag, trots att mycket av verksamheten har tagits över av maskiner. Men det finns väl fortfarande barn som samlar frimärken? Eller fjärilar?

Samlaren är en egen art, som lika mycket driven av prestige som kunskapsbegär strävar efter att fullkomna sina samlingar. Den som har flest frimärken, skalbaggar, målningar eller luktsuddisar när den dör vinner. Problemet är bara att om man inte har valt att samla på något väldigt begränsat, eller så exklusivt att knappt någon annan har råd med det, kommer det alltid att finnas någon som har mer, bättre, komplettare... Men den kloke samlaren kan finna sig i det och se till att spetsa sin samling så att den åtminstone har något som väcker de andras avundsjuka.

Fredrik Sjöberg är en samlare som flera gånger vittnat om sin avundsjuka på andra samlare, men som har insett att det inte går att få till den fullständiga samlingen. Han kan till och med uttrycka viss njutning inför möjligheten att slänga hela samlingen. Han är biolog, specialiserad på blomflugor. På Runmarö, i Stockholms skärgård, har han gjort den troligen mest fullständiga inventering som går att göra av dem där. Öns begränsning har gjort hans samling exklusiv. Med visst förakt yttrar han sig om fjärilssamlare. Både för att det är så banalt att intressera sig för de där vackra djuren, och för att de ovärdigt rusar runt och viftar med håven för att få fatt i sina exemplar. Flugsamlaren däremot står still. Det är ingen idé att ränna efter flugorna, de är för snabba. Men vet man var man ska stå kommer de förr eller senare till en.

Att Sjöberg är biolog och samlare – och att han vet att vänta in sitt byte i absolut stillhet – är något som märks i hans böcker. Så också den senaste, Mamma är galen och pappa är full. I den utgår han från en målning av den danske konstnären Anton Dich av två 15-åriga flickor. Porträtten av kusinerna Hanna och Lillan gjordes sommaren 1921 i Menton, på Franska rivieran, alldeles intill gränsen mot Italien.

Sjöberg upptäckte tavlan hösten 2014 på en nätauktion. Han beskriver väntan, det loja bläddrandet bland utbjudna tavlor, som något snarlikt väntan på en sällsynt blomfluga. Plötsligt ser han den och lägger sitt bud. Runt denna målning, och flickorna på den, deras familjer och utvidgade familjer, där även fjärilar som Modigliani och poeten Blaise Cendrars fladdrar förbi, bygger Fredrik Sjöberg ett verk som rör sig mellan det biografiska, självbespeglande och snarast filosofiska, även om jag tror att han själv skulle värja sig för överord. Lillan i bilden är för övrigt samma Lillan som är med i sin pappa Ivar Arosenius klassiska barnbok Kattresan, en bok jag själv minns som en av mina första starka läsupplevelser. Inte minst på grund av gubben med den blåa näsan och av hur katten flinkt sys ihop igen efter att ha exploderat. Lillan lär ha varit Sveriges mest avmålade barn.

Sjöberg skriver en prosa vars rytm obönhörligen för läsaren vidare. Som flugsamlare och människokännare är han expert på att finna mönster, men också förändringar och variationer i dessa. Undantagen och bisatserna, de lärda utvikningarna, där han för med läsaren på omvägar som emellertid hela tiden rör sig mot målet, är huvudsaken i hans litterära metod.

Fredrik Sjöberg har flera gånger påpekat hur få det är som förstår sig på varför man ska samla på just blomflugor, när det finns vackra fjärilar eller fascinerande skalbaggar – särskilt de senare har intresserat många författare, från Ernst Jünger och Nabokov till den unge Tranströmer, vars samling Sjöberg inventerade. Att specialisera sig på flugor är att ägna sig åt vad de flesta av oss nog uppfattar som ett slags naturens bifigurer. Men icke då. Sjöberg förklarar utförligt hur viktiga de är, hur mångskiftande i all sin artrikedom och hur mycket man kan lära sig om landskap och klimat. Om hur ändrade förutsättningar gör så att nya populationer strömmar in i lokaler där tidigare andra dominerade.

