Östtyskarna själva, alla med minsta kännedom om den östra halvan av Tyskland, alla som hade rest omkring i det som för knappt 30 år sen var det socialistiska DDR, har länge anat att det som har sjudit under ytan i ett par decennier förr eller senare skulle koka över. Att bränslet och de höga rösterna skulle komma från vänster, var den självklara tanken. Nu vet vi att det inte blev så. Istället kom nationalistiska Pegida – med främlingsfientlighet, antiislamism och invandringskritik på agendan – och högerpopulistiska AfD, Alternative för Deutschland, som tog plats i tyska förbundsdagen i förra valet, hösten 2017.

Journalisten Jana Hensel och sociologen Wolfgang Engler, båda med östtysk bakgrund och författare till flera böcker, har tillsammans skrivit en samtalsbok som fått stor uppmärksamhet i den tyska offentligheten – där den bland annat kallats ”boken för dagen”. Wer wir sind. Die Erfahrung, ostdeutsch zu sein (Vilka vi är. Erfarenheten av att vara östtysk), som släpptes i september, träffar mitt i den brännande fråga som det tyska majoritetssamhället har ställt sig denna höst, som inleddes med våldsamma upplopp med högerextrema förtecken i östtyska Chemnitz: Hur kunde det bli så här? Vad är det för folk, de där östtyskarna? Och hur kommer det sig att de högljudda, aggressiva protesterna där, ett par, tre årtionden efter murens fall och den tyska återföreningen kommer från högerkanten? Och inte minst: Hur kunde det bli så just i Tyskland med landets förskräckande 1900-talshistoria, och dess vaksamhet mot allt sådant som etniskt syndabockstänkande?

Jana Hensel och Wolfgang Engler, uppväxta i Leipzig respektive Berlin, representerar varsin generation av Ossis, gamla östtyskar – hon är 70-talist, han är född på 1950-talet – något som också ger ytterligare bredd och perspektiv åt deras oupphörligt intressanta, upplysande och engagerade samtal om vad det är att vara östtysk. Ja, de använder själva det uttrycket, då de talar om tyskar som dem själva. Ostdeutsche. Östtyskar. Vilket då inbegriper både dem med DDR-erfarenhet, och de yngre, födda efter 1989 och die Wende. De två är förresten inte överens på varje punkt under sitt 274-sidiga resonemang; emellanåt blir ordväxlingen häftig, men den tappar aldrig i ömsesidig lyhördhet, och respekt för varandras delvis motstridiga synpunkter. Och man tänker: så ska ett gott samtal föras.

Politiskt hör de båda hemma någonstans på vänsterfältet, om någon undrar, vilket också framgår av exempelvis övergripande tankegångar om kapitalism, resursfördelning och socialpolitik. Vad gäller den specifikt östtyska erfarenheten har de båda gedigen kunskap och skarp blick för det skeende som har lett fram till dagens stämningar och situation i öst – det är en både balanserad och övertygande analys som läggs fram i boken. Och som någon tysk kommentator formulerade det: Nu kan debatten äntligen börja om från början.

Så är en av Englers–Hensels viktiga teser också att det är i den snart 30-åriga efter muren-erfarenheten som bakgrund och orsaker till dagens situation står att finna. Inte i DDR-upplevelser och hur dessa har präglat individerna – utan i hur-gick-det-sen? Efter den fredliga revolutionen hösten -89?

Den första tiden var euforisk, ja. Förväntningarna också höga. Men ganska snart kom fabriksnedläggningarna, massarbetslösheten och den ekonomiska kollapsen – snabbare än i något annat östland. 1,4 miljoner östtyskar lämnade sitt gamla hemland för väst. Födelsetalen sjönk till 0,77 barn per kvinna. Redan från början: marginalisering. De friheter och rättigheter som vanns i och med upplösningen av den östtyska staten, och återföreningen med väst, hade också ett högt pris för flertalet östtyskar. Förluster, många av dem oförutsedda, oanade. Social osäkerhet och utsatthet, åtskilliga fick ”återlämna” sina hus till tidigare ägare, andra har fått lämna sina hem då de har restaurerats och piffats upp för västpengar, och blivit för dyra att bo kvar i. Visst pumpades det också in mångmiljardbelopp i öst; att östtyskarna är en samling hopplösa bidragstagare är en fördomsfull föreställning som har bitit sig fast. Då dieOstdeutschen har fört bekymren på tal, har de av samhället i övrigt fått till svar: Sluta gnälla nu!

Ett seriöst samtal om östra Tyskland måste rimligen handla om ojämlikhet, orättvisor, brustna förhoppningar om att få det en aning bättre ställt; ingenting av detta vill offentligheten lyssna till, detta är den allmänna uppfattningen i öst. Den känsla som kanske är den mest utbredda av alla i östra Tyskland är hemlöshet. Som man ständigt påminns om – exempelvis genom att man alltid måste förklara sig, som östtysk. I offentligheten, och bland olika eliter, är östtyskarna kraftigt underrepresenterade, politiken undantagen. Av förbundskansler Merkels östtyska bakgrund märks dock inte mycket, påpekar författarna i Wer wir sind; en sådan bör man ligga lågt med, för att lyckas i den tyska kontexten.

