I det här större arbetet berättar de två litteraturvetarna, båda professorer vid Lunds universitet, initierat och omfångsrikt om fyra ständiga sekreterare i Svenska Akademien under drygt sex decennier. Det rör sig, i tur och ordning, om Erik Axel Karlfeldt (1913–1931), Per Hallström (1931–1941), Anders Österling (1941–1964) och Karl Ragnar Gierow (1964–1977). Kronologin i framställningen är rak, stoffet presenteras på akademiskt luftig prosa.

Det ska sägas direkt: det här är främst sidor för den specialintresserade. Samtliga ledamöter som varit verksamma i Akademien under åren 1913–1977 placeras i sitt sammanhang, och detaljerna på de dryga 700 sidorna är många. Det finns sidospår som gör att fokus vidgas och byts, ansatsen kan emellanåt upplevas som för energisk. Intar man en generös och rättvis hållning motiveras stickspåren av ett historiskt och arkivvetenskapligt argument, medan en läsare som slukar sidorna riskerar att bli både informerat förtjust – och lite mätt.

Ibland staplas information, och intrycket blir lite stolpigt, men som helhet är det en bragd att författarna lyckas fånga växelspelet mellan tradition och förnyelse på ett så engagerat och beskrivande sätt. Särskilt kapitlet om Gierow fördjupar och levandegör rollen som ständig sekreterare.

Rydén och Westerström visar att Svenska Akademien har varit en plats för intriger, konflikter, starka och tävlande viljor och där behovet av beskyddare och allianser alltid har varit stort. Vi får också goda inblickar i det vardagliga arbetet. Förändringen från uppgiften att främst syssla med svenskt språk och svensk litteratur, mot att alltmer rikta blicken mot nya språkkontinenter, illustreras väl. Skiftet, där lyriken framstår som den högsta formen i början av 1900-talet men gradvis ersätts av prosan som estetisk preferens, framträder genom bokens välavvägda resonemang.

Att De Aderton varit, och i hög grad fortfarande är, författares och forskares främsta prisgivare bör inte förglömmas. Rydén och Westerström visar genom ett gediget hantverk att Svenska Akademien haft en makalös betydelse för både svenskt kulturliv och vårt internationella renommé samt varför denna säregna institution måste bevaras och försvaras också i framtiden.