VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Fackböcker 2018

Humanister lyfts ur glömskan

Av Alfred Sjödin

Inom naturvetenskaperna åldras undersökningar snabbt. Såvida de inte tillhör den mycket exklusiva skaran av verk med ett bestående historiskt värde – tänk Darwin eller Linné – är risken stor att både forskare och verk glöms bort.

Vetenskapsmannen får nöja sig med att lägga sitt strå till stacken och bidra till uppbyggandet av ett kumulativt projekt där etapperna liknar en stege man sparkar undan när man nått upp på murkanten.

Men i humaniora blir äldre verk sällan på ett så entydigt sätt obsoleta. Dessutom kan de människor som skrev dem ådra sig ett fortsatt intresse, med inslag av både förfaderskult och behovet att reflektera över ämnets identitet och utveckling. I dessa verk kan det finnas bedömningar som står sig hundra år senare, och det finns undersökningar som fortfarande är användbara genom sin grundlighet.

Till dessa hör inte minst Illustrerad svensk litteraturhistoria (första upplaga 1896–97) av Henrik Schück (1855–1947) och Karl Warburg (1852–1918). Dessa volymer, ofta refererade till med kortformen ”Schück–Warburg”, har haft en central roll inte bara för undervisningen i litteraturhistoria, utan också för den läsande allmänheten i stort. Upplagorna var stora. Trots att det kommit många nya litteraturhistorier sedan dess, och trots att en del värdeomdömen oundvikligen har åldrats, är verket fortfarande användbart. Dess bredd gör att det har rum åt mängder av mindre talanger som fallit ur historieskrivningen.

Av de två författarna har Henrik Schück vanligtvis bedömts som den mer framstående. Genom sitt långa yrkesliv, präglat av smått ofattbar produktivitet, är Schück den som har lämnat störst avtryck på den svenska litteraturforskningen. Det har därför också skrivits en del om Schück som forskare och människa, medan Warburg har hamnat i skymundan. Man har nästan glömt bort att Illustrerad svensk litteraturhistoria hade två huvudförfattare, och att det faktiskt var Warburg som skrev större delen. Det är därför välkommet att Monica Lauritzen ägnar denne en brett upplagd biografi, Karl Warburg. Den varsamme vägvisaren.

I vissa avseenden kan man nämligen tycka att Warburg är en intressantare figur än Schück. Den senares biografi blir ett ordentligt stycke svensk universitetshistoria, men Warburgs blir därtill en del av journalistikens och politikens historia i Sverige. Warburg var inte riktigt fullblodsakademiker på Schücks vis utan mer av en mångsysslare som kombinerade akademiska uppdrag med verksamhet inom pressen och en tid som liberal riksdagspolitiker. Att följa hans karriär blir ett värdefullt stycke historisk sociologi. Den liberala Göteborgsjournalistiken, tillkomsten av Stockholms högskola och Nobelbiblioteket – som han ansvarade för att inrätta – liksom de politiska spänningarna kring unionskrisen kan alla ges en belysning med Karl Warburg som utgångspunkt.

Det judiska är ett centralt spår i Lauritzens framställning. Karl kom från den framstående judiska familjen Warburg, som efter att ha emigrerat från Venedig slagit sig ner i den tyska staden med samma namn. Av denna släkt bildade Karl Warburgs farfar en svensk kontingent. I förbigående bör nämnas (Lauritzen gör det nämligen inte) att en annan humanist, men av betydligt större format, var Karls avlägsna släkting. Aby Warburg (1866–1929), den egensinnige kulturfilosofen som lade grunden till den moderna konsthistorien och skapade ett legendariskt forskningsbibliotek, tillhörde nämligen den tyska grenen av släkten.

Liksom i Tyskland kom svensk humaniora under denna tid att i hög grad drivas av judar: förutom Warburg även Henrik Schück, Oscar Levertin och Martin Lamm. De var på en gång kosmopoliter med intresse för det internationella kulturutbytet och kulturnationalister med en klar blick för det specifikt svenska, så som man uppfattade det. Att de trots detta inte sällan betraktades med misstänksamhet eller hånades måste, till skillnad från mycket som går under det namnet idag, ses som ett utslag av rasism. Lauritzen framhäver ofta denna relativa outsiderposition hos Warburg. En annan möjlighet att betrakta från sidan kommer ur det faktum att Warburg hade sin bas i Göteborg och stadens frisinnade publicistik snarare än till det konservativa Uppsala eller det Stockholm som i så hög grad definierades av tjänstemännen.