Händelserna i Chemnitz i slutet av augusti i år, då en nynazistisk demonstration växte till omfattande kravaller med högerextrema paroller, skakade om tysken i gemen. Sedan dess pågår häftiga diskussioner; i öst tänker många att äntligen tycks tyskarna ha fått upp ögonen för oss och vår belägenhet. Det är annars alltid det ”västtyska” perspektivet som dominerar, som anses som det självklara alltsedan återföreningen – i sig en del av det större problemet. Splittringen mellan de östra och västra landhalvorna är inte mindre idag, den har snarare cementerats sedan muren revs, om inte rent av förstärkts. Östtyskarna har mer och mer också fått en känsla av att inte heller der Osten längre tillhör dem. Ett exempel: efter renovering av äldre bebyggelse i Leipzig såldes häromåret 94 procent av denna till icke-leipzigare. I Dresden syns nyrikedomen också utanpå – medan de som gått med Pegida på stadens gator känner att denna rikedom tillhör andra än dem.

Till den större bilden hör här också, menar de samtalande författarna, att die Wende olyckligtvis sammanföll med att en hänsynslös marknadsliberalism gjorde sitt intåg i världen; ett fåtal råkapitalister och lycksökare kapade åt sig de förmögenheter som fanns att utvinna i det imploderade landet, och de forna DDR-medborgarnas hopp om att få del av den välfärdsexplosion som har kommit västtyskarna till del sedan 1960-talet infriades aldrig.

Men varför protest från höger? Enligt Jana Hensels uppfattning är en grundorsak att östtyskarna inte ser, eller tror, att deras gamla bundsförvanter kan ge dem vad de behöver. Hon betecknar rentav Pegida och AfD som en ”emancipationsrörelse från höger”. Menar att främlingsfientligheten och rasismen i öst är en behållare för en större systemkritik – på annat sätt än i västra Tyskland, exempelvis. Att det handlar om mer än ett hat mot De Andra. De bägge författarna är förskräckta av skeendet – men de tycks se mycket klart på de orsakssamband och mekanismer som har lett fram till dagens situation; de ger en greppbar och trovärdig bild.

Det gör Wer wir sind till lärorik läsning. Jag skulle också säga angelägen – inte enbart för att förstå sig på den specifikt tyska utvecklingen. Att Hensel och Engler då och då refererar till den franske sociologen Didier Eribons uppmärksammade självbiografiska essä ”Tillbaka till Reims” – nyligen utgiven på svenska – under sitt samtal är intressant och talande i sig, liksom det faktum att den boken har uppnått särskilt stor framgång bland tyska läsare sedan den kom ut där 2016; en bok som handlar om just en (fransk) arbetarklass som har lämnat vänstern för högerpopulismen, ett resonemang som ytterst väl går att applicera på läget i (östra) Tyskland.

Wolfgang Engler har tidigare skrivit bland annat Die Ostdeutschen. Kunde von einem verlorenen Land (Östtyskarna. Underrättelser om ett förlorat land), som enligt Jana Hensel är en underbar bok, den bästa som har skrivits om DDR. Hon själv skrev i början av 2000-talet Zonenkinder, ”Zonbarn”, ett personligt generationsporträtt av dem som liksom hon var barn och tonåringar då muren föll. Hon som med sina jämnåriga fick en ny sorts historielektioner i skolan över en natt: nu med väst-perspektiv. Detta strax efter att hon hade fått följa med sin mamma på de berömda måndagsdemonstrationerna i Leipzig – de som kom att bli avgörande för det fredliga upproret i Östtyskland och murens fall. Hennes bok gjorde succé och skapade intensiv debatt.

Jana Hensel beskriver den östtyska erfarenheten som en migranterfarenhet – något som också det kan bidra till att skapa förståelse för det östtyska predikamentet.

Det är många samtalspassusar i Wer wir sind som förtjänar att citeras – i avsikt att leda till eftertanke och självrannsakan, emedan de har en ansenlig inneboende sprängkraft; den nedan är klippt ur avsnittet där Engler och Hensel talar om de krafter som har medverkat till framväxten av högerpopulistiska rörelser – i hela västvärlden, i deras ögon kanske extra påtagligt i östra Tyskland.

Jana Hensel:

– Sie meinen, ni menar, att neoliberalismen alltså var en sorts förstadium till högerpopulismen?

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

– Ja. Neoliberalismen beredde inte bara vägen för högerpopulismen ideologiskt, svarar Wolfgang Engler, utan dessutom…

– … sörjde den för den nödvändiga samhälleliga avsolidariseringen, fyller Hensel i.

Idén om en ohämmad privatisering, om individen som entreprenör, om att släppa marknaden lös – inte skapar den gemenskap i alla fall. Däremot hela samhällsskikt och landområden av förlorare i det ekonomiska spelet.

Flyktinghösten 2015, och den välkomnandekultur som blommade upp på flera håll i landet som tog emot en miljon hjälpsökande migranter, krockade i öst med den utbredda känslan av att själv inte vara välkommen där. Och med upplevelsen av att själv inte finna en plats i det tyska samhället.

Att känslan av att vara en loser, i kombination med social oro och vrede över hiskeliga ekonomiska klyftor är en farlig brygd, det vet vi. Det finns flera skäl till att en bok som Wer wir sind är viktig. Inte enbart för en tysk läsekrets.