Tack vare denna inställning förstår han hur man gör en rundmålning av en krets, en tid och en plats: genom att sätta den minst betydelsefulla figuren i centrum. Han hade kunnat ha någon av flickorna, eller Arosenius själv, som utgångspunkt för sin bok. Men han väljer den misslyckade. Den konstnär som söp bort sin begåvning, som försvann i mängden av konstnärskap under åren runt första världskriget, och som egentligen inte satt några spår i historien alls. Mer än detta spår då, som både blottläggs och i någon mening skapas av Fredrik Sjöberg, då han samlar ledtrådar och knyter ihop sina rön, slutsatser och uppfattningar till en bok.

Han har själv karaktäriserat sin stil så här: ”Flertalet skönlitterära författare må ägna åtskillig tid och möda åt att få sina lögner att se ut som sanningar, och jag är en av dem, som gör tvärtom: stöper sanningar i lögnens former.” Helt säker på att han gör sig själv rättvisa med den beskrivningen är jag inte. Visst kan hans böcker försätta en läsare i ett tillstånd av osäkerhet. Men inte för att han skulle vara en opålitlig författare, tvärtom verkar han trovärdig i det mesta han skriver och beskriver. Nej, det är för att han bygger upp stora bilder av små delar, utan att för den skull ägna sig åt kokett fragmentkonst. Den fullständiga bilden mera antyds än visas upp. Läsaren får skärvor, både blanka och matta, som kompletterar varandra på lite olika sätt, och genom vilka en helhet snarast suggereras fram. En helhet som utgår från det enskilda ödet, den särskilda människan, de förhållanden och relationer som utvecklas under livet, men på ett sätt som antyder något större.

Det krävs några böcker till av honom för att jag ska vara helt säker, men samlandet, modellbyggandet, berättelserna som byggs av utvikningar ... Det budskap jag tycker mig kunna vaska fram är att nyttan alltid är något villkorligt, tillfälligt, medan skönheten äger ett egenvärde, som inte kan förklaras och inte behöver motiveras. Precis som livet själv. Han uppfinner ibland motiv, för att komma undan nyfikna dumskallar. Sådana har han inget till övers för. Men det verkliga motivet är nog bara fattbart för den som i någon form delar hans passion för det som inte låter sig sammanfattas, utan som du måste läsa hans böcker för att få veta.

Den som kan mer ser mer. Det finns inget romantiskt i att inte fatta. Det är bara dumheter, tycker Sjöberg, och jag instämmer helt. Naturen är ett alfabet, och även flugorna går att läsa. Han är, som en sann biolog, helt osentimental, viss om att naturen är mera överlevnadskraftig än den mänskliga kulturen. Och han verkar finna ett visst nöje i att förklara för vilsekomna turister, som hamnat i en utbränd skog, att den har bränts ned med avsikt. Just för att ge den typen av kryp som frodas bäst i den sortens natur möjlighet att utvecklas.

Som biolog, och flugexpert, vet han också att det inte finns några bifigurer. En insikt han har fört över i sin prosa, där han återkommande skriver om dem som andra förbiser. Men genom att välja dem, de skenbara bifigurerna, kan han frammana bilder av mera omfattande skeenden och förhållanden än många av de författare som helst jagar fjärilar. Vi läsare kan vara tacksamma för att Sjöberg är mera intresserad av oss än av flugor. Men förmågan att läsa, som alltid föregår den att skriva, har han tränat på flugornas alfabet. Det har gjort honom till en av våra främsta människoskildrare. Jag råder er att börja samla på hans böcker.

Mest lästa just nu

1) På väg mot en krasch av Anders Olshov

2) Alexander den stores många roller av Lars Lönnroth

3) Afrika bortom stereotyperna av Karin Pihl

4) Plakatteater av Gunilla Kindstrand

5) Digital jakt på tjuvjakt av Joakim Rådström

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Alltid sedda överallt av Susanne Wigorts Yngvesson

2) Trolleriets återkomst av Joel Halldorf

3) Sverige under kriget av David Andersson

4) Kaffet och slavarna av Åsa Karlsson

5) Vägar bort från Gud av Johannes Ljungberg

NR 9 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...