Warburgs verksamhet som litteraturhistoriker – vilken till skillnad från Schücks ägnades mer moderna epoker – kan betraktas som en naturlig utväxt av hans verksamhet som kritiker, något som Lauritzen granskar i detalj. Det hela blir en aning uppräknande men ger en värdefull inblick i den intressanta brytningstid då den äldre ”idealrealismen” gav vika för den nya litteratur som ville sätta problem under debatt, bara för att ett årtionde senare utkonkurreras av nittiotalisterna. Warburg framstår också som en sensibel dagskritiker som var öppen för det nya utan att förlora sin självständighet. Han välkomnade det moderna genombrottet men hade också i hög grad fått sina värdekriterier formade av den äldre estetiken. En del av detta är hur han kunde kombinera ett principiellt frisinne med en oscariansk prydhet som kan förvåna. På det stora hela får vi intrycket av en icke-dogmatisk bedömare som var mer benägen att fria än att fälla. Warburgs försiktighet kan ibland verka lite mjäkig, men den tycks faktiskt ha grundats i eftertänksamhet snarare än opportunism eller konflikträdsla. På ett ofta övertygande, men ibland lite forcerat, sätt dröjer Lauritzen vid Warburgs syn på kvinnliga författare och visar på hans relativa fördomsfrihet.

Om Lauritzens bok är en solid biografi av traditionellt snitt, med hög informationsdensitet men också med sina longörer, är Kjell Espmarks Martin Lamms ögonblick en djärvare och mer abrupt historia, en ”essä med inslag av roman” som han kallar den. Istället för ett livslopp får vi en serie definierande ögonblick som låter människan och forskaren Lamm (1880–1950) träda fram, den kanske klarast skinande litteraturforskaren i generationen efter Warburg. Även om Espmark bygger sin framställning på källor, framförallt Lamms brev, är det med samma levandegörande teknik han annars har använt i sina mer uppenbart fiktiva skildringar av historiska personer. Vi känner också igen den koncisa stilen som siktar på att fånga det väsentliga i ett skeende eller en person, och som många gånger lyckas säga mer än detaljerade utredningar.

Det starkt psykologiserande porträttet med dess oklara proportioner mellan fakta och gestaltning kan möjligen ses som väl fantasifullt, i värsta fall som ett sätt att projicera sina favoritföreställningar på det försvarslösa objektet. Samtidigt har det klara fördelar. Inte minst lyckas det ge en föreställning om hur forskning går till, den ibland närmast mystiska vägen från en första intuition till ett färdigt arbete.

Vissa mer gripande inslag i Lamms liv kan kanske endast levandegöras på detta sätt. Ett sådant är när den paranoide Lamm kallar till sig sin tidigare student Henry Olsson för att vara hans stöd under nattliga vandringar i Stockholm och övertyga honom om att staden inte är ockuperad av nazisterna. Även hos Espmark spelar alltså det judiska en avgörande roll. Martin Lamms redan från början nervösa läggning, med tvära kast mellan arbetsnarkomani och förlamande svårmod, kommer att leda till en psykisk krasch under tiden runt andra världskriget.

Dessa två biografiska verk lyfter fram ur glömskan två personer, vilka båda förtjänar att bli mer kända av alla som intresserar sig för svensk litteratur- och kulturhistoria. De demonstrerar också två skilda sätt att ta sig an uppgiften, vilka båda har sina för- och nackdelar. På sätt och vis är det en fråga om proportioner. Även den mest faktabaserade biografi tvingas föra samman källornas vittnesmål till något som liknar en fiktiv gestalt. Samtidigt är det få verkliga människoliv som omedelbart lämpar sig för fiktiv framställning, läsarens intresse bygger på en önskan att få komma i kontakt med den verkliga historien. Denna gräns mellan de i sig stumma dokumenten och den levande gestalten måste ständigt uppfinnas på nytt.

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Om läget i vår demokrati av Tommy Möller

4) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

5) Friheten står på spel av Erik Helmerson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Storverk om innovativa människor av Henric Borgström

2) Välförtjänt pris till rocken av Erik Hedling

3) Arkeologin behöver en Peter Englund av Henrik Höjer

4) Från moralpanik till högkultur av Carl Rudbeck

5) De maniska samlarna av Josefin Holmström

NR 9 